Sverkerska ätten

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök

Sverkerska ätten var en av två ätter som innehade regeringsmakten i Sverige mellan 1130 och 1250 och som kämpade om den mot den Erikska ätten från 1150-talet till 1220-talet. Namnet kommer av den första kungen ur ätten, Sverker den äldre och den utslocknade på manssidan 1222 med Johan Sverkersson. Den sverkerska ätten kunde räkna med stöd från Östergötland, Småland och Danmark, till skillnad från den erikska ätten, som i stället hade sitt stöd från Svealand och Norge. Västergötland var delat i frågan om vilken ätt man skulle stödja. Den sverkerska ätten ska ha varit mer internationellt sinnad än den erikska ätten, som önskade så mycket självständighet som möjligt jämtemot Rom. Därför hade också den sverkerska ätten ofta kyrkans stöd i kampen mot den erikska ätten.

Under Sverker den äldres tid ska den hedniska gudstjänsten ha upphört i Sverige. Man lät dessutom anlägga flera kloster, såsom Alvastra i Östergötland, Nydala i Småland samt Varnhem och Gudhem i Västergötland, där munkar och nunnor ogifta skulle tillbringa sitt liv med att tjäna Gud. Man började också inrätta biskopsstift. Ett påvligt sändebud, kardinalen Nicolaus Albanus, kom 1153 till Sverige för att inviga en ärkebiskop, men svear och götar kunde inte komma överens om huruvida ärkestiftet skulle ha sitt säte i Linköping eller Gamla Uppsala, därför lämnade kardinalen vid sin hemresa kvar palliet hos ärkebiskopen i Lund.