Kapitalism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Kapitalism (av latinets capitalis, som avser huvudet; avlett ur caput, "huvud") är ett ekonomiskt system inom vilket kapital och produktionsfaktorer ägs och styrs av privata aktörer. Produktionsfaktorer, såsom naturresurser/råvaror, realkapital och i vissa fall även arbetskraften, liksom produktionens avsättning i form av varor och tjänster, köps och säljs på marknader enligt producenters och konsumenters samtycke.

Kapitalism särskiljs emellertid från marknadsekonomi: termen kapitalism betecknar den sociala relationen i ägandet medan marknadsekonomi handlar om hur resurser styrs och utbud och efterfrågan påverkar prisbildningen. Vanligen förekommer dessa begrepp parallellt med varandra även om andra kombinationer av ägandeformer och ekonomiska system finns (exempelvis marknadssocialism och kapitalistisk planekonomi). Kapitalism utpekas ofta som motsats till socialism eller kommunism, vilket emellertid leder till att olika former av blandsystem utmålas som kapitalistiska eller socialistiska, beroende på analysen.

Centralt i kapitalismen är kapitalackumulation, vilket möjliggör investeringar och även underlättar arbetsfördelning och därmed specialisering hos arbetskraften. Komparativa fördelar kan utnyttjas genom denna arbetsfördelning. Den större produktiviteten och det större mervärdet möjliggör vinster som kan utnyttjas till ytterligare kapitalackumulation, och tillväxt då kapitalet investeras i produktionen.

Kapitalackumulationen koncentreras i korporativa kapitalistiska modeller till förhållandevis få aktörer: den som har tillräckligt kapital har lättare att utnyttja möjligheter till lönande investeringar – och ofta också möjlighet att påverka spelreglerna (lagstiftning, handelsavtal etc.). I marknadsliberala kapitalistiska modeller kan fler aktörer ha möjlighet att samla kapital, men tendensen är den samma. Den ekonomiska maktens förhållande till demokratin är en av de viktigaste frågorna i kritiken mot kapitalismen.

Det som särskiljer kapitalismen från tidigare ekonomiska system är att överskottet i samhället läggs på att öka produktiviteten istället för ekonomiskt improduktiva projekt som att bygga katedraler eller pyramider.[1] De flesta västerländska samhällen tillämpar någon form av kapitalism – ofta reglerad genom lagstiftning och fackliga avtal. Utvecklingen ledde till uppkomsten av blandekonomier samt välfärdsstater och välfärdskapitalistiska samhällen. I blandekonomier kombineras privatägda företag med en stor offentlig sektor, och den marknadsstyrda ekonomin kombineras med offentlig planering[förtydliga].

Begreppen "kapitalism" och "kapitalist"[redigera | redigera wikitext]

Användning och historia[redigera | redigera wikitext]

Ordet kapitalism myntades av författaren William Thackeray 1854 i betydelsen kapitalägande, medan ordet kapitalist användes redan 1792. Ursprungligen var kapitalist en nedsättande benämning på kapitalägare, men idag används det både med negativ och positiv bibetydelse. En kapitalist är en person som investerar egna eller lånade medel i olika tillgångar direkt (i skog eller andra naturtillgångar, fastigheter, fabriker eller andra rörelser och så vidare) eller indirekt (i aktier eller andra värdepapper) och därmed söker öka sitt kapital genom att skapa avkastning. I marxistiskt språkbruk menas en person som genom att ingå avtal med arbetare – där lönen understiger värdet av arbetsinsatsen – och därmed tillgodogöra sig resultatet av överskottet[2], det så kallade "mervärdet". På senare tid har riskkapitalist blivit ett yrke.[3]I början av 1900-talet var det en etablerad benämning och användes huvudsakligen i kritiken av industrialismen och dess ekonomi av marxistiska författare. I det marxistiska språkbruket används ordet för bestämning av exempelvis "den kapitalistiska klassen" eller "bourgeoisin" – ekonomisk liberalism. Detta språkbruk som endast i begränsad utsträckning anammats utanför marxistiska kretsar, används aldrig i nationalekonomiska kretsar i samtal om ekonomi.

Ordet kapitalism används ofta som ett beskrivande ord av ett ekonomiskt system i en liberal politisk ideologi, där marknadsekonomi förespråkas. Vanligen används begreppet 'kapitalism' numera endast i den politiska sfären, för att beskriva de finansiella eller politiska förhållandena, i historiskt perspektiv i samband med den så kallade industriella revolutionen1700-talet. Denna förändring i synsätt beror inte på pengarnas tillkomst, utan på att samhällena började organiseras i stater och staterna fick genom den politiska makten också makt över penningpolitiken och bankväsendet etablerades.

Beteckningar på olika former av kapitalism[redigera | redigera wikitext]

  • Finanskapitalism är en term som används i de marxistiska politiska ekonomierna och som definieras som ett underordnande av produktionsprocesserna till sparandet av pengar via ekonomiska vinster (profitering) i ett finanssystem. Den kännetecknas av en jakt på vinst från köp- till säljtillfället, eller investeringar i olika valutor och finansiella produkter.
  • Privatkapitalism innebär privat ägande och drift av produktionsmedel. Målet är ekonomisk lönsamhet för den private ägaren/aktieägarna samt företagets expansion. Det privata kapitalet kan förutom pengar också utgöras av till exempel fabriker, maskiner, transportmedel, råvaror, jordegendom eller byggnader. Därigenom ingår också han kan bestämma över och kontrollera andras arbetskraft.
  • Statskapitalism är i dess klassiska mening en privat kapitalistisk ekonomi under statlig kontroll. Denna term användes ofta för att beskriva stormakternas kontrollerade ekonomier under första världskriget. Termen har också använts av en del ekonomer för att beskriva ett samhälle inom vilket de produktiva krafterna är ägda och styrda av staten på ett kapitalistiskt sätt, även om en sådan stat väljer att kalla sig socialistisk. Vilka länder som betraktas som statskapitalistiska råder det delade meningar om. Enligt Noam Chomsky är USA statskapitalistiskt.
  • Laissez faire-kapitalism. Till skillnad från den nationalliberala statskapitalismen utmärker sig den laissez faire-kapitalismen genom en starkare betoning av de frihetliga värdena, i kombination med nyliberalism. Den står i kontrast mot den konservativa kapitalismen (i dagens USA) samt kapitalismen som utövades i Pinochets diktatur i Chile. En viktig tänkare inom laissez faire-kapitalismen är författarinnan Ayn Rand.

