Sockerrör

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sockerrör
Saccharum officinarum - Köhler–s Medizinal-Pflanzen-125.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Växter
Plantae
Division Fröväxter
Spermatophyta
Underdivision Gömfröväxter
Angiospermae
Klass Enhjärtbladiga växter
Monocotyledonae
Ordning Gräsordningen
Poales
Familj Gräs
Poaceae
Släkte Sockerrörsläktet
Saccharum
Art Sockerrör
S. officinarum
Vetenskapligt namn
§ Saccharum officinarum
Auktor Carl von Linné
Hitta fler artiklar om växter med

Sockerrör (Saccharum officinarum) är en flerårig stråväxt inom familjen gräs. Sockerrör är både till utseendet och växtsätt likt vass, ofta tre till fyra meter högt, med vassa bladkanter och en meterlång vippa. Odlade sorter utgörs av olika hybrider och blommar inte, utan förökning sker genom att ta sticklingar av befintliga plantor. Efter skörd kan nya skott skjuta fram upp till åtta gånger innan en omplantering behövs. Odlingsurprung Nya Guinea.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Sockerröret är en urgammal kulturväxt som blivit spridd till jordens alla varma trakter. Redan Alexander den store ska ha kommit i kontakt med denna växt under sina fälttåg. På 600-talet tog araberna den till Medelhavsområdet och Marco Polo berättade om odlingar med den i Kina år 1272. Spanjorerna och portugiserna förde sockerröret vidare västerut till Kanarieöarna och Columbus förde det till Västindien 1493.

odling

Länge ansågs Indien vara hemlandet för sockerrör, men Nya Guinea tycks vara dess verkliga ursprungsområde. Där ska den ha uppkommit för cirka 12 000 år sedan genom en tidig förädling av vildarten Saccharum robustum.

Sockerrörets odlingshistoria har också en mörk sida. Stora områden låglandsskog har skövlats för att ge plats åt plantager, och sockerrörsodlingen i Västindien och Brasilien bidrog även till den stora slavhandeln dit från Afrika (slavar användes som billig arbetskraft på plantagerna).

Sockerrören har sitt ursprung i de tropiska delarna av syd- och sydvästra Asien. [1] Olika arter verkar härstämma från olika platser, med S. barberi ursprung i Indien och S. edule och S. officinarum härstammar från Nya Guinea. [2] Uppskattningsvis 70% av all sockerproduktion i världen kommer från S. officinarum och hybrider från denna arten.[3][4] Det finns en teori om att sockerrören först domesticerad(?) som en gröda i Nya Guinea runt 6000-talet f.Kr.[4]Kristalliserat socker finns det först rapporterat om cirka 5,000 år sedan i Induskulturen, belägen i dagens Pakistan och norra Indien.

Runt 700-talet introducerade Arabiska handelsmän sockret från Södra Asien till andra delar av Abbasider runt Medelhavet, Mesopotamien, Egypten, Norra Afrika och Andalusien. Under 900-talet fanns det enligt källor inte en enda by i Mesopotamien(länk) som inte odlade sockerrör. [1] Det var bland de yngre grödorna som sockerrören kom till Amerika från Andalusierna från deras fält på Kanarieöarna, och Portugiserna från deras fält på Madeira.

Kokhus omvandlades saften från sockerrören till råsocker under 1600- till 1800-talet. Dessa hus låg i samband med sockerplantagen i de västra kolonierna. Ofta var det slavar som höll i kokprocessen under dåliga förhållanden. Rektangulära lådor gjorda av tegel eller sten utgjorde ugnarna, med en öppning i botten för att fyra på elden och ta bort aska. Uppe på varje ugn fanns det upp till sju kopparpannor eller kokare, var och en av dem mindre och hetare än den föregående. Saften hälldes först upp i den största kitteln och kokades upp innan man hällde i lime för att avlägsna föroreningar. Saften skummas och senare kanaliserad till successivt mindre kittlar. I den sista kitteln blev saften från sockerrören till en sirap. Nästa steg var ett tråg för att kyla sockerkristallerna som hårdnar runt en klibbig kärna av melass. Detta råsocker skyfflades från kylartrågen till oxhuvud (trätunnor), och därifrån till ett hus där de kureras.

