Asiatisk jättebålgeting

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Asiatisk jättebålgeting
Asiatisk jättebålgeting
Asiatisk jättebålgeting
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Överfamilj Vespoidea
Familj Getingar
Vespidae
Släkte Vespa
Art Asiatisk jättebålgeting
V. mandarinia
Vetenskapligt namn
§ Vespa mandarinia
Auktor Smith, 1852
Picture Vespa.jpg
Hitta fler artiklar om djur med

Asiatisk jättebålgeting (ibland även: mandaringeting), Vespa mandarinia, är är en getingart som beskrevs av Frederick Smith 1852. Vespa luctuosa ingår i släktet bålgetingar, och familjen getingar.[1].

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Arten har fyra underarter[1]

  • V. m. mandarinia Smith, 1852
  • V. m. bellona Smith, 1871
  • V. m. magnifica Smith, 1852
  • V. m. nobilis Sonan, 1929

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Arten betraktas som världens största getingart. Drottningen har en vingbredd på mer än 76 mm och en kroppslängd som kan överstiga 50 mm. Hanar och arbetare är mindre, med kroppslängder mellan 35 och 39 mm. Huvudet är brett och ljust orangegult med mellan- till mörkbruna antenner och mörkbruna till svarta ögon. Käkarna är stora och mörkt orangefärgade. Mellankroppen är mörkbrun med gråaktiga vingar.[2] Bakkroppen är mörkbrun med smala, gula band baktill på varje tergit (ovansidans segment) utom det sjätte (=bakersta hos honorna), som är helt och hållet gult. Gadden kan bli upptill 6 mm lång.[3]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den asiatiska jättebålgetingen förekommer i lägre berg och skogar, men undviker slättmark och alltför höga höjder. Arten är en långflygare, och rör sig ofta 1 till 2 km från boet, i undantagsfall upp till 8 km.[2]

Getingarna är mycket giftiga. För en människa är giftet dödligt om man får många stick,[4] och dödsfall är vanliga i Kina.[5] Giftet löser upp vävnader[6] och kan orsaka skador på den stucknes lever och njurar[7].

Arten har få fiender, men det förekommer att bivråkar attackerar bona.[2]

Boet och drottningen[redigera | redigera wikitext]

På våren bygger den övervintrande, parade drottningen ett underjordiskt pappersbo i gamla gnagarbon eller bland murkna tallrötter på ett djup mellan 6 och 60 cm. I detta lägger hon en första kull av omkring 40 ägg, som kommer att bli de första arbetarna. Utvecklingstiden från ägg till vuxen arbetare är omkring 40 dagar.[2] Efter ett tag är boet 50 till 60 cm i diameter och har 4 till 7 (vanligen 5 till 6) våningar.[8] Som mest kan drottningen producera en avkomma på 25 000 individer under en säsong; genomsnittet ligger på ungefär 10 000. Mot hösten lägger drottningen ägg som producerar könsdjur, det vill säga nya drottningar (från befruktade ägg) och hanar (från obefruktade). Dessa parar sig, och de unga drottningarna övervintrar, medan resten av kolonin dör.[2]

Jakt och föda[redigera | redigera wikitext]

Den asiatiska jättebålgetingen fångar i huvudsak andra insekter till föda åt larverna, som bin, andra getingarter och bönsyrsor. Bytet tuggas sönder till en gröt, som larverna matas med. I gengäld producerar larverna en klar, proteinrik utsöndring, som arbetarna äter.[7] Förutom denna utsöndring, lever de vuxna djuren av sav, speciellt från ekar, och söta, mjukskaliga frukter.[2]

En, ibland två till tre asiatiska jättebålgetingar brukar flyga tillsammans som spejare. Hittar de till exempel en koloni med bin, markeras stället med feromoner som lockar dit andra getingar vilka tillsammans går till attack.[7] Det östasiatiska biet har emellertid utvecklat en effektiv skyddsstategi mot denna och andra rovgetingar. När spejare kommer attackeras de omedelbart av en svärm honungsbin som omger dem och börjar vibrera sina flygmuskler på samma sätt som de gör när de ska värma kupan kalla dagar. På så sätt ökar temperaturen till 45–46° och spejarna dör. Bina själva tål högre temperaturer och påverkas inte.[9]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten lever i Indokina, Kina, Taiwan, Korea, Japan, sydöstra, asiatiska Ryssland (Primorje kraj), Nepal, Sri Lanka och Indien.[3]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (red.) (2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Naturalis, Leiden, Nederländerna. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/search/all/key/vespa+mandarinia/match/1. Läst 16 augusti 2014. 
  2. ^ [a b c d e f] Zach Barth; Thomas Kearns; Elizabeth Wason (2013). ”Vespa mandarinia” (på engelska). Animal Diversity Web (University of Michigan). http://animaldiversity.ummz.umich.edu/accounts/Vespa_mandarinia/. Läst 14 augusti 2014. 
  3. ^ [a b] Dieter Kosmeier (13 juni 2014). ”The Asian Giant Hornet Vespa mandarinia Smith, 1852” (på engelska). Hornissenschutz. http://www.vespa-crabro.de/vespa-mandarinia.htm. Läst 14 augusti 2014. 
  4. ^ Dödsbringande bålgetingar plågar kinesiska provinser DN 2013-09-27
  5. ^ This Hornet Will Be the Last Thing You See Before You Die GAWKER Caity Weawer 30 september 2013
  6. ^ Handwerk, Brian (25 oktober 2002). ”"Hornets From Hell" Offer Real-Life Fright”. National Geographic News. Arkiverad från originalet den 25 januari 2010. http://web.archive.org/web/20100125011057/http://news.nationalgeographic.com/news/2002/10/1025_021025_GiantHornets.html. Läst 16 augusti 2014. 
  7. ^ [a b c] Dana Campbell. Vespa mandarinia Asian Giant Hornet” (på engelska). Encyclopedia of life. http://eol.org/pages/259331/overview. Läst 14 augusti 2014. 
  8. ^ Starr, Christopher K.; Jacobson, Robert S. (1973). ”A Bionomic Sketch of the Giant Hornet, Vespa mandarinia, a Serious Pest for Japanese Apiculture (with 12 text-figures and 5 tables)” (PDF, 3,37 MB). Journal of the Faculty of Science (Hokkaidos universitet) "19" (1): sid. 5–7 [128–130]. http://eprints.lib.hokudai.ac.jp/dspace/bitstream/2115/27557/1/19(1)_P125-162.pdf. Läst 16 augusti 2014. 
  9. ^ Björn Fjæstad (2006). ”Honungsbin kokar rovgeting”. Forskning och Framsteg 2/2006. sid. s. 14-17. http://www.fof.se/tidning/2006/2/honungsbin-kokar-rovgeting. Läst 16 augusti 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]