Blå kärrhök

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blå kärrhök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
En inte fullt utfärgad hane ssp. hudsonicus.
En inte fullt utfärgad hane ssp. hudsonicus.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Kärrhökar
Circinae
Släkte Circus
Art Blå kärrhök
C. cyaneus
Vetenskapligt namn
§ Circus cyaneus
Auktor Linné, 1766
Utbredning
UtbredningLjusgrön - SommarGrönt - Året runtBlått - Vinter
Utbredning
Ljusgrön - Sommar
Grönt - Året runt
Blått - Vinter
Adult hane ssp. hudsonicus
Adult hane ssp. hudsonicus
Hitta fler artiklar om fåglar med

Blå kärrhök (Circus cyaneus) är en rovfågel som ingår i underfamiljen kärrhökar.

Taxonomi och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Den blå kärrhöken är en flyttfågel som häckar över de nordliga delarna av norra halvklotet, i Kanada, USA och norra Eurasien. Vintertid flyttar de palearktiska bestånden till sydligare områden i Europa, norra Afrika och tempererade Asien och förekommer som längst norrut i södra Sverige och norra Storbritannien. De nearktiska bestånden flyttar till de sydligare delarna av USA, till Mexiko, och Centralamerika. I de mildare häckningsområdena, som Frankrike, Storbritannien och södra USA kan arten uppträda året om.

Underarter[redigera | redigera wikitext]

Den delas ofta upp i två underarter:

  • Circus cyaneus cyaneus - nominatformen häckar i Eurasien
  • Circus cyaneus hudsonicus - häckar i Nordamerika

Det finns ett säkert fynd av det amerikanska taxonet i Europa. En juvenil hudsonicus observerades i Scilly i Storbritannien från oktober 1982 till juni 1983.[2] Vissa auktoriteter kategoriserar det nordamerikanska taxonet som den goda arten Circus hudsonicus.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I motsats till den bruna kärrhöken är denna art vanligast vid sjöarna i Norrland, i övrigt föredrar de liknande biotoper. Den flyttar till södra eller västra Europa, ibland bara till södra Sverige. Arten är rödlistad i Sverige. 2005 bedömde den som "sårbar" (VU) men 2010 hade hotstatusen nedgraderats till "nära hotad" (NT).[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Blå kärrhök har en typisk kärrhöksprofil med långa, ganska smala vingar och ganska lång stjärt. Den är en stor kärrhök som mäter 30–35 cm och har ett vingspann på 105–125 cm. Den adulta hanen är ljust blågrå på ovansidan, ljusare på undersidan och har svarta vingspetsar. Honan och juvenilen är brungrå, har en vit, ostreckad övergump och en ljusare brunstreckad undersida. När den glidflyger nära marken håller den vingarna i en V-ställning och dess flygteknik är lik den hos brun kärrhök.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Födosökande.

Blå kärrhök är en rovfågel som häckar i hedlandskap och våtmarker, men även i odlingsbygd i Eurasien. De placerar sitt bo direkt på marken och lägger i genomsnitt 4-6 vitaktiga ägg per häckningssäsong.[4] Vintertid förekommer den i öppna biotoper och kan då övernatta i grupp, ofta med stenfalk och brun kärrhök. Den blå kärrhöken jagar små däggdjur och fåglar genom överraskningsattacker, genom att långsamt glida över fält och hedar.[4] Under födosöket ger den ofta ifrån sig läten.

Blå kärrhök och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Den blå kärrhöken har ett mycket stort utbredningsområde som uppskattas till över 1–20 million km², och dess globala population uppskattas till 1,3 miljoner individer. Populationstrenden är negativ men inte tillräckligt stor för att arten ska bedömas som hotad, och bedöms därför som livskraftig (LC) av IUCN.[1]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Blå kärrhök är Västerbottens landskapsfågel.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2013 Circus cyaneus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Fraser, P. A. et al. (2007) Report on rare birds in Great Britain in 2006. British Birds 100 (12): 707.
  3. ^ Artdatabankens rödlista 2010
  4. ^ [a b] del Hoyo, J., Elliott, A., & Sargatal, J., eds. (1994). Handbook of the Birds of the World Vol. 2. Lynx Edicions, Barcelona ISBN 84-87334-15-6.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]