Sparvhök

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sparvhök
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Sparvhökshona
Sparvhökshona
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Hökfåglar
Accipitriformes
Familj Hökartade rovfåglar
Accipitridae
Underfamilj Hökar
Accipitrinae
Släkte Accipiter
Art Sparvhök
A. nisus
Vetenskapligt namn
§ Accipiter nisus
Auktor Linné, 1758
Underarter
  • Accipiter nisus granti
  • Accipiter nisus melaschistos
  • Accipiter nisus nisosimilis
  • Accipiter nisus nisus
  • Accipiter nisus punicus
  • Accipiter nisus wolterstorffi
Sparvhökens utbredningsområdeRött - häckningsområdeGrönt - Område där arten uppträder året runtBlått - vinterkvarter
Sparvhökens utbredningsområde
Rött - häckningsområde
Grönt - Område där arten uppträder året runt
Blått - vinterkvarter
Hitta fler artiklar om fåglar med

Sparvhök (Accipiter nisus) är en liten rovfågel inom familjen Accipitridae vilken omfattar många andra dagaktiva rovfåglar som örnar, vråkar, kärrhökar och andra hökar. Adulta sparvhökshanar har blågrå ovansida och orangestreckad undersida. Honor och juveniler är bruna på ovansidan och har brunstreckade undersidor. Hanen är upp till 25 % mindre än honan vilket är en av de största storleksskillnaderna mellan könen inom fågelriket. Den förekommer från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. I Europa utgör den en av de vanligaste rovfåglarna. Fågeln lever av rov och är specialiserad på att fånga fåglar i skogsmark men arten förekommer inom många biotoper, även större städer. Den häckar i passande skogsområden.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Sparvhök förekommer över ett stort område som sträcker sig från nordvästra Afrika till stora delar av det tempererade och subtropiska Eurasien. De populationer som häckar i de kallare regionerna är flyttfåglar, vissa flyttar så långt söderut som till östra Ekvatorialafrika och Indien. De södra populationerna är stannfåglar eller gör kortare förflyttningar, exempelvis i höjdled. Juvenilerna påbörjar flyttningen tidigare än de adulta och juvenila honor flyttar före juvenila hanar.[2]

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Arten delas oftast in i sex underarter:[3][4]

Vissa erkänner även underarten dementjevi (Stepanyan, 1858) som häckar i Tien Shan och närliggande bergsområden i Centralasien. Andra inkluderar denna population i nisosimilis.[5]

Utseende, läte och fältkännetecken[redigera | redigera wikitext]

Hona med slagen ringduva.

Sparvhöken är en liten rovfågel med korta breda vingar, med ganska trubbig vingspets och lång stjärt, vilka är anpassningar för manövrering i skogsbiotoper. Honorna kan bli upp till 25% större än hanarna vilket är den största storleksskillnaden mellan könen hos någon fågelart.[6][7]

Den adulta hanen är 29–34 cm lång, med ett vingspann på 58–65 cm,[8] och väger 131-180 gram. Den är jämt blygrå till gråblå på ovansidan, undersidan är fint bandad i rött på vit botten vilket får den att se orangefärgad ut på håll, och irisen är orangegul till orangeröd. Honan är mycket större än hanen och mäter 35–41 cm på längden, har ett vingspann på 67–80 cm,[8] och väger 186-345 gram.[6] Honan har grå till gråbrun ovansida, tvärvattrad undersida i gråbrunt, och med klargul iris. Juvenilen är på ovansidan mörkbrun med en rostig ton, har en ojämnt och grovt vattrad undersida i mörkbrunt, och har ljusgul iris. På nära håll kan man se att den har rödbruna bräm på vingframkanten.[8] De har alla långa, smala, gula ben med svarta klor,[7] och stjärten har hos båda könen 4-5 glesa mörka tvärband.[8]

A. n. melaschistos har längre stjärt än nisosimilis.[9] Underarter A. n. wolterstorffi som lever på Korsika och Sardinien är mindre, har mörkare ovansida och är kraftigare bandad på undersidan.[7] Den nordafrikanska häckningspopulationen A. n. punicus är mycket lik nominatformen.[7]

Flykten är karaktäristisk med några snabba vingslag följt av glidflykt, där glidflykten ger den en lätt bågformad flykt.[8] Honan har stadigare flykt än hanen.[8] Den flyger ofta tätt över marken och kan till och med förfölja byten till fots in under buskar och dylikt.[8] Kan också glidflyga över trädtopparna och termikflyga högt upp under flytten.

