Athanasius

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sankt Athanasius
Sankt Athanasius
Ikon föreställande Athanasius
Biskop, Bekännare, Kyrkolärare
Född 298
Alexandria
Död 2 maj 373
Alexandria
Vördas inom Orientalisk-ortodoxa kyrkan, Östortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan, Anglikanska kyrkan
Förklarad kyrkolärare 1568 av
Pius V
Helgedom Koptiska katedralen i Kairo och San Zaccaria i Venedig
Helgondag Katolska kyrkan: 2 maj
Ortodoxa kyrkan: 18 januari, 2 maj,
Koptisk-ortodoxa kyrkan: 15 maj
Skyddshelgon för Doktor för ortodoxin

Athanasius, Athanasios den store, född 298, död 2 maj 373, var biskop av Alexandria, och räknas som kyrkofader och kyrkolärare. Han vördas som helgon inom Romersk-katolska kyrkan med festdag 2 maj.

konciliet i Nicaea 325 vände sig Athanasius mot Arius, och som biskop av Alexandria kämpade han hela sitt liv för Faderns och Sonens gudomliga väsenslikhet gentemot arianismen. Arianskt sinnade romerska kejsare landsförvisade honom flera gånger. I kristologins historia intar Athanasius en framträdande plats, och räknas näst Origenes som den inflytelserikaste av de grekiska kyrkofäderna.

Den så kallade athanasianska trosbekännelsen är inte formulerad av Athanasius, utan är en latinsk bekännelse från 500-talets Gallien.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Hans liv och verksamhet är på det närmaste förbundna med kampen mot arianismen. Under den stora upplösningen i de kristologiska debatternas och den arianska intrigens tid var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift som genom sin okuvliga ståndaktighet under en femtioårig kamp och inte mindre än fem landsförvisningar sin hängivenhet för kyrkans tro gentemot den av statsmakt och folkopinion protegerade heresin.

Athanasius var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barndom, och han ägnade tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism.

Efter arianska stridens utbrott följde Athanasius sin biskop Alexander som privatsekreterare till mötet i Nicæa 325, där han med flammande övertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen och bland de till dels föga djupblickande biskoparna fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu inte symbolbundna kristologiska medvetande. Vid Alexanders död blev han dennes efterträdare som biskop i Alexandria 326.

Hans avvisande hållning i den meletianska schismen och framför allt hans antiarianska politik skaffade honom fiender för livet, vilka med alla medel arbetade på att oskadliggöra honom, och därför betecknas nästan varje höjning i den arianska maktsfären med en ny landsförvisning av Athanasius. Sedan Athanasius frånsagt sig varje medverkan till Arius återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät av bevisligen falska beskyllningar för bedräglig ämbetsförvaltning och politisk konspiration. Ehuru han till fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade och eusebianerna dömde, och landsförvisades av kejsaren med förevändningen att han utgjorde huvudhindret för den kyrkliga enheten.

Han återvände under Konstantins söner (november 337). Från den närmast följande tiden härleder sig hans stora dogmatiska huvudverk, Orationes IV contra arianos, vari han med kritik av arianismens abstrakt dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och med ingående bibelbevisning behandlar Sonens väsensenhet med, och personliga åtskillnad från, Fadern.

Athanasios grav i Koptiska katedralen i Kairo.

I mars 339 måste Athanasius för nya förföljelser rädda sitt liv genom att fly, medan Constantius II med maktspråk insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll sig nu länge hos biskop Julius I i Rom, där han bidrog att rikta västerlandets uppmärksamhet på munkväsendet. På synoderna i Rom 340 och Sardica 333 eller 334 förklarades Athanasius som rättmätig innehavare av biskopsstolen i Alexandria, som då innehades av kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345 återinträdde Athanasius i ämbetet oktober 346.

Under 10 år fick Athanasius nu ägna sig åt sitt stift, och närmast till denna tid hör hans redan förut framgångsrikt bedrivna strävan att närmare förbinda munkväsendet med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som till en kristen heros, och i deras hängivenhet ägde han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.

Av egen personlig böjelse förde han också en askets liv och utformade i sin levernesbeskrivning över den helige Antonius, med vilken han stod i vänskapsförbindelse, idealbilden av en helig världsavsöndring. Intill vår tid har också denna helgonbiografiernas grundkodex eldat skaror till hänförelse för självövervinnelsens och helighetens mysterium. Avsatt på två arianska synoder 353 och 355 stannade Athanasius i Alexandria, tills han i februari 356 måste fly från ett överfall under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland Egyptens munkar intill kejsar Julianus tronbestigning 362.

Från sitt gömställe i de nitriska bergen lät han skicka ut flera verk som ingrep i de arianska striderna, såsom apologien för sin egen flykt och apologien till Konstantins med skildring av nicenarnas lidanden, vidare sändebrevet om synoderna och de dogmatiskt tongivande breven till Serapion, vilka mot macedonianer och apollinarister framhåller Andens homousi.

På de få månader Athanasius år 362 fick utöva sitt ämbete i Alexandria höll han en av de mest betydande synoder under den arianska konflikten. Härifrån daterar sig återupplivandet av det undanskjutna nicenum och det konsekventa hävdandet av den Helige andes samordnande med Fadern och Sonen, varjämte synoden gjorde gällande den av apollinaristerna förnekade fullständigheten av Kristi mänskliga natur.

I sin fjärde exil (oktober 362-september 363) blev han av Julianus fördriven såsom gudarnas fiende, men fick av Jovianus tillstånd att återvända. Den sista exilen (från oktober 365) varade blott 4 månader, eftersom kejsar Valens såg sig nödgad att ge efter för folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade och av martyriets glans omgivne biskop. I ro kunde Athanasius nu gå döden till mötes - han avled 2 maj 373 - sedan den av honom oförsonligt bekämpade arianismen visade tecken till att upplösas och förtvina.

Efter hans bortgång efterträddes han av Petrus II av Alexandria.

Skrifter[redigera | redigera wikitext]

Utom redan nämnda skrifter har Athanasius författat ett stort antal festbrev (ett slags korta herdebrev före påsken och 40 dagars fastan) och encykliska skrivelser, ett digert exegetiskt fragment över Psaltaren samt flera dogmatiska och historisk-polemiska skrifter, vilka alla är omedelbart sammanknutna med hans teologiska och kyrkliga konflikter och därför, ehuru dogmatiskt betydelsefulla, snarare uppbäras av ett praktiskt än vetenskapligt intresse.

För Bibelkanon hade Athanasius sista ordet, när han i påskbrevet år 367 avgränsar vilka verk som är kanoniska i Nya Testamentet. I ett annat verk använder han ordet "kanonisk", vilket han är en av de första att göra. Genom den vida auktoritet som Athanasius ägde, kom den nytestamentliga kanon att accepteras av de allra flesta församlingar från och med påskbrevet.[1]


Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Athanasius, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ En bok om Nya Testamentet, utgiven av Birger Gerhardsson, Malmö 1989, s. 101

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]