Blyvitt
Blyvitt (Kremnitzervitt, kremservitt) är ett syntetiskt vitt pigment Pigment White 1 (C.I. 77597)[1] med mycket god täckförmåga. Blyvitt är basiskt bly(II)karbonat, vars formel kan skrivas Pb3(CO3)2(OH)2. Ett tidigare skrivsätt var 2PbCO3 . Pb(OH)2.
Det har tidigare varit mycket vanligt i både konst- och byggnadsmåleri men har nu mycket begränsad användning på grund av sin stora giftighet.
Egenskaper
Blyvitt har låg hårdhet och kan lätt rivas till ett fint pulver med god täckkraft och vacker glans. Det är ljusbeständigt men svartnar av gaser som innehåller svavelväte och tål varken syror eller alkalier och svartnar i kalkfärg. När bindemedlet är en torkande olja exempelvis linolja fungerar det som sickativ, det vill säga påskyndar torkningen/härdningen.[2]
Blyvitt är blandbar med många andra pigment, dock är blandning med svavelhaltiga pigment såsom ultramarin, cinnober eller auripigment olämplig. Blyvitt reagerar nämligen över tiden med vätesulfid eller sulfidhaltigt material och bildar mörk blysulfid som svärtar ner.[2]
Giftighet
Blyvitts giftighet var känd redan i antiken.[3] Trots detta var det länge det normala vitpigmentet inom både konst- och byggnadsmåleri, eftersom det inte fanns några lämpliga ersättare. När man börjat framställa zinkvitt kunde blyvitt förbjudas för invändig målning - i Sverige skedde detta 1860. För utvändig målning användes blyvitt fram till 1920-talet, då det ersattes av titanvitt.[2]
Historik
Blyvitt anges ibland vara det äldsta av de syntetiska pigmenten och omtalas av flera antika grekiska och romerska författare, bl.a. Theofrastos (cirka 300 f.Kr.) och Plinius den äldre (23-79 e.Kr.).[4][3]
Det finns uppgifter om att psimythion (ψιμύθιον) för antikens greker och cerussa för romarna avsåg blyacetat eller basiskt blyacetat.[3] Theophrastus beskriver att i slutstegen vid tillverkning av psimythion ska produkten mortlas med vatten och därefter dekanteras. Både blyacetat och basiskt blyacetat är lättlösliga i vatten och skulle sköljas bort vid dekanteringen medan basiskt blykarbonat är mycket svårlösligt och bör därför vara den produkt som tillvaratogs. Antikens blyvitt var således, precis som senare tiders, ett karbonat.
Framställning
Blyvitt producerades under antiken genom att man placerar blymetall i krukor över vinäger. Efter tio dagar har metallen fått en vit beläggning som skrapas av. Detta upprepas tills all metall är förbrukad. Den avskrapade beläggningen mortlas med lite vatten en avsevärd tid. Därefter sköljs produkten med vatten och dekanteras upprepade gånger. Härvid fick koldioxid i luften och löst i vatten tid att reagera så att det bildades basiskt blykarbonat.
Senare tids tillverkning under 1700- och 1800-talet skedde på snarlikt sätt men i större skala. Blyplåtar hängdes över en yta ättiksyra utan att doppa ner i ättikan. Obrunnen hästgödsel eller multnande växtdelar gav dels värme som påskyndar reaktionen dels koldioxid för karbonatbildningen. Efter en tid korroderar blyet, och på plåten bildas vita flak, som kallas skiffervitt. Skiffervitt är en kvalitetesbeteckning eftersom ”skivformen” visar att produkten inte blivit utdrygad med krita.[5] Genom pulverisering av flaken får man ett användbart pigment.
Sven Rinman beskriver i Bergwerks Lexicon ett alternativt sätt att tillverka ”en vida bättre blyhvitt” med hjälp av "skedvatten" (salpetersyraångor) och "vitriolsyra" (svavelsyra).[6]. Denna vita produkt är med modernt språkbruk blysulfat.