Teorier om kapitalismens uppkomst[redigera | redigera wikitext]

Werner Sombart, som var motståndare till Karl Marx, i Warum gibt es in den Vereinigten Staaten keinen Sozialismus? (Varför finns det ingen socialism i USA?), samt Max Weber i Den protestantiska etiken och kapitalismens anda såg kapitalismen som en drivkraft för företagsamheten och i Allmän Ekonomihistoria utvecklar han sin sociologiska modell för uppkomsten av kapitalism, med dess kopplingar till protestantismen, och dess rationella mekanismer, till exempel lönearbetaren som säljer sin arbetskraft. Webers analys av vad folk gör av sitt ökade välstånd på grund av rationalisering av produktionen, var att de kommer hellre att konsumera och driva fram ekonomin än till exempel arbeta mindre[4] Weber har framfört tesen att protestantiska industrialister stod för högre tillväxt än till exempel katolska genom att "workaholism" ingår i den protestantiska etiken. För Weber var kapitalismen det mest avancerade ekonomiska systemet som någonsin skapats, men dess tekniska rationalitet utgör ett hot mot viktiga värden i den västerländska civilisationen [5].

I realiteten har alla demokratier en kapitalistisk ekonomi, med innebörden att produktionsmedlen primärt ägs av privata aktörer, samt att produktion, priser och distribution av varor och tjänster i första hand utgår ifrån marknaden och inte statlig styrning.[6] Demokrati har inte existerat i stater som tillämpat central kontroll av ekonomin.[6] Eftersom det finns kapitalistiska ekonomier även i icke-demokratiska länder hävdar statsvetaren Lauri Karvonen att det statistiska sambandet mellan kapitalism och demokrati ser ut enligt följande: "Kapitalism är således en nödvändig, men inte tillräcklig förutsättning för demokrati".[6]

Kapitalismen som ekonomiskt system[redigera | redigera wikitext]

Som hushållningssystem betraktat bygger kapitalismen på individers förmåga att ingå avtal med varandra. Principen är densamma oavsett om samhället ifråga idkar byteshandel med varor, tjänster, lönearbete eller om det övergått till monetär hushållning. Kapitalismen förutsätter dock att överskott kan investeras på ett sätt som bidrar till ökade inkomster för investeraren (kapitalisten).

Överskottet kan läggas på ändliga resurser, såsom fiskerätter (som sedan kan hyras ut), eller på redskap som effektiverar produktionen (i högre grad än vad redskapen kostar). I vissa fall kan ändliga resursers avkastning höjas genom att de ägs av en kapitalist, till exempel kan ensamrätt till ett vattendrag möjliggöra utbyggande av vattenkraft. Avkastningen kan också minska, till exempel då ensamrätten leder till (eller utnyttjas för) höjda priser på relaterade produktionsfaktorer (här t.ex. på fiskerätter, vilket leder till minskat fiske).

Ofta lägger man likhetstecken mellan marknadsekonomi och kapitalism, men marknadsekonomins ideal om fullständig konkurrens, bland annat med fri tillgång på full information, är inte nödvändiga för kapitalismen. I själva verket är kapitalackumulationen ofta lättare vid begränsad konkurrens, då avkastning istället för genom ökad produktion kan fås genom höjda priser.

I de kapitalistiska ekonomierna arbetar politikerna ofta för en bättre fungerande marknad, till exempel genom att motarbeta det man kallar marknadsimperfektioner. Därför finns i dessa länder till exempel lagar som är ämnade att skydda den svagare parten vid avtals ingående, som till exempel marknadsföringslagen, konsumentköplagen, avtalslagen med mera.

Det finns endast få helt fria marknader för ett fåtal produkter vilka handlas med på världsmarknaderna där priserna sätts i fri konkurrens mellan fria säljare till fria köpare med full information. På många områden är ett fåtal köpare eller säljare tillräckligt stora för att påverka prisbildningen. Kartellbildningar som till exempel OPEC kan styra enskilda producenter till att begränsa sin produktion så att priserna stiger utan att en verklig brist föreligger. På penningmarknaderna, där olika länder och företag säljer och köper valutor, kan priset för valutor påverkas genom politiska beslut, men också av en tillräckligt penningstark spekulant. Oreglerad valutaspekulation har visat sig kunna ruinera hela nationer.[källa behövs]

Där producenter och konsumenter är tillräckligt små och många för att enskilda aktörer inte skall kunna påverka prisbildningen, ens genom karteller, styrs resursallokeringen mer eller mindre av marginalnyttan i ett system av utbud och efterfrågan. Produktionens inriktning styrs av var ägaren tror sig kunna göra de största vinsterna, givet de egna förutsättningarna.

