Den rasande Roland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Försättsbladet till tredje upplagan av John Haringtons engelska översättning av Orlando Furioso, 1634.

Den rasande Roland (Orlando furioso) är ett skönlitterärt verk av den italienske renässansskalden Ariosto. Huvudpersonen är den av Karl den stores kämpar som Rolandsången berättar om. Ariostos skildring är en direkt fortsättning på Matteo Maria Boiardos "Den förälskade Roland", men den har fått långt större spridning och berömmelse. På versmåttet ottave rime skildras i omständlig form Orlandos otaliga, fantasifyllda strapatser för att finna sin älskarinna.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Under arbetet med ett påbörjat, i terziner avfattat epos som skulle behandla striden mellan Filip den sköne och Englands konung, hade Ariosto under sin tjänst hos kardinalen i nära elva år sysselsatt sig med sin Orlando furioso. Mot slutet av år 1515 var dikten avslutad; året därpå syntes den i tryck och fick en oerhörd uppskattning. 1532 utkom den sista under skaldens uppsikt tryckta upplagan, och tolv år efter hans död utgavs för första gången ett under namnet I cinque canti (de fem sångerna) bekant fragment, av Ariosto efterlämnat och tydligen avsett att utgöra en fortsättning av dikten, men ännu i osovrad form.

Orlando furioso[redigera | redigera wikitext]

Den episka dikt, som bär namnet Orlando furioso och i 46 sånger behandlar en del av Karlasagans innehåll, utgör på sitt sätt en fortsättning av skalden Bojardos Orlando innamorato och förutsätter för ett rätt bedömande kännedom om såväl nämnda dikt som Pulcis Morgante. Men om Ariosto sålunda upptagit ett gammalt och av många andra bearbetat ämne, är han dock genom materiell uppfinningsgåva och stilens egendomliga behag fullt ursprunglig. Uppfattande riddartiden med lätt ironi, för han läsaren från äventyr till äventyr, där vilda strider, tecknade med avsiktlig överdrift, växlar med tjusande och oftast skalkaktiga, stundom yppigt sinnliga kärleksscener. Metern är ottave rime, behandlad med en gratie som, skenbart vårdslös, i själva verket röjer ett fulländat mästerskap och ofta är en frukt av lång möda. Ariosto filade oavlåtligt sina stanser, tills han givit dem den intagande smidighet som de äger; en av dem sägs han ha fullständigt omarbetat inte mindre än tjugo gånger. Vad innehållet beträffar saknar utan tvivel hans dikt strängare enhet och noggrann fördelning av ljus och skugga där dels handlingen upplöser sig i en serie av händelser där hjältar och hjältinnor leds på måfå av underbara tillfälligheter, dels de uppträdande personerna till större delen förlorar den begränsande åtskillnad som är nödig för en framställning av bestämda, olika utrustade individer. De fasta formerna av medeltidens vasallförhållanden är upplösta och med avseende på denna tids liv av "tro, ära och kärlek" iakttar den av renässansens åskådningssätt, av moderna idéer, eller åtminstone modern fantasiriktning, behärskade skalden den skälmska misstro, för att ej säga otro, som är hans egen.

Ariostos styrka som konstnär ligger i detaljen, inte i den ledande tanken. Alltjämt avbrytande sin framställning, just när han spänt intresset som mest, övergår han till nya bilder för att först senare återuppta den lämnade tråden, och tycks skämtsamt och skeptiskt avvisa varje strävan efter att vinna oavbrutet följdsammanhang. Huvudföremålen för dikten är tre, nämligen Orlando och hans kärlek till Angelica, vidare striderna omkring Paris mellan kristna och saracener samt dessa senare inbördes, och slutligen Rudigers och Bradamantes historia, vilken ger anledning till huset Estes förhärligande. Men det hela fortgår inte efter sträng plan: det är en tjusande skog, där man går vilse; det är paradisiska labyrinter, vilka stundom lämnar en öppen utsikt över förtrollande landskap med oförvanskligt vårfriska bilder, men vilkas irrgångar ibland, oaktat all fägring, genom inbördes likhet kan verka tröttande. Bland de yppersta detaljerna i hela denna ystra framställning av irrande riddare och retande, ofta otrogna, damer må främst nämnas teckningen (i 23:e sången) av Rolands utbrytande vansinne, till vilken världslitteraturen inte äger många motstycken, av Alcinas slott, av Angelicas och Medors kärlek, av den övergivna Olimpias uppvaknande på ön, av Astolfs resa till månen, av Rodomontes uppträdande vid stormningen av Paris. Upphöjda karaktärer såsom hos Homeros eller i Nibelungenlied finner man inte: därtill svänger här den yra fé som heter Slump alltför godtyckligt sin trollspira över ostadiga människobarn; men i ersättning får man gratiös skälmaktighet, outtömlig uppfinning, frisk kolorit och stansernas melodiska fägring. Och på sådant sätt blir genom fantasins yppighet den ytlige Ariosto, näst den djupe Dante, Italiens störste skald.

Översättningar och påverkan[redigera | redigera wikitext]

Orlando furioso är översatt till svenska av Carl Anders Kullberg ("Den rasande Roland", I-IV, 1865-70). Av de många italienska upplagorna är att nämna de av Morali (Milano 1818), Casella (Florens 1877) och Picciola (Florens 1885).

Boken har för övrigt gett upphov till ett flertal operor, bl.a. Vivaldis Orlando Furioso, Händels Orlando.


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.