Idéhistoria

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Idéhistoria har funnits som akademiskt ämne i Sverige sedan 1932, då Emilia och Gustaf Carlbergs professur i idé- och lärdomshistoria inrättades vid Uppsala universitet med Johan Nordström som förste innehavare. Idéhistoriska institutioner finns vid flera av Sveriges högskolor och universitet. Ämnets främsta svenska publikation är årsboken Lychnos, som utgivits sedan 1936. Internationellt är ämnet i första hand en nordisk företeelse, men förekommer även i andra länder, företrädesvis i Tyskland där Ideengeschichte är en del av filosofihistoria och i USA, där History of Ideas (senare också Intellectual history) har studerats sedan 1930-talet då det grundades av Arthur Lovejoy.

Idéhistoria är numera ett obligatoriskt ämne på det estetiska programmet i den svenska gymnasieskolan, samt på det samhällsvetenskapliga programmets kulturgren.

Företrädare för akademisk idéhistoria framhåller ibland idéhistoria som ett bildningsämne, av betydelse för yrkesutövare som journalister, kulturarbetare, politiker och andra beslutsfattare.

Idéhistoriens innehåll[redigera | redigera wikitext]

Idéhistoria handlar om idéers framväxt och förändring från antiken till våra dagar. Fokus har vanligen legat på det västerländska tänkandet. Utomeuropeiska tanketraditioner uppmärksammades dock av en tidig idéhistoriker som Gunnar Aspelin och sedan 1990-talet har ämnet allmänt blivit mer öppet för världen utanför den västerländska kulturen.

Idéhistoria omfattar i princip alla idéer i historien. Där samsas vetenskapshistoria med filosofins historia, de politiska idéernas historia med medicinhistoria, teknikhistoria med mentalitetshistoria. Idéhistoria studerar inte bara stora mäns och kvinnors idéer utan även folkets idéer,[1] en inriktning som i Sverige varit vanligast vid Umeå universitet.

I metodiskt avseende lägger idéhistoriker stor vikt vid kontext. De studerar hur olika intellektuella områden hänger samman och påverkar varandra. Stor vikt läggs också vid den kontext som utgörs av samtida ekonomiska och samhälleliga förhållanden.

Idéhistoria vid universitet och högskolor[redigera | redigera wikitext]

Idéhistoria kan studeras vid särskilda institutioner och avdelningar vid flera universitet och högskolor. Ämnesbeteckningen och inriktningen kan variera, liksom den institutionella tillhörigheten:

Universitet\Högskola Ämnesbeteckning Institution
Göteborgs universitet Idé- och lärdomshistoria Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion. [1]
Halmstad: Högskolan i Halmstad Idé- och lärdomshistoria Sektionen för humaniora (HUM). [2]
Karlstads universitet Idéhistoria Estetiskt-filosofiska fakulteten. [3]
Linköpings universitet Idéhistoria Institutionen för studier av samhällsutveckling och kultur (ISAK). [4]
Lunds universitet Idé- och lärdomshistoria Avdelningen för idé- och lärdomshistoria, Institutionen för kulturvetenskaper. [5]
Stockholms universitet Idéhistoria Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria. [6]
Stockholm: Kungliga tekniska högskolan (KTH) Teknik- och vetenskapshistoria Avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria. [7]
Södertörns högskola Idéhistoria Institutionen för kultur och kommunikation. [8]
Umeå universitet Idéhistoria Institutionen för idé- och samhällstudier. [9]
Uppsala universitet Idé- och lärdomshistoria Institutionen för idé- och lärdomshistoria. [10]
Uppsala universitet Vetenskapshistoria Avdelningen för vetenskapshistoria, Institutionen för idé- och lärdomshistoria. [11]

Idéhistoria på gymnasiet[redigera | redigera wikitext]

Idéhistoria är numera ett obligatoriskt ämne på det estetiska programmet i den svenska gymnasieskolan, samt på det samhällsvetenskapliga programmets kulturgren.

Professorer i idéhistoria[redigera | redigera wikitext]

Nuvarande professorer i idéhistoria[redigera | redigera wikitext]

Professorerna förtecknas här efter utnämningsår.