För att ett företag skall kunna erbjuda tjänster och varor krävs investeringar, ifråga om infrastruktur- och forskningsintensiva projekt till och med mycket stora investeringar. Kapitalet, det vill säga medel för att finansiera, kan då komma från:

  • privata finansiärer (till exempel den industriella revolutionen i Storbritannien)
  • banker (som i sin tur får ihop riskkapital genom inlån från sina kunder)
  • staten (d.v.s. medborgarfinansierat genom skatter, till exempel infrastrukturprojekt i Sverige och sovjetiska företag)
  • kooperativa finansiärer (lämpar sig mest för mindre projekt, till exempel att bygga en väg till en by eller borra en brunn)

Investeringar kommer ofta att leda till att kapitalisten (vare sig det är en stat, bank eller privatperson) vill försvara sin investering och det leder till att makten över företaget eller projektet koncentreras till dem som tar den ekonomiska risken. I ett renodlat kapitalistiskt system dominerar de stora privata aktörerna. Ofta kan även företagen, som juridiska personer, vara ägare till andra företag, vilket kan leda till mycket komplicerade ägarstrukturer.

Historia[redigera | redigera wikitext]

1000–1800[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Protokapitalism

Pengar som betalningsmedel blev vanliga i Europa på 1000-talet, och därmed uppstod också ett bank- och utlåningsväsende. Kyrkan motsatte sig emellertid tagande av ränta. Under medeltiden och fram till renässansen var Kina och arabvärlden de främsta inom handeln, och siden, kryddor och silver var särskilt eftertraktade varor. Europa strävade efter makten över handeln, och i sökandet efter nya handelsvägar till Indien var Columbus upptäckt av Amerika en sidoeffekt. Cortez och andra erövrare besegrade aztekerna, exploaterade kontinenten på guld, startade gruvdrift med slavar och skeppade hem utdelningen till Spanien.[7] Under den tidiga kolonialismens period var den så kallade slavtriangeln, en handelsled mellan Europa, Afrika och Amerika, motorn i världshandeln,[8] och under 400-åriga uppbyggnadsperiod och fram till slaveriets avskaffande 1807 kunde människor köpas och säljas över hela världen. I Manchester uppstod den nya textilindustrin för bomull i slutet av 1700-talet, med "Spinning Jenny" och merkantilismens övergång till den industriella eran.

Kapitalismen får sitt moderna uttryck i den industriella revolutionen som inleddes i 1700-talets Europa. Innan dess var många av Europas länder feodala. Samhällssystemet byggde på en indelning av människor i samhällsklasser vars beroendeförhållande till staten, vanligtvis en monark, bestämde deras roller och rättigheter. Marken ägdes i vissa länder ofta av den privilegierade adeln, som bestod av godsherrar som ägde land som i sin tur brukades av egendomslösa arbetare, ibland livegna. I andra länder var bönderna självägande, men beroende av tillskottskapital från de större jordägarna eller staten. Städernas borgerskap bestod av köpmän och rika hantverkare, vars näringsverksamhet ofta skyddades av skråliknande system.

Ekonomin omvandlades från att vara jordbruksdominerad och statisk medan industrierna växte fram. I England, som var ledande i den industriella omvandlingen, inträffade en revolution redan 1688, och den sociala oron fanns kvar under 1700-talet. Adelns makt hade minskat i England, ekonomin liberaliserats och saker som till exempel tryckfrihet och parlamentarism hade införts. I Frankrike fanns det kungliga enväldet och adelns starka ställning kvar ända till 1789, vilket kan ha bidragit till den franska revolutionen.

1800–1900[redigera | redigera wikitext]

Under 1800-talet nådde den industriella omvandlingen de flesta länder i Europa. Effektivare jordbruksmetoder ledde till ett högre överskott ifrån jordbruket som ledde till högre befolkningstillväxt. Färre människor behövdes i jordbruket och flyttade in till städerna där fabriker växte upp och en ny typ av arbetare skapades.

Lönearbetet som fenomen kom att dominera ekonomin; därmed ändrades samhällets klasstruktur. Förr hade befolkningsmajoriteten ordnat sitt uppehälle genom avkastning från den jord man brukade, men nu fick arbetare i stället lön som betalning för sin arbetsinsats. Med pengarna från arbetsgivaren köpte man de varor som erbjöds. Många människor i västvärlden flyttade till städerna där arbetslösheten steg. Det ledde till låga löner och förhållanden som ofta var mycket svåra för de anställda. I början av den industriella eran kom många att arbeta upp till 16 timmar om dagen, även barn. De flesta historiker menar dock att förhållandena i jordbruket var lika dåliga eller sämre än i industrin.[9]

Marx' värdeteori

Den tyska socialisten Ferdinand Lassalle formulerade i mitten av 1800-talet vad han kallade "den järnhårda lönelagen". Baserad på Malthus teori om befolkningsökningsmekanismer förutspådde den att lönerna för arbetare i längden skulle tendera att ligga just så lågt att arbetarna precis kunde överleva och reproducera sig. Teorin, som verkade stämma med de rådande förhållandena, kritiserades dock tidigt, bland annat av Ricardo och Marx.

Under 1800-talet kom kapitalismen att utvecklas under frihandels-/laissez-faire-tecken, men den sociala och politiska oron som uppstod (till exempel 1848-revolutionerna och hot om socialistiska revolutioner) ledde till vissa sociala reformer i många europeiska länder. De växande sociala kraven som drevs av socialdemokratiska, socialistiska och delvis liberala partier åstadkom statliga ingripanden för att höja lönerna och förkorta arbetstiderna samt införandet av vissa ålderspensioner, skolgång, sjukvård och liknande förmåner förknippade med en framtida välfärdsstat. Statliga utgifter och därmed skatter och tullar ökade också vilket ledde till att hädanefter bedrevs den kapitalistiska ekonomin under statliga regleringar och så småningom även reglerades med avtal med fackföreningarna. Två stormakter som avvek genom att inte reformera sin sociala och ekonomiska politik var Ryssland och Österrike-Ungern.