Storleksmässigt är den lik balkanhöken (Accipiter brevipes) men större än shikrahöken (Accipiter badius). Hanen är något mindre är tornfalken. På grund av de överlappande storlekarna kan honorna förväxlas med duvhök, men sparvhöken saknar duvhökens bukighet. Sparvhökshonan är för övrigt i förhållande till duvhöken smalare, har kortare vingar, stjärten är smalare vid basen och har en fyrkantig avslutning och den flyger med snabbare vingslag.[7] Till skillnad från många av de arter som den kan förväxlas med i sitt utbredningsområde, som balkanhök, besrahök, taigahök så saknar sparvhöken mörkt strupband.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Ett gynnsamt habitat för sparvhök.

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Sparvhöken är vanlig i de flesta olika skogsbiotoper som förekommer i dess utbredningsområdet, men även i mer öppna landskap med enstaka träd.[10] De föredrar att jaga i skogskanten, men flyttande sparvhökar kan ses i alla typer av habitat.[2] Till skillnad från sin större släkting duvhöken förekommer den också i trädgårdar och stadsmiljöer[11] och häckar till och med i parker i städer.[10]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Sparvhökshane med slagen gråsparv.

Sparvhöken är en av huvudpredatorerna för mindre fåglar i skogsmark.[12] Under födosök kan den tillryggalägga 2–3 km per dag. Den flyger ovanför trädnivån mest vid spelflykt, för att bevaka sitt revir och vid längre förflyttningar.[7] Den jagar genom överraskningsattacker där den utnyttjar häckar, trädridåer, buskage och liknande skydd och dess habitatval dikteras av närvaron av liknande gömslen. Den gömmer sig och väntar på att fåglar ska komma nära. När ett byte är tillräckligt nära, flyger den ut snabbt och lågt. En jakt kan uppstå, då sparvhöken till och med kan vända sig upp och ned för att fånga bytet underifrån, eller förfölja sitt byte till fots under vegetation. Den kan också störtdyka ned på sitt byte från hög höjd.[7]

Adulta hanar dödar regelbundet fåglar som väger upp till 40 gram och ibland ända upp till 120 gram. Honor i sin tur kan ta byten på upp till 500 gram eller mer. De arter som främst fångas är de vars levnadssätt gör dem till enkla byten. Hanar tar främst mesar, finkar, sparvar och fältsparvar. Honor tar ofta trastar och starar. Större byten som duvor och skator dör inte alltid med en gång men avlider när sparvhöken sliter loss fjädrar och kött. Mer än 120 olika fågelarter är kända som bytesdjur och vissa individer specialiserar sig på vissa arter. Oftast är det adulta fåglar, eller förstaårsungar som ruggar till adult dräkt. Den tar dock även ungar, ibland as och mindre däggdjur, och väldigt sällan insekter.[7]

När den äter, plockar den fjädrarna och börjar oftast med bröstmusklerna. Benen lämnas men kan knäckas med näbben. Som andra rovfåglar producerar den spybollar som består av delar som den inte klarat av att bryta ned. Dessa spybollar varierar från 25 till 35 mm på längden 10–18 mm på bredden, är rundade i ena änden, spetsigare i andra och består mest av mindre fjädrar.[13]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Accipiter nisus
Ungar i rede.

Sparvhöken häckar i frodiga, större skogsområden, ofta med barrskog eller blandskog. Den föredrar en skogstyp som inte är för tätt och inte för gles.Den placerar ofta sitt bo i en grenklyka, ofta nära stammen där två eller tre grenar börjar, på en lägre sittande horisontell gren, eller närmre toppen i en högre buske. Den föredrar att placera sitt bo i barrträd. Den bygger ett nytt bo varje år, där hanen gör merparten av jobbet. Det placerar i närheten av förra årets bo och ibland används ett gammalt ringduvebo som grund. Den använder lösa grenar, upp till 60 cm långa, och boet har en medeldiameter på 60 cm. När äggen är lagda, fodras redet med ett extra lager av pinnar och bark.[7]

Den lägger en kull per häckningssäsong som består av fyra till fem ägg. Ägget mäter 40 x 32 mm och väger 22,5 gram, där skalet utgör 8 %.[6] Äggen läggs oftast på morgonen, med en frekvens av 2-3 dagar emellan. Om en kull förloras, kan de lägga upp till två extra kullar som dock alltid är mindre än förstakullen.[7]

Äggen ruvas i genomsnitt 33 dagar. Ungarna kläcks duniga, är bostannare och blir flygga efter 27-31 dagar.[6] Det är honan som tar hand om ungarna under de första 8–14 dagarna i livet och även därefter vid dåligt väder. Hanen hämtar föda, upp till sex byten om dagen, den första veckan, vilket ökar till åtta under vecka tre, och tio per dag under sista veckan i boet. Mot slutet hämtar även honan mat. Efter 24–28 dagar efter kläckning börjar ungarna att sätta sig på grenar i närheten av boet, men de fortsätter att vara beroende av sina föräldrar 28–30 dagar efter att de blivit flygdugliga.[7]

Merparten behåller sitt revir under ett år, men det finns observationer av individer som behållit samma revir i åtta år. Byte av partner leder ofta till byte av revir. Äldre individer tenderar att använda samma revir medan misslyckad häckningsframgång tenderar att leda till förflyttning. En studie visar att de som återanvänder sitt gamla revir har högre häckningsframgång, men den ökar inte med åren. Samma studie visade att honor som flyttade hade bättre häckningsframgång året efter att de bytt revir.[14]

Mortalitet[redigera | redigera wikitext]

Skadad sparvhök i närbild vid Lövstabruk.

Den äldsta kända sparvhöken var en ringmärkt individ som återfångades i Danmark då den var 20 år och 3 månader gammal. Den typiska livslängden är annars tre år. En studie visar att proportionen av juveniler som överlever sitt första år är 39 % och att adultas överlevnadssannolikhet för varje år är 65,7 %.[6] En studie av sparvhökshonor visade att deras överlevnadssannolikhet ökade under de tre första åren och minskade under de femte till sjätte året.[15]

Sparvhöken och människan[redigera | redigera wikitext]

I flykten.

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Sparvhökens globala utbredningsområde uppskattas till 100,000-1,000,000 km² och världspopulationen uppskattas till 1-10 miljoner individer. Den utgör en av de vanligaste rovfåglarna i Europa tillsammans med tornfalk och ormvråk.[2] Trots att dess utvecklingstrend inte är beräknad så kategoriserar IUCN den som livskraftig (LC).[16] Underarten granti, med sina 100 par på Madeira och 200 par på Kanarieöarna är hotade på grund av habitförlust, äggplockning och illegal jakt och listas i Annex I i EU-kommissionens fågeldirektiv.[17]

Miljögifter[redigera | redigera wikitext]

Under andra hälften av 1900-talet kraschade häckningspopulationen av sparvhök i Europa.[2] Den kraftiga minskningen sammanföll med introduktionen av insektsgifterna aldrin, dieldrin och heptaklor, som började användes för betning av säd 1956. Gifterna ackumulerades i fröätande fåglar vilket resulterade i stora mängder gift i toppredatorer som sparvhök och pilgrimsfalk. Resultatet blev dubbelt: äggskalen blev tunnare vilket gjorde att de krossades under ruvningen,[11] och fåglar förgiftades till döds av höga doser av insektsgifterna.[18] Andra effekter var spasmer och desorientering vilket hade en negativ påverkan på deras jaktlycka.[19] I Storbritannien förbjöds dessa miljögifter 1975.[18] Efter detta har populationen till stora delar återhämtat sig och på vissa platser har den till och med blivit vanligare än den var innan man började använda dessa insektsgifter, exempelvis i norra Europa.[2]

Sparvhöken i kulturen[redigera | redigera wikitext]

Enligt grekisk mytologi förvandlades Nisos, kung av Megara, till en sparvhök efter det att hans dotter, Skylla, skar av honom hans lila hårlock för att visa den för sin älskare Minos som också var Nisos fiende.[20] Sparvhöken omnämns i Richard Francis Burtons Tusen och en natt som: Good sooth my bones, wheneas they hear thy name. Quail as birds quailed when Nisus o'er them flew[21]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Dess vetenskapliga släktnamn härstammar från latinets accipiter som betecknade rovfåglar i allmänhet och falkar och hökar i synnerhet. Ordet härstammar förmodligen frånn latinets accipiō som betyder fånga.[22] Det vetenskapliga artepitet nisus är latin och betyder "ansträngning".[23]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Artikeln är till stora delar översatt från engelskspråkiga wikipedias artikel Eurasian Sparrowhawk, läst 2009-11-01
  1. ^ BirdLife International 2013 Accipiter nisus Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b c d e f] Forsman, D. (1999) The Raptors of Europe and The Middle East: a Handbook of Field Identification, Christopher Helm, London, UK, sid:245-255, ISBN 0-7136-6515-7
  3. ^ Ferguson-Lees, James; David A. Christie (2001). Raptors of the World. London: Christopher Helm. sid. 578–581. ISBN 0 7136 8026 1 
  4. ^ Eurasian Sparrowhawk (Accipiter nisus) | The Internet Bird Collection. Läst 31 januari 2009.
  5. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  6. ^ [a b c d e] BTO BirdFacts - Sparrowhawk. Läst 31 januari 2009
  7. ^ [a b c d e f g h i j k] The Birds of the Western Palearctic DVD-ROM (2004) BirdGuides Ltd. and Oxford University Press. ISBN 1-898110-39-5.
  8. ^ [a b c d e f g] Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 92-93. ISBN 91-34-51038-9 
  9. ^ Rasmussen, P.C. & Anderton, J.C. (2005) Birds of South Asia: The Ripley Guide, Smithsonian Institution & Lynx Edicions, vol 2, sid:99
  10. ^ [a b] Jonsson, L. (1996) Birds of Europe, London, UK, sid:134-135, ISBN 0-7136-4422-2.
  11. ^ [a b] BTO Garden BirdWatch: Sparrowhawk, <www.bto.org>, läst 1 februari 2009
  12. ^ Post, P. & Götmark, F. (1996) Prey Selection by Sparrowhawks, Accipiter nisus: Relative Predation Risk for Breeding Passerine Birds in Relation to their Size, Ecology and Behaviour, Philosophical Transactions: Biological Sciences, vol. 351, nr 1347, sid: 1559-1577. Läst 31 januari 2009
  13. ^ Brown, R., Ferguson J., Lawrence M., Lees, D. (1999) Tracks & Signs of the Birds of Britain & Europe - an Identification Guide., London, UK. Helm, sid:76 och sid:89, ISBN 0-7136-5382-5.
  14. ^ Newton, I. (2001) Causes and consequences of breeding dispersal in the Sparrowhawk Accipiter nisus (pdf). Ardea, nr.89, sid:143-154. Läst 31 januari 2009
  15. ^ Newton, I., Rothery, P., Wyllie, I. (1996) Age-related survival in female Sparrowhawks Accipiter nisus, Ibis, vol.139, nr.1, sid:25-30. Läst 21 september 2009
  16. ^ BirdLife International (2008) Species factsheet: Accipiter nisus. Läst 31 januari 2009
  17. ^ European Commission: Environment - Nature & Biodiversity. Sparrowhawk (Canarian-Madeirian subspecies) Accipiter nisus granti. Läst 1 februari 2009
  18. ^ [a b] Walker, C.H. (2001) Organic Pollutants: An Ecotoxicological Perspective, CRC Press. Läst 31 januario 2009
  19. ^ Walker, C. H., Hopkin, S. P., Sibly, R. M. & Peakall, D. B. (2001) Principles of Ecotoxicology, Taylor & Francis. Läst 5 februari 2009
  20. ^ Voltaire Filosofiskt lexikon, kap.454. <[1]> Läst 1 februari 2009
  21. ^ Burton, R. F. Tusen och en Natt, Forgotten Books, vol.3, sid:58, ISBN 1-60620-830-6. Läst 21 september 2009
  22. ^ Wiktionary, Accipiter, läst 2014-07-19
  23. ^ Wikitionary, Nisus, läst 2014-07-19

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]