  • Bosse Sundin, f. 1948, professor i idéhistoria (i Umeå 1993)
  • Sverker Sörlin, f. 1956, professor i miljöhistoria med inriktning på nordliga områden (i Umeå 1993, tjänstledig), professor i miljöhistoria vid KTH (i Stockholm 2003)
  • Svante Nordin, f. 1946, professor i idé- och lärdomshistoria (i Lund 1999)[12]
  • Kjell Jonsson, f. 1948, professor i idéhistoria (i Umeå 1999)
  • Lennart Olausson, f. 1948, professor i forskningens villkor med inriktning mot välfärdsstaten och samhället (i Göteborg 1999-2002, tjänstledig), rektor för Malmö högskola sedan 2002
  • Eva-Lena Dahl, f. 1942, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 1999)
  • Arne Kaijser, f. 1950, professor i teknikhistoria (vid KTH i Stockholm 1999)
  • Magnus Nyman, f. 1948, professor i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 2001)
  • Ingemar Nilsson, f. 1941, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2001)
  • Åsa Bergenheim, f. 1954, professor i pedagogiskt arbete (i Umeå 2002), i idéhistoria (i Umeå 2005)
  • Mats Andrén, f. 1958, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2005)
  • Elisabeth Mansén, f. 1954, professor i idéhistoria (i Stockholm 2005)
  • Henrik Björck, f. 1961, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2005)
  • Sven Widmalm, f. 1956, professor i teknik och social förändring (i Linköping 2005-2010), i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 2011-)
  • Thomas Kaiserfeld, f. 1964, professor i teknik- och vetenskapshistoria (vid KTH i Stockholm 2007, i Lund 2010)
  • H. Otto Sibum, f. 1956, professor i vetenskapshistoria (i Uppsala 2007)
  • Staffan Källström, f. 1946, professor i idéhistoria (i Stockholm 2008)
  • Inga Sanner, f. 1953, professor i idéhistoria (i Stockholm 2008)
  • Christer Nordlund, f. 1970, professor i idéhistoria (i Umeå 2010)
  • Michael Azar, f. 1970, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2012)

Tidigare professorer i idéhistoria[redigera | redigera wikitext]

Förtecknas här efter utnämningsår. Ännu levande tituleras professor emeritus.

  • Johan Nordström, 1891-1967, professor i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 1932-1957)
  • Sten Lindroth, 1914-1980, professor i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 1957-1980)
  • Henrik Sandblad, 1912-1991, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 1966-1979)
  • Nils Runeby, 1931-2009, professor i skandinavisk historia (i Kiel 1975-1978), i idéhistoria, särskilt nya tidens idéhistoria (i Stockholm 1978-1996)
  • Gunnar Eriksson, f. 1931, professor i idéhistoria (i Umeå 1970-1980), i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 1980-1996)
  • Sven-Eric Liedman, f. 1939, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 1979-2006)
  • Ronny Ambjörnsson, f. 1936, professor i idéhistoria (i Umeå 1981-2001)
  • Tore Frängsmyr, f. 1938, professor i teknik och social förändring (i Linköping 1981-1982), i vetenskapshistoria (i Uppsala 1982-2007)
  • Marie Nisser, f. 1937, professor i industriminnesforskning (vid KTH i Stockholm 1994-2003)
  • Nils Eriksson, f. 1937, professor i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2001-2002)
  • Gunnar Broberg, f. 1942, professor i idé- och lärdomshistoria (i Lund 1990-2010)[13]
  • Karin Johannisson, f. 1944, professor i idé- och lärdomshistoria (i Uppsala 1996-2010)
  • Bo Lindberg, f. 1946, professor i idéhistoria (i Stockholm 1996-2003), i idé- och lärdomshistoria (i Göteborg 2003-2012)

Professorer honoris causa[redigera | redigera wikitext]

Förtecknas här efter utnämningsår. Ännu levande tituleras professor (ej professor emeritus).

  • Rolf Lindborg, 1931-2009, FD i idé- och lärdomshistoria 1965, professor h.c. 1989
  • Asta Ekenvall, 1913-2001, FL i idé- och lärdomshistoria 1940, professor h.c. 1993

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ronny Ambjörnsson, "Om möjligheten av en folkets idéhistoria", Lychnos 1983, s.158-165

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Idéhistoriska standardverk[redigera | redigera wikitext]

Allmän idéhistoria[redigera | redigera wikitext]
  • Sten Högnäs, Idéernas historia. En översikt, Lund: Historiska media, 2000.
  • Gunnar Eriksson & Tore Frängsmyr, Idéhistoriens huvudlinjer, (4.rev.uppl.) Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2004.
  • Ronny Ambjörnsson, Människors undran. Europas idéhistoria. Antiken, Stockholm: Natur och kultur, 1997.
  • Ronny Ambjörnsson, Tankens pilgrimer. Europas idéhistoria. Medeltiden, Stockholm: Natur och kultur, 2002.
  • Nils Runeby (red.), Framstegets arvtagare. Europas idéhistoria. 1900-talet, Stockholm: Natur och kultur, 1998.
Svensk idéhistoria[redigera | redigera wikitext]
  • Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria, 4 bd (oavslutad), Stockholm 1975-1981.
  • Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, (2. utg.) Stockholm: Natur och kultur, 2004.

Källor om ämnet idéhistoria[redigera | redigera wikitext]

  • Tore Frängsmyr, "Idé- och lärdomshistoria" (artikel i Nationalencyklopedin).[14]
  • Nils Andersson & Henrik Björck (red.), Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio år, Stockholm/ Stehag 1994.
  • Martin Alm & Jan Larsson, Den dolda disciplinen. En domänanalytisk ansats i relation till Idé- och lärdomshistoria genom ämnesrepresentationen i LIBRIS : med bibliografi, (magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap), Borås 2003. [15]
  • "Utvärdering av ämnet idé- och lärdomshistoria vid svenska universitet och högskolor" (Högskoleverket 2004). [16]
  • Nils Andersson & Henrik Björck (red.), Idéhistoria i tiden. Perspektiv på ämnets identitet under sjuttio år, Stockholm/ Stehag 2008. (Uppdaterad version av Vad är idéhistoria?, 1994)