Getingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Getingar
Vanlig geting
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Underordning Midjesteklar
Apocrita
Överfamilj Vespoidea
Familj Getingar
Vespidae
Vetenskapligt namn
§ Vespidae
Auktor Latreille, 1802
Underfamiljer
Hitta fler artiklar om djur med

Getingar är en familj i underordningen midjesteklar (Apocrita). I familjen finns omkring 4000 arter, till exempel vanlig geting.

Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Getingarna har två par vingar som i viloläge hålls hopvikta längs med kroppen. Fasettögonen är njurformiga. Vuxna getingar äter frukt och nektar, men matar sina larver med tuggade insekter. Dessa insekter fångas vanligen i flykten av getingarna, som är goda flygare med förhållandevis bra synförmåga. Getingar har en gadd kopplad till en giftkörtel som inte lossnar vid stick, som hos honungsbin, därför kan gadden användas gång på gång. Det är bara honorna som har gadd som kommer av den ombildade äggledaren.

Getingsamhället består av hanar, honor och arbetare (sterila honor). Svärmningen (parningen) sker under sommaren varefter hanarna dör. Efter övervintringen söker den befruktade honan upp en ny boplats där hon lägger de första äggen. När dessa kläckts till larver matar hon dem tills de utvecklats till arbetare, vilka sedan övertar driften av getingsamhället. Därmed övergår honan till att bli samhällets drottning, vilket betyder att hon helt ägnar sig åt att bli matad (av särskilda arbetare) och lägga ägg.[1]

De getingar som bygger bon gör det oftast av tuggat trä som blandats med saliv. Vissa arter bygger sina bon av lera i stället. Boet är antingen underjordiskt eller kan byggas frihängande eller i olika typer av håligheter som fågelholkar, ihåliga trädstammar, inuti väggar eller vindsutrymmen. När bobygget och uppfödningen av larverna är över och drottningen är kläckt (i Sverige i slutet av augusti) behöver getingarna snabb energi och de ger sig ut på jakt efter socker.

Getingar sticker oftast när de känner sig hotade, exempelvis inklämda. Sting av geting kan vara farligt för den som drabbats av getingallergi. I Sverige dör ungefär en människa per år av getingstick.[2]

Getingarnas svartgulrandiga bakkropp är ett exempel på aposematism, varningsfärger som signalerar att den har försvar mot rovdjur.

Getingens anatomi

Getingbo[redigera | redigera wikitext]

Ett getingbo är någonting som (sociala) getingar bor i och finns i olika utseenden och placeringar. Boet byggs genom att getingen tuggar avgnagt trä med sin saliv så att det papperslika materialet bildas. Fritt upphängda bon har sin öppning nedtill. I boet finns våningar av sexkantiga celler med öppningen neråt och som innehåller ägg, larver och puppor. Ett stort bo kan rymma flera tusen getingar.[1]

Vanliga getingar bygger sina bon antingen under jord eller som bollformat tuggat papper som till exempel kan hänga under tak eller under trädgrenar. Bålgetingarnas bon är väldigt stora och grovt byggda med många synliga ingångshål. Jordgeting är inte en art, utan det namn som används för getingar som oavsett art byggt sitt bo under jord. Flera arter gör det mer eller mindre regelbundet, i Sverige vanlig geting, tysk geting (som båda även bygger bo ovan jord) och rödbandad geting som så gott som uteslutande bygger under jord.

Även vissa solitära getingar bygger bon, men betydligt mindre sådana; se nedan.

Fiender[redigera | redigera wikitext]

Getingars främsta fiender är grävlingar, björnar, rävar och vissa fåglar. De ger sig på getingbon för att komma åt getinglarver och puppor.[3] Grävlingen klarar inte av att ta enskilda larver/puppor utan äter hela vaxkakan efter att ha grävt fram ett getingbo i marken.[3] Även brunbjörn och rödräv beter sig på ett liknande sätt.[3] En fågel som med sina klor gärna gräver fram getingbon i marken är bivråken.[3] Den äter sedan larver och puppor ur cellerna med näbben.[3] Under häckningstid kan bivråken ta med sig hela vaxkakan med innehåll som föda till sina ungar.[3]

Trebandad murargeting med byte
(Ancistrocerus trifasciatus)
Tyskgeting (Vespula germanica)
Mörk pappersgeting hona
(Polistes biglumis)
En geting äter en vindruva.
Geting äter hårigt köttstycke.

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Getingarna delas upp i ett antal underfamiljer:

  • Sociala getingar (Vespinae) är den bobyggande varianten som vi i dagligt tal associerar med getingar. De flesta underarter är eusociala, d.v.s., det finns en hierarki med drottning, hannar och arbetare utan fortplantningsförmåga. Det finns också snyltande arter.
  • Solitära getingar (Eumeninae), även kända som lergetingar, bygger inga gemensamma bon, utan lever som individer av reguljära han- eller honkön. Honorna bygger små bon för sin egen avkomma, som matas med förlamade larver. Det finns över 3 000 arter av solitära getingar. Av dessa återfinns 36 i Sverige, bland annat krukmakargetingar (Eumenes).
  • Masarinae är en underfamilj med solitära getingar som bygger lerbon och som innehåller cirka 230 arter. Den finns inte representerad i Sverige.
  • Pappersgetingar (Polistinae) är sociala getingar som bygger små bon med oftast endast en cellkaka och utan ytterhölje.
  • Euparagiinae, denna underfamilj består av endast ett släkte med nordamerikansk utbredning.
  • Stenogastrinae, är en underfamilj med både sociala och solitära arter som lever i den orientaliska regionen och på Nya Guinea.

Arter som förekommer i Norden[redigera | redigera wikitext]

Nedanstående arter finns representerade i Norden.[4]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet geting är etymologiskt en diminutiv av ordet get, och syftar på stekelns hornliknande antenner[5].

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Håkan Elmquist (2009) På jakt efter små djur i skogen
  2. ^ Jonas Wahlström, Skansen Akvariet
  3. ^ [a b c d e f] Naturhistoriska riksmuseet: Uppgrävda getingbon Länkad 2013-04-26
  4. ^ Artdatabanken
  5. ^ SAOB – Svenska Akademiens ordbok → Geting

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]