1900–1970[redigera | redigera wikitext]

Under 1900-talet förbättrades de anställdas levnadsförhållanden avsevärt i de flesta länder med friare marknader.[10] Offentlig skola och skattefinansierad sjukvård infördes i många länder, enligt en del ekonomer på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen, men i och med välståndet som hade byggts upp kunde levnadsstandarden ändå höjas en hel del bland de fattigare. Genomgripande politiska reformer som exempelvis allmän rösträtt genomfördes också under 1900-talet i först Nordamerika och Europa och sedan andra delar av världen.

Socialisten Guy Debord har i en bok framfört åsikten att det som en följd av moderniseringen och vad man kallar konsumismen under 1950- och 60-talet utvecklades ett "skådespelssamhälle" där alienation och passivitet kom att dominera det sociala livet.[11]

1970–2000[redigera | redigera wikitext]

Under 1970-talet stärktes uppfattningen att en fri kapitalism vore ett bättre alternativ till den reglerade kapitalism som länge ansetts vara den mest framgångsrika modellen. Dessa åsikter stärktes ytterligare efter Sovjetunionens kollaps.[12] Den klassiska liberalismen fick ökat utrymme i den ekonomiska politiken under 1970- och 1980-talet när nationalekonomer, inspirerade av bland annat Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek, ställde betydelsen av äganderätt och frihet i ekonomin mot dåtidens statsingrepp i marknaden. Denna renässans av liberala idéer kom att kallas nyliberalism. De eftersträvade ekonomiska liberaliseringar för att bryta inflation, hög arbetslöshet och konjunktursvängningar som de menade att Keynes teorier inte kunnat lösa.[13] Deras idéer uppmärksammades bland annat av att Hayek tilldelades nobelpriset i ekonomi 1974, och Milton Friedman 1976. Friedman som var ekonomisk rådgivare för de amerikanska presidenterna Richard Nixon och Ronald Reagan[14] anses ha influerat Margaret Thatcher i Storbritannien, Brian Mulroney i Kanada samt Roger Douglas som var socialdemokratisk finansminister i Nya Zeeland.[15] Margaret Thatcher och Ronald Reagan förespråkade lägre skatter och färre statliga ingripanden i ekonomin. I Sverige märktes nyliberalismen av uppfattningen att det fanns för mycket politisk styrning och en för stor offentlig sektor. Flera av kommunerna prioriterade valfrihet och marknadsorientering.[16]

En del chilenska ekonomer som deltagit i ett tidigare utbytesprogram och utbildat sig vid universitetet i Chicago samt fått lektioner av bland annat Friedman arbetade senare för president Augusto Pinochets administration. De förespråkade "en chockterapi" – marknadsekonomi och frihandel helt utan regleringar. Arbetslöshet sågs som oundvikligt element i kampen mot inflation[17]. Länderna påbörjade privatisering av statliga företag och uppbyggnad av privatägd verksamhet. Flera omoderna och ineffektiva företag lades ner. Chile drabbades, relativt sett, hårt av den ekonomiska depressionen i början av 1980-talet. Man tvingades att förstatliga bland annat delar av bankväsendet, men ekonomin var därefter ganska framgångsrik.[18] Argentina drabbades av nationell bankrutt 2001.[19] Chockterapier, som förespråkades av IMF och västliga långivare, visade sig vara ett effektivt sätt att reformera ekonomier i forna socialistländer som Polen[20][21][22], Tjeckoslovakien[23], Ungern och även Ryssland[24] efter att deras politiska och ekonomiska system stagnerat i slutet av 1980-talet. Privatisering i de forna kommunistländerna ledde till att oligarker tog över majoritetägarskapet över företag (enligt lag kunde maximalt 51 % av företaget tas över av företagsledarna och anställda). Ryssland, som upplevde en hastig övergång till kapitalism har idag en arbetslöshet på 25 %, försämrade sociala skyddsnät, negativ befolkningstillväxt[25], samt ökade sociala klyftor med den följden att en mycket stor del (21,6 procent) av Rysslands befolkning numera lever i direkt fattigdom eller under existensminimum (se även referens).[26]

Mot slutet av 1900-talet genomfördes reformer av ekonomin i kapitalistisk riktning hos många länder som inte tillhörde den kapitalistiska världen. Detta var framför allt Östeuropa och Asien, till exempel Kina efter 1978 under Deng Xiaopings ledarskap och Indien från 1990. Tillväxten har sedan i flera länder varit exceptionellt hög. Reformerna i Kina har sedan 1978 mångdubblat inkomsterna både på landsbygden och i städerna[27] och lyft miljontals personer ur absolut fattigdom; de har dock samtidigt lett till ökade inkomstskillnader och sociala spänningar. Den industriella utvecklingen har vidare slagit hårt mot miljön i flera av dessa länder.[28]

Centrala begrepp[redigera | redigera wikitext]

Ägande[redigera | redigera wikitext]

Privat egendom uppstår inte i historien förrän människan blev bofast, odlade jorden på avgränsade områden och erhöll en överskottsproduktion.[29]

Enligt FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 17, är rätten till ägande enskilt eller gemensamt en rättighet:

Var och en har rätt att äga egendom, både enskilt och tillsammans med andra.
Ingen får godtyckligt fråntas sin egendom.
— Förenta Nationerna, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna[2]

Synen delas av bland andra libertarianen Robert Nozick.[30] Allting fysiskt utom människor kan ägas, och ägaren har rätt att göra vad hon vill med sin egendom inom lagstiftningens ramar.

Jämförelse av arbetsproduktiviteten i olika länder

Enligt den marxistiska synen är produktionens och därmed även det kapitalistiska samhällets övergripande mål kapitalackumulation, som man menar i och med finanskapitalismens utveckling blivit ett självändamål.[31] Att privategendom skulle vara kapitalismens kärna håller dessa inte med om, eftersom man menar att personliga tillhörigheter funnits och finns även i icke-kapitalistiska system. Däremot är privat ägande av produktionsmedlen det helt avgörande för kapitalismen, och om detta säger FN-deklarationen ingenting alls.