Sockerrör växer fortfarande i omfattande skala i Karibien. Christoffer Columbus tog först med sig sockerrör till Amerika under sin andra resa dit. Ursprungligen kom det först till Hispaniola nuvarande Haiti och den Dominikanska Republiken.

Under kolonisationen var sockret med och formade en sida av den så kallade triangelhandeln den Nya Världens råvaror tillsammans med Europeiska tillverkade gods och Afrikanska slavar. Sockret (ofta i form av melass) skeppades från Karibien till Europa eller New England, där det destillerades till rom. Vinsten från sockret användes senare för att köpa tillverkade varor, som sedan skeppades till västra Afrika där de genom byteshandel byttes mot slavar. Slavarna skeppades då till Karibien för att säljas till sockerrörsplantageägare. Vinsten från slavhandeln användes för att köpa mer socker som skeppades till Europa.

Frankrike värdesatte sin sockerrösö så högt att de bytte sin andel av Kanada, berömt kallad ”a few acres of snow”, till Brittanien för återkomsten av Guadeloupe, Martinique, och Saint Lucia vid slutet av sjuårskriget. Nederländerna behöll på ett liknande sätt Surinam, en sockerkoloni i Sydamerika, istället för att söka revansch av New Netherlands (dagens New York).

Kubanskt socker från sockerrör som exporterades till SSSR mottogs med stora pengar och garanterades en marknad. Efter 1991 års upplösning av den Sovjetiska staten tvingades stora delar av den Kubanska sockerindustrin till nedläggning.

Sockerrören fortsätter att ha stor betydelse för ekonomin på Guyana, Belize, Barbados och på Haiti tillsammans med Dominikanska Republiken, Guadeloupe, Jamaica och andra öar.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Ur den förvedade stjälken pressas sockerhaltig växtsaft som kokas och kristalliseras. I Sydostasien säljs färskpressad sockerrörssaft direkt från små gatustånd. På Nya Guinea utgör sockerröret en viktig del i vardagen. Rörbitar medförs som matsäck på jakt- och fisketurer, och blad används till taktäckning av hyddor. Västindien började tidigt att destillera sockersaften till en alkoholhaltig dryck - rom. Rommen från ön Santa Lucia är känd som bäst i världen. Uttrycket att ta sig en jamare innebär att dricka ett glas jamaicarom.[5]

En ökande andel sockerrör används för att framställa etanol som drivmedel, se E85. Hälften av världens socker kommer från odlingar i Brasilien och Indien.

Miljöförstöring från sockerrörets process[redigera | redigera wikitext]

Partiklar har betydelse vid förbränning av produkter och flyktiga organiska föreningar är de huvudsakliga föroreningarna som släpps ut under sockerrörets process.[6]Förbränningen av produkter inkluderar nitrogen oxider (NOX), kolmonoxis(CO), CO2, och svaveloxider(SOX). Potentiella utsläppskällor omfattar granulatorer som tillverkar strösocker, förvaring av socker och förpackningsutrustning, enorma transporter, pannor, granulärt kol och arbetet med att återskapa brännugnar, återskapandet av absorberande transportsystem, brännugnar och hantering av utrustning (vid vissa anläggningar), karbonattankar, förångarstationer med multieffekt och vakuumkokgrytor. Modern teknik som förebygger miljöförstöring är kapabla att adressera alla dessa potentiella föroreningar.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Watson, Andrew. Agricultural innovation in the early Islamic world. Cambridge University Press. p.26–7.
  2. ^ Sharpe, Peter (1998). ”Sugar Cane: Past and Present”. Southern Illinois University. http://opensiuc.lib.siu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=1388&context=ebl&sei-redir=1. Läst 2 april 2012. 
  3. ^ ”Plants & Fungi: Saccharum officinarum (sugar cane)”. Royal Botanical Gardens, Kew. http://www.kew.org/plants-fungi/Saccharum-officinarum.htm. 
  4. ^ [a b] ”Sugar cane-history”. Royal Botanical Gardens, Kew. 2004. http://www.kew.org/plant-cultures/plants/sugar_cane_history.html. 
  5. ^ Topas i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  6. ^ ”Sugarcane processing”. Environmental Protection Agency, United States. 2005. http://www.epa.gov/ttn/chief/ap42/ch09/final/c9s10-1a.pdf. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Sugarcane, 16 januari 2013.