J Gottlieb Gahn, J Jacob Berzelius och H Peter Eggertz köpte 1816 Gripsholms kemiska fabriker och där tillverkades bland annat blyvitt. Fabriken brann ner 1825.[7]
Användning
Under antiken användes blyvitt som kosmetika. Plinius den äldre listar blyvitt som målarpigment men kommenterar att den inte är lämplig för fuktig freskomålning. Användningen under antiken som pigment har inte varit utbredd.[3]
Blyvitt med äggbindemedel var i renässanstidens Italien ett alternativ till gesso för pastiglia, ett slags reliefdekoration, framförallt då på skrin.[8][9]
Blyvitt kan användas för att tillverka ett rött pigment – mönja, Pb3O4. Vid upphettning till 480°C med lufttillträde sker följande reaktion: 3 Pb2CO3(OH)2 + O2 → 2 Pb3O4 + 3 CO2 + 3 H2O
Blandad med torkande olja har blyvitt använts som målarfärg inomhus fram till 1860 och utomhus fram till 1920-talet. Det har även varit det vanligaste vita pigmentet i konstnärsfärger.
Blyvitt har använts som plåster (farmakologiskt preparat i pastaform) för utvärtes bruk.
Blyvitt i förfalskade målningar avslöjas med moderna metoder
Blyatomer absorberar röntgenstrålning starkt och därför går det att avgöra om en målning innehåller blyhaltigt pigment. Äldre målningar kan inte innehålla moderna vita pigment såsom Titanvitt TiO2 så noggranna förfalskare använder blyvitt. Dock var tidigare århundradens bly inte lika rena som idag så blyvitt kunde innehålla spår av exempelvis silver, koppar, antimon och i inbördes halter beroende på blymalmens ursprungsort. Men även om förfalskaren skulle kunna få tag på bly med dylika spårämnen för att tillverka blyvitt finns det en avslöjande metod genom bestämning av några nuklider (olika grundämnens isotoper). Blymalm innehåller små mängder radium i form av den radioaktiva isotopen 226Ra som kommer från sönderfall av uran (238U) i flera steg. Radium-226 har halveringstiden 1600 år och sönderfaller bland annat till 210Pb som har halveringstiden 22 år. Bara en liten del radiumet återfinns i nytillverkad blyvitt. Kvoten mellan 226Ra och 210Pb har minskat och det tar över 100 år innan en så kallad radioaktiv jämvikt åter inställer sig.[10] Förfalskningen avslöjas genom att den har felaktig kvot.
Referenser
- ^ The Color of Art Pigment Database: Pigment White artiscreation.com, David Myers. Läst 7 april 2016.
- ^ [a b c] Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid. (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 296
- ^ [a b c d] Earle R. Caley; Theophrastus On Stones, introduction, Greek text, English translation, and commentary; The Ohio State University, 1956, avsnitt 56, originaltext på sidan sidan 28,översättning på 57 och kommenterad på sidor 187-191 [1]läst 2016-04-08
- ^ Hansen, Fenge; Jensen, Ole Ingolf (1991) (på danska). Farvekemi. Uorganiske pigmenter. Köpenhamn: G.E.C. Gad. sid. 144-145
- ^ S. Rinman, Bergwerks lexicon, under bokstaven S, Jernkontoret [2]läst 2016-04-08
- ^ S. Rinman, Bergwerks lexicon, under bokstaven B, Jernkontoret [3]läst 2016-04-08
- ^ J Gottlieb Gahn, , Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag av Uno Boklund), läst 2016-04-08.[4]läst 2016-04-08
- ^ Jolanta Fertner (2003). En italiensk brudkista från 1500-talet: 4. Dekordetaljer på krederingen Arkiverad 20 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. Tekniska högskolan – Linköpings universitet, Carl Malmsten Centrum för Träteknik & Design. Läst 24 augusti 2016. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160820182448/https://www.iei.liu.se/malmstens/mobelkonservering/examensarbeten/1.313168/03.ex.JF.screen.pdf. Läst 23 augusti 2016.
- ^ D. Gene Karraker (2009). Looking at European Frames: A Guide to Terms, Styles, and Techniques J. Paul Getty Museum, Los Angeles. Läst 24 augusti 2016. Arkiverad 20 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ Ulf Ellervik, Förfalskare inleder Kemins år, Kemivärlden Biotech med Kemisk Tidskrift nr 12 2010 s23-24,ISSN 1650-0725 [5] Arkiverad 26 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.läst 2016-04-08
Se även
Externa länkar
- ”Lead white”. Pigments through the Ages. WebExhibits. http://www.webexhibits.org/pigments/indiv/overview/leadwhite.html.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||