Den svenska modellen

Saltsjöbadsavtalet 1938.

Den svenska modellen i dess moderna tappning växte fram under 1930-talet som en kompromiss mellan marknadsekonomiska/kapitalistiska intressen av ekonomiskt tillväxt och lönsamhet och den av socialdemokrater och socialliberaler drivna socialpolitiska utjämningssträvanden, idén om folkhemmet, som resulterade i ett slags oskrivet samhällskontrakt. Modellen anses av flera historiker (Maths Isacson, Eva Österberg, Ulf Olsson) ha idémässiga rötter i en samförståndskultur i 1800-talets bonde- och brukssamhällen, men också (Jan O. Berg) i det tidiga 1900-talets första överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna, verkstadsavtalet 1905 och decemberkompromissen 1906.

En central ingrediens är en maktbalans och därpå baserade kompromiss- och samförståndslösningar på arbetsmarknaden, uttryckta i Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan LO, och SAF. I grunden låg ett ömsesidigt erkännande från alla parterna, staten, näringslivet och fackföreningarna, av den industriella utvecklingen och tillväxten som bas för ett välståndssamhälle, samt ett medgivande från staten att överlåta lönerörelser och andra arbetslivsfrågor till arbetsmarknadsparterna att göra upp om utan statlig inblandning. Underförstått var ett ansvar hos parterna för att löneutvecklingen skulle vara förenlig med en samhällsekonomi i balans.

Modellen hade stora framgångar under perioden cirka 1938–1973. Redan under 1930-talet väcktes intresse utanför Sverige, bland annat genom böcker av den amerikanske journalisten Marquis Childs, som Sweden: the Middle Way från 1936. Under 1970-talet började socialdemokratiska regeringar att ingripa med lagstiftning på områden som förut varit avtalsreglerade, genom MBL med mera., vilket gradvis försköt maktbalansen till arbetarsidans fördel. I avtalsrörelserna vid 1970-talets mitt drev fackföreningssidan fram löneökningar långt över produktions- och produktivitetsutvecklingen inom industrin. Följden blev förlorade marknadsandelar för svensk export och upprepade devalveringar av kronan, som genomfördes av både borgerliga och s-regeringar. Därmed var grundförutsättningarna för modellen satta ur spel. Förtroendet mellan företagsamhet och arbetarrörelse skadades ytterligare av det av LO-ekonomer vid 1970-talets mitt framlagda förslaget om löntagarfonder, vilket LO som organisation och, om än mera tvekande, socialdemokratin ställde sig bakom. Även om detta förslag i sin ursprungliga socialiseringstappning övergavs av arbetarrörelsen efter de stora 4 oktoberdemonstrationerna under 1980-talets första åren var förutsättningarna för samförståndslösningar enligt den tidigare svenska modellen skadade för lång tid. Under senare år har en diskussion förekommit om möjligheterna att återupprätta modellen. Den spelar som vision och utopi (fastän ofta opreciserad till sin innebörd) alltjämt en viktig roll i svensk politisk debatt. Tillsammans med folkhemmet kan den svenska modellen ses som 1900-talets mest långlivade svenska mytiska begrepp.

Rehn-Meidner-modellen och Keynesianismen

Socialdemokraterna i Sverige formade sin politik utifrån två LO-ekonomers idéer som kallas för Rehn-Meidner-modellen och utifrån John Maynard Keynes modell keynesianism.

De ekonomiska idéerna hämtade man främst från Keynes. De innebar att man skulle hålla tillbaka inflationen för att kunna skapa kapital i staten som man kunde investera under svårare tider för att då undvika en lågkonjunktur. Detta skulle ge en stabilare marknad där förutsättningarna blev mer långsiktiga. I och med att man höll en låg inflation inom landet blev arbetslösheten hög (se även Phillipskurvan). Detta visade sig dock senare vara ett samband som endast gick att tillämpa på kort sikt. På lång sikt finns inget samband mellan inflation och arbetslöshet. Det var här Rehn och Meidners teorier kom in i bilden. Deras teorier byggde på att man skulle beskatta befolkningen progressivt och på så sätt få en jämnare inkomstfördelning. Det innebar att höginkomsttagarna fick betala mer i skatt och att skatteintäkterna sedan skulle omsättas till förmån för de arbetslösa. Då var då svenska staten upprättade Arbetsförmedlingen (AMS) och andra arbetsmarknadspolitiska program för utbildning av arbetslösa. Här spelade också expansionen av den offentliga sektorn en stor roll.

Offentlig sektor

Som ett arbetsverktyg för den svenska välfärden upprättades en starkare offentlig sektor som arbetsgivare och välfärdsservice. Den stod för sjukvård, utbildning och barnomsorg. Den offentliga sektorn innefattande allt fler anställda och var under kraftig utbyggnad under 1950-talet och sågs som Socialdemokraternas största välfärdssatsning.

Källor

• Childs, Marquis, Sweden: The middle way, New Haven 1936 (med en uppföljare 1980).
• Isacson, Maths, "Bruket och folkhemmet", i Häften för kritiska studier 1991.
• Meyerson, Per-Martin, Den svenska modellens uppgång och fall, Stockholm 1991.
• Österberg, Eva, ”Vardagens sträva samförstånd!” i Gunnar Broberg & Ulla Wikander & Klas Åmark (red.), Svensk historia underifrån.[1],Tänka tycka tro, Stockholm 1993.
• Johansson, Anders L., Den svenska modellen; en analys, Stockholm 1993.
• Elmbrandt, Björn, Så föll den svenska modellen, Stockholm 1993.
• Olsson, Ulf, "Bruket, folkhemmet och den nya utmaningen" i "Vitterhetsakademins årsbok" 2005.
• Berg, Jan O., På spaning efter en svensk modell; idéer och vägval i arbetsgivarpolitiken 1897-1909, avhandling i idéhistoria. Enebyberg 2011. ISBN 978-91-628-8264-8.