Enligt Hernando de Soto måste ägandet stödjas av ett fungerande formellt (statligt) system för registrering av ägande för att kunna utnyttjas fullt ut. Han anser att fungerande ägandesystem är grunden till västvärldens ekonomiska framgångar medan icke-fungerande ägandesystem är en av grundorsakerna till tredje världens haltande ekonomier.[32]

En annan plausibel förklaring till u-ländernas ekonomiska svårigheter är de skador som slavhandel och kolonialism tillfogat dem. Detta förklarar dock inte skillnader mellan framgångsrika och mindre framgångsrika f.d. kolonier. Vissa debattörer har dock hävdat att kolonialismen överlag var positiv för u-länderna jämfört med det styre som fanns innan. [3]

Monopol[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Monopol

Monopol är en situation på en marknad där en eller flera personer eller företag på en marknad har en exklusiv fördel eller möjlighet att tillverka eller sälja en vara. Exempel på sådana exklusiva fördelar är patent eller ägande av en unik naturresurs eller statliga privilegier, till exempel laglig ensamrätt att sälja vissa produkter. Systembolaget i Sverige är ett typexempel på juridiskt monopol; priser och utbud kan diktera preferens för en alternativ aktör, vilka emellertid är underkastade förbud och elimineras genom tvångsmakt. Monopol eller situationer mycket nära monopol kan också uppstå genom stordriftsfördelar eller nätverksfördelar.

På en fri marknad kan en monopolställning endast uppnås genom att ett företag har så låga priser att det inte uppstår ett utrymme för ett nytt företag att etablera sig och ta marknadsandelar. Anhängare av oreglerad kapitalism hävdar konstant att en monopolställning inte kan uppnås på en fri marknad, liksom ett partimonopol inte kan uppstå inom ett demokratiskt mångpartisystem. Tillräckligt många kommer att vara tillräckligt missnöjda eller oliktänkande för att stödja minst en alternativ aktör. Kritiker av en sådan analys menar att konglomerat som i praktiken uppvisar en enhetlig front kommer och har lyckats köpa upp stora, om inte alla delar av olika länders marknadsandelar på fredlig väg; ett ofta framhållet exempel är Silvio Berlusconis kontroll av media i Italien.

Många regleringar har genomförts för att försöka hindra just monopolbildningar och så kallade "truster" eftersom de anses hämma konkurrensen och bidra till högre priser. Exempel på sådana åtgärder är att stoppa priskarteller och hindra företag från att utnyttja sin ställning på en marknad för att otillbörligt framhäva sig på en annan (tanken är att uppnå någon sorts balans på marknaden). EU har till exempel under senare år stoppat flera företags­sammanslagningar av den anledningen och i Sverige finns Konkurrensverket som övervakar detta. Dessa åtgärder står dock inte oemotsagda. Många ekonomer och nyliberaler hävdar att marknaden har egna självreglerande mekanismer mot monopol, och att ett företag har en monopolställning för att man levererar en populär produkt.

Konkurrens[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Konkurrens

Konkurrens ses som en evolutionär process där aktörerna hela tiden måste förbättra sig själva för att inte slås ut av affärsrivaler. Den ger produktivitetsökningar och teknisk utveckling i övrigt. På en fri marknad sprids konkurrensen till arbetsgivare, anställda, företag och även konsumenter. Konkurrens är en följd av lagen om tillgång och efterfrågan – det vill säga att om det inte råder balans så är det antingen säljarens eller köparens marknad. Konkurrensmekanismen tillämpas på såväl varor och tjänster som löner och arbetsvillkor. Lagstiftning och andra mekanismer, som blockad, strejk eller bojkott, kan till viss del påverka detta.

Minskad konkurrens, genom att en aktör har monopolställning, genom att några få aktörer delar marknaden (oligopol), genom karteller eller genom myndighetsreglering som minskar konkurrensen medför att konkurrensmekanismen sätts ur spel, varvid prissättningen på produkter och tjänster kan bli godtycklig ur effektivitetssynvinkel, vilket leder till den tekniska utvecklingen och effektivitetsförbättringen saktar ned. Ibland kan myndighetsingripande främja konkurrens, till exempel då monopol annars skulle bildas eller där verksamheten har externa effekter.

En intressant konkurrenssituation är när en part genom tekniskt försprång skaffar sig en monopolställning och därmed kan diktera prisnivåer. Först när konkurrenterna hinner i fatt kommer vinstmarginalerna att pressas nedåt. Patentsystemet är en laglig metod att förlänga detta försprång. Genom långt patentskydd blir det lönsammare att bedriva dyr forskning (vilket kan öka effektiviteten i en del branscher), medan ett kortare patentskydd ger alla aktörer möjlighet att utnyttja fördelarna (med höjd effektivitet om forskningen ändå bibehålls på tillräcklig nivå). Patentsystemet bör också balansera mellan nyttan och den byråkrati den medför.

Konkurrens mellan företagen omfattar både konkurrens för att vinna kunden, men likaså konkurrens om arbetskraften – den mest kvalitativa, mest produktiva till bästa lönekostnad i förhållande till produktivitet. I västvärlden där man hade brist på arbetskraft och begränsad köpkraft uppnår man ett jämviktsläge för företagens vinst. I och med globaliseringen ökade tillgången på okvalificerad arbetskraft (till exempel Kina) men även mer kvalificerad arbetskraft (exempelvis IT-tekniker i Indien). Detta ger ett försprång till globaliseringens pionjärer som under kort tid kan öka vinsten. Globaliseringen medför samtidigt att det skapas en medelklass i utvecklingsländerna som kommer att utgöra en ny marknad. I de stora länderna som Kina, Indien och Brasilien rör det sig om en stor medelklass, med hundratals miljoner konsumenter. Genom att produktionskunnandet sprids uppstår det nya företag även i u-länder som kan delta i den globala konkurrensen.

Konjunkturer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Konjunktur

Kritiker av kapitalismen menar att precis som vädret karaktäriseras av regn och solsken karaktäriseras kapitalismen av ständiga hög- och lågkonjunkturer. I en högkonjunktur expanderar ekonomin genom att produktionen och konsumtionen ökar. Tillväxten är inte linjär utan den ökar ända till en viss gräns då en lågkonjunktur inträffar. Då minskar tillväxten, möjligen så att ekonomin till och med krymper. Då befolkningen får mindre inkomster minskar efterfrågan och arbetslösheten ökar. Överproduktion och fallande lönsamhet bland företagen kan leda till depression.

Börskraschen på Wall Street i New York 1929 blev inledningen på en världsdepression man aldrig upplevt tidigare. Miljontals människor blev arbetslösa eller ruinerade, och detta pågick fram till ungefär mitten av trettiotalet. I oktober 2008 inträffade en kredit-, finans- och börskrasch i USA som spred sig till resten av världen.

Den österrikiska skolans ekonomer anser att konjunkturcykler skapas av en expansiv kreditpolitik. De menar att eftersom centralbanken skulle vara avskaffad i ett kapitalistiskt samhälle, skulle fiatpengar inte kunna uppstå och en guldmyntfot med privata valutor skulle användas. Om centralbanken inte fungerade som lender of last resort skulle fractional-reserve banking vara riskfyllt och olönsamt. Det skulle därför vara omöjligt för en bank att bedriva en kreditexpansion stor nog för att utlösa en konjunkturcykel. Enligt dessa ekonomer orsakas lågkonjunkturen inte av att tillväxten varit för hög, utan av att krediten expanderats, vilket lett till felinvesteringar. En del av tillväxten är strukturell, resten är skapad av kreditexpansionen. Om kreditexpansionen upphörde skulle även konjunkturcyklerna göra det.

Inflation[redigera | redigera wikitext]

USA:s, Japans och Västtysklands export och nettoexport som andel av BNP sedan 1960.
Huvudartikel: Inflation

Inflation innebär en minskning av pengarnas värde vilket kan beskrivas som minskad köpkraft i moderna monetära ekonomier. Det kan också beskrivas som en ökning av den allmänna prisnivån på ett bestämt antal varor och tjänster i ett samhälle. I Sverige används vanligen KPI för att beskriva förändringar i den allmänna prisnivån för konsumenterna. Andra index används för olika industrier och tjänsteproduktionen. Ekonomer, utifrån den så kallade österrikiska skolan, definierar inflation som en ökning av penningmängden i samhället. I banksektorn talar man i sådana situationer, när en utökad penningmängd når kreditmarknaden, om en kreditexpansion. Sammanfattningsvis är detta olika sätt att beskriva samma värderingsfenomen på olika sätt efter den informationssökandes behov. I länder med stor penningmängd i relation till värdet av tillgångar och den årliga produktionen av varor och tjänster, råder vanligen alltid inflation, och pengarnas värde tenderar att förlora i värde också internationellt. Om inflationstakten är extrem blir valutan nära nog oanvändbar för människor och hushållen och företagen försöker då att undvika den. En mycket snabb och stark inflation kan på kort tid urholka ett samhälles hela ekonomi, då sparade pengars och löners värde i reella termer minskar så att ingen vill arbeta för pengar utan istället övergår till ren byteshandel.

Det finns olika anledningar till att inflationen eller inflationstakten stiger. Obalans mellan löneökningar, produktivitet, arbetstillgång och tillväxt, kan leda till inflation. Löneökningar i en bransch med god tillväxt kan få till konsekvens att det finns mer pengar som kan spenderas på samma mängd varor, vilket pressar upp prisnivån. Branscher utan motsvarande tillväxt möts av krav på löneökningar i nivå med de lönsamma branscherna, vilket ytterligare pressar prisnivån uppåt utan någon motsvarande tillväxt att fördela. Ett annat exempel på anledning till hög inflation kan vara att reporäntan sänks till en så låg nivå, att en större andel av de sparade tillgångarna används till annat än sparande, samt att lån från centralbanken betraktas som så billiga att kreditmarknaden expanderar, vilket leder till samma konsekvenser som en för hastig löneökning. Penningmängden motsvarar då inte verkliga värdet på landets tillgångar, vilket kan liknas vid att centralbanken försöker att pantsätta ett guldarmband för samma summa antingen armbandet är förgyllt nickel eller gediget guld. En annan anledning som kallas exportinflation är när ett högre pris utanför en ekonomi på grund av export skapar prishöjningar.

Viktigt är dock att komma ihåg att ovanstående anledningar inte i sig innebär en hög inflation, utan den beror på ett samspel av faktorer, och är även till viss del beroende på konjunkturen.

Inflation har även förekommit i alla typer av ekonomier som använder betalningsmedel av något slag och är inte unikt för ekonomier som främst bygger på kapitalism. Däremot har det gjorts försök med en räntefri ekonomi (Österrike 1923) som visat sig fungera bra och dessutom sänkt arbetslösheten. I stället betalade man en mindre stämplingsavgift på betalningsmedel som inte var i cirkulation. Detta system anses av sina anhängare omöjliggöra inflation.[33]

Ett exempel på kraftig inflation är Tyskland efter första världskriget. Den tyska staten hade stora krigsskulder och för att lösa detta tryckte den medvetet upp mera pengar, vilket ledde till en kraftig ökning av alla priser. Pengarna blev i stort sett värdelösa, och en liter mjölk kostade så småningom över en miljon tyska mark.

Många som förespråkar laissez-faire-kapitalism vill att valutan skall vara bunden till någonting som ej går att skapa artificiellt, till exempel guld eller silver, så kallad guldmyntfot. Förespråkare av guldmyntfoten hävdar att detta skulle sakta ned, eller helt stoppa, inflationen. De flesta länders valutor var baserade på guld eller silver fram tills början av 1900-talet, då guldmyntfot började ersättas med fiatvaluta. Vanligast var att mynt var gjorda av silver, medan sedlar var backade av guld. Vissa kapitalismförespråkare vill att staten skall hålla sig borta från valutorna helt och hållet och att pengar skall produceras av marknaden. Köpare och säljare skulle då kunna välja vilka pengar de ville använda och olika sorters pengar skulle då vara konkurrensutsatta med varandra. Förespråkare av ett sådant system menar dock att marknaden troligtvis skulle välja guld och silver som de två huvudsakliga valutorna. Ekonomier utan pengar eller andra betalningsmedel har visat sig fungera, som i Spanien 1936-39. Emellertid fungerade de kuponger som var avsedda att ersätta pengarna, även de som betalningsmedel, likt pengar.

Kapitalismens kritiker[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Antikapitalism
En satirisk teckning publicerad av tidningen The Industrial Worker 1911 som visar redaktionens syn på strukturen hos det kapitalistiska systemet. Se Kapitalistiska pyramiden

Karl Marx anses vara den mest inflytelserika kritikern av kapitalismen. Marx ansåg att kapitalismen gett upphov till en materiell utveckling som saknar historiskt motstycke, men att kapitalism också medfört ökande klassmotsättningar och kriser.[12][34] I Karl Marx bok Kapitalet, som ligger till grund för en modern socialistisk syn på kapitalism, analyserar och kritiserar han kapitalismen systematiskt och in i detalj.[35]

Kapitalismens "grundläggande motsättning" är motsättningen mellan produktionsprocessens samhälleliga karaktär och den privatkapitalistiska formen för tillägnande. I denna motsättning, mellan arbete och kapital, konfronteras de oupphörligt växande produktivkrafterna med de kapitalistiska produktionsförhållandena. I takt med produktivkrafternas utveckling ökar den samhälleliga arbetsdelningen och stärks de ekonomiska förbindelserna mellan olika företag och produktionsgrenar och utvecklas produktionens koncentration. Till följd därav förvandlas näringslivet i de kapitalistiska länderna till en enda stor produktionsprocess, i vilken tusentals och miljoner människor ingår i ett växelverkande samspel. Men hela den mäktiga produktionsapparaten är kapitalisters privata egendom och utnyttjas för att ge kapitalisterna så stora profiter som möjligt. Därför utvecklas det kapitalistiska näringslivet spontant och planlöst, och produktionsanarki är dess främsta kännetecken. Den kapitalistiska ekonomin utvecklas i hård konkurrens mellan olika kapitalister, mellan kapitalistgrupper inom landet och internationellt. För att kunna dra det längsta strået i denna kamp måste kapitalisterna utvidga produktionen, införa ny teknik och stegra utsugningen av arbetarna. I sin profitjakt utvidgar kapitalisterna sin produktion i oerhörd omfattning.

Samtidigt är köpkraften begränsad på grund av arbetskraftens värde; den betydande arbetslösheten gör det till och med möjligt att hålla löner som ligger under arbetskraftens värde. Folkmassornas konsumtion ligger ständigt efter produktionstillväxten. Kapitalismens grundläggande motsättning är orsak till de ekonomiska överproduktionskriserna. Under krisår når denna grundläggande motsättning sin höjdpunkt. I och med kapitalismens fortsatta utveckling blir den grundläggande motsättningen allt skarpare. Marxismen hävdar att alla de borgerliga regeringarnas försök att med olika ekonomiska åtgärder avlägsna produktionsanarkin och undvika kriser är dömda att misslyckas, ty kapitalismens grundläggande motsättning kommer trots dessa att bestå. Denna motsättning kan inte lösas inom kapitalismens ram. Den kan lösas först i och med att den privatkapitalistiska äganderätten ersätts med socialistisk äganderätt. För detta krävs revolutionär kamp från arbetarklassen mot kapitalisternas makt, för att störta det kapitalistiska systemet och för att upprätta arbetarklassens makt.[36]

Sedan slutet av 1980-talet har kapitalismen globaliserats, något den globala rättviserörelsen börjat utmana.[37] Uppdelningen av världen i ett östblock och ett västblock gäller inte längre, men det finns fortfarande en skillnad mellan fattiga och rika. Ryssland, Vietnam, Kambodja och Kina samt majoriteten av de östeuropeiska länderna gick kapitalismens väg, medan Nordkorea samt Kuba, Venezuela och andra latinamerikanska länder fortsätter att utveckla socialismen både från marxistiska teorier och andra utgångspunkter.

Den frihetliga socialismens kritik mot kapitalismen sammanfaller delvis med marxismens, men omfattar också kritik av egendomsbegreppet ("Egendom är stöld!")[38] samt av kapitalismens "auktoritära, våldsamma och hierarkiska" struktur (se illustration ovan). Dessa kritiker menar att Cortez' plundring av Mellanamerika 1519–1521 under renässansen är tidpunkten för kapitalismens genombrott. De anser också att slavhandeln till sydstaterna i Nordamerika och i vår tid barnarbetet i tredje världen varit en förutsättning för det kapitalistiska systemet. Kapitalismen är enligt dem också drivkraften bakom européernas kolonialism. Därtill anser samma kritiker att de bägge senaste världskrigen motiverades av en omfördelning av de kapitalistiska marknaderna.[39]

Den frihetliga socialismen menar också att kapitalismen saboterar demokratin eftersom de avgörande ekonomiska besluten i samhället fattas i slutna styrelserum. Kapitalismens produktionsordning skall också ha utlöst en storskalig miljöförstöring med global uppvärmning som resultat.[40] Frihetliga socialister ser därför som sin uppgift att beskriva och organisera ett samhällsskick som ska utgöra ett fungerande alternativ till både kapitalismen och andra auktoritära system.[41] Begrepp som arbetarråd, direktdemokrati och självförvaltning ingår i diskussionerna om ett sådant samhällssystem.[42]

Individualanarkister anser att kapitalism är ett ekonomiskt system byggt med tvång.[43] Dessa hävdar att individen nekas suveränitet i det kapitalistiska systemet och möjligheter till frivilligt deltagande genom äganderättens utformning och den stat som avser att skydda egendomsförhållandena. Profit ses som ett ekonomiskt tvång då arbetaren inte får förfoga över sitt arbetes resultat, vilket strider mot tanken om individens suveränitet.[44] Patent, privilegier, statligt finansierad infrastruktur anses hämma konkurrensen på marknaden och begränsa individers möjligheter till att verka frivilligt, vilket hindrar en rättvis fördelning av produktionen.[45] Därmed anser de att kapitalism är en parasit som lever av arbetarens resultat.[46]

Individualanarkister hävdar att enda möjligheten till maximal frihet och rättvis fördelning av produktionen är med mutualistisk ekonomi, med vilket menas att arbetaren ges möjlighet att äga sin kropp och vad som produceras av densamma.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Encyclopædia Britannica, på internet, 11 juni 2010, uppslagsord: capitalism
  2. ^ Uppslagsordet kapitalist från Nationalencyklopedins internettjänst. Hämtat 2007-11-04.
  3. ^ "Riskkapitalisten Björn Savén vill vänta", Dagens Nyheter
  4. ^ T.C.W.Blanning The Neneteenth Century s.96
  5. ^ I.McLean, A.McMillan The Concise Oxford Dictionary of Politics, avsnitt om Kapitalism och om Weber
  6. ^ [a b c] Lauri Karvonen, Demokratisering kapitel 4: "Kapitalism, klassformation och demokrati", ISBN 978-91-44-00132-6
  7. ^ ’’Globaliseringen’’, Utbildningsradion, SVT, 17/7 2007
  8. ^ E.C. Hardman: "The Slave Trade triangle"
  9. ^ Västvärldens väg till välstånd
  10. ^ Peter Scholliers, "Problemen van de Hedendaagse Periode"
  11. ^ Guy Debord (2002). Skådespelssamhället. Daidalos. ISBN 978-91-7173-140-1 
  12. ^ [a b] Nationalencyklopedin: "Kapitalism"
  13. ^ Den svenska liberalismens historia - Johan Norberg, sid. 303-304
  14. ^ Dallas News: Milton Friedman, tireless promoter of free markets, dies (16 november 2006)
  15. ^ He inspired Reagan's revolution
  16. ^ Stig Montin - Moderna kommuner, sid 12
  17. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.686–687
  18. ^ Stefan de Vylder i 11/9 – 30 år sedan statskuppen i Chile (2003).
  19. ^ Utrikespolitiska institutet, "Argentina allt närmre kollaps"
  20. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.686
  21. ^ Norman Davies Heart of Europe. The past in Poland's Present Oxford University Press 2001; s.424ff Balcerowiczs reformer
  22. ^ Jerzy Lukowski, Herbert Zawadzki A concise History of Poland Second Edition. Cambridge University Press 2006; s.319ff
  23. ^ Tony Judt Postwar. A History of Europe Since 1945. Pimlico Random House 2005; s.687 om Václav Klaus ekonomiska reformer: "finding nothing worth preservingin socialist economics he (Klaus) saw no benefit in delayingthe switch to capitalism"
  24. ^ Geoffrey Hosking Russia and the Russians. A History Harward University Press 2001, 2003; s.596ff
  25. ^ Hiv-epidemi och minskad befolkning i Ryssland. [1]
  26. ^ År 2007 uppgick existensminimum i Ryssland till omkring 4 000 rubel i månaden, fast redan 2005 ansåg vissa ryska politiker att denna siffra borde ligga på minst 8 000-10 000 rubel. Som en värdemätare kan användas följande siffror: minimilönen i Ryssland idag är 1 400 rubel, medelpensionen är 3 086 rubel och arbetslöshetsunderstödet uppgår till runt 1 900 rubel.
  27. ^ International Institute for Applied Systems Analysis
  28. ^ Jasper Becker, 'China's Growing Pains', National Geographic, mars 2004
  29. ^ Jfr J.J.Rosseau 1755
  30. ^ Robert Nozick (1974). Anarchy, state, and Utopia. Oxford: Blackwell. ISBN 0-631-15680-1 
  31. ^ Immanuel Wallerstein, Liberalismens död (Vertigo 2001)
  32. ^ Hernando de Soto, Kapitalets mysterium, ISBN 91-7353-023-9, 2004
  33. ^ Kennedy, Margrit: Ekonomi utan ränta och inflation. Korpen (1989) 1993
  34. ^ "Bourgeoisin har under sitt knappt hundraåriga klassherravälde skapat mera jättelika och kolossala produktivkrafter än alla de föregående generationerna tillsamman. Naturkrafternas underkuvande, maskinerna, kemins användning i industri och åkerbruk, ångbåtstrafiken, järnvägarna, den elektriska telegrafen, uppodlingen av hela världsdelar, upprensning av floderna för trafik, ur marken framstampade hela befolkningar - vilket tidigare århundrade anade, att sådana produktionskrafter slumrade i det samhälleliga arbetets sköte?" Kapitalet
  35. ^ "Marx och marxismen är nämligen just i vår tid mer aktuella än någonsin – hur mycket han än göms undan kommer han ideligