Dvärgmås

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dvärgmås
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult dvärgmås i sommardräkt.
Adult dvärgmås i sommardräkt.
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Måsfåglar
Lari
Familj Måsfåglar
Laridae
Släkte Hydrocoloeus
Kaup, 1829
Art Dvärgmås
H. minutus
Vetenskapligt namn
§ Hydrocoloeus minutus
Auktor (Pallas, 1776)
Utbredning
Häckningsområden i rött. Övervintringsområden i orange.
Häckningsområden i rött. Övervintringsområden i orange.
Synonymer
Larus minutus
Hitta fler artiklar om fåglar med
En vuxen Dvärgmås i vinterdräkt. Världens ände Ystad.

Dvärgmås (Hydrocoloeus minutus) är världens minsta art inom familjen måsar och trutar. Den till en av alla de arter som tidigare fördes till det stora släktet Larus, men placeras idag ofta i det egna släktet Hydrocoloeus.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Dvärgmåsen är mycket liten och nätt, bara två tredjedelar av en fiskmås med sin längd på 24–28 cm och ett vingspann på 62–69 cm. Med sina snabba ryckiga vingslag påminner den om en tärna i flykten. Den har en smal, spetsig och svart näbb, rundade vingspetsar och dess stjärt är i det närmaste rektangulär. Den har tre åldersklasser (Se måsars ruggning). Karaktäristiskt för flygande adulta och andra årets fåglar är att de har en mörk vingundersida och en ljusgrå vingöversida vilket kan ses på långt håll. Utöver detta har även dvärgmåsen i dessa två åldrar en vit bakkant på vingens ovan- och undersida som sträcker sig ända ut på vingspetsen vilket gör att vingspetsen ser än mer rundad ut.

En adult fågel i sommardräkt har helsvart huvud med rödbrun näbb, som på lite håll ser svart ut. Den har röda ben. Dess vingovansida och rygg är ljusgrå medan nacke, mantel, övergump och stjärt är vit, och kroppsundersidan vit med en svagt rosa ton. I flykten syns dess svartaktiga vingundersidor som kontrasterar kraftigt mot kroppsundersidan och den vita bakkanten på vingen. I vinterdräkt har den adulta fågeln en svart öronfläck, precis som skrattmåsen, ljusgrå mantel och nacke, och gråsvart hjässa. Dess näbb är svart och benen är ljusrosa. I övrigt har den samma teckning som en adult fågel i sommardräkt.

Juvenila fåglar har en kraftigt vattrad ovansida i brunsvart med en kraftig svart W-teckning på vingovansidan. Den har svart öronfläck, gråsvart hjässa, grå nacke, och en gråsvart teckning på manteln som sträcker sig ned på kroppssidan. Den har ett svart stjärtband och dess kropp- och vingundersida är vita så när som på en liten svart fläck där bakre vingkanten möter kroppen. Dess näbb är svart och den har ljusrosa ben.

Första årets fåglar i vinterdräkt har samma teckning på huvud och kropp som en adult fågel i vinterdräkt medan teckningen på vingar och stjärt är samma som på en juvenil fågel. I sommardräkt har den 1-åriga fågeln en liknande teckning som i vinterdräkt fast vissa individer har partiellt eller helsvart huvud. Eftersom fjädrarna slits så är W-tecknet på vingovansidan ljusbrunt till färgen. Stjärtbandet är ofta avbrutet på mitten.

2:a årets fåglar ser i både sommardräkt och vinterdräkt ut som en adult fågel men har ljusare vingundersidor och varierande mängd svart teckning på spetsen av vingovansidan.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgmåsens har ett mycket stort utbredningsområde som är uppdelad i olika avskilda områden runt om Holarktis, men främst i Palearktis. Trots det kategoriseras den som en monotypisk art och delas inte upp i underarter. Den häckar i nordöstra Europa och på utspridda platser i mellersta Europa samt i Asien; i Ryssland, Kazakstan och Mongoliet. Den häckar också mycket lokalt vid de Stora sjöarna i Nordamerika.[1] Den är en flyttfågel som vintertid lever vid kusterna eller pelagiskt men dess vinterkvarter är dåligt kända. I januari 1990 observerades 52000 individer i Nildeltat i Egypten vilket är det högsta antal dvärgmåsar som rapporterats.[3] De övervintrar runt kusterna i Medelhavet, Atlantkusten och ett fåtal kring kusterna av Storbritannien och i Nordafrika. Den nordamerikanska populationen övervintrar utefter USA:s östkust.[1]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar den på Gotland, i Västerbotten och Norrbotten och en enstaka par i några andra landskap.[4] Tidigare har den häckat på Öland.[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Flock med dvärgmåsar i sommardräkt. Notera de svarta vingundersidorna.

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Dvärgmåsen häckar vanligtvis i kolonier i grunda näringsrika havsvikar och vegetationsrika mindre sjöar.[4] Båda föräldrarna bygger boet som placeras direkt på en tuva i vattnet eller i vegetationen på en mindre holme. Den lägger vanligtvis tre ägg, men kullar med två till sex ägg förekommer.[4] I början av ruvning förekommer det att hanen lämnar bollar med insekter till honan.[4] Efter kläckningen lämnar ungarna snabbt boet och blir flygga efter 21-24 dagar.[4] Snart därefter lämnar de häckningsområdet.[4]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Under häckningssässongen lever de mest av mindre insekter, exempelvis dagsländor, fjädermyggor och knott, som ibland fångas flera kilometer ifrån häckningsplatsen.[4] Insekterna tas både ifrån vattenytan eller snappas i luften. Under vintertiden lever den ett pelagiskt liv och dess föda består då av marina ryggradslösa djur och mindre fiskar.[4]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Dvärgmåsen har ett mycket stort häckningsområde och den globala populationen är stor och verkar öka.[1] 2002 uppskattade man att populationen uppgick till mellan 570 000–1 700 000 individer.[1] På grund av detta kategoriserar IUCN arten som livskraftig.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] BirdLife International 2012 Larus minutus Från: IUCN 2012. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2012.2 <www.iucnredlist.org>. Läst 2013-02-24.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, C. L. Wood, and D. Roberson. (2011) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.6 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2012-03-26
  3. ^ [British Birds 86 (1993): 407-410]
  4. ^ [a b c d e f g h i] Roland Staav och Thord Fransson (1991). Nordens fåglar (andra upplagan). Stockholm: Norstedts. ISBN 91-1-913142-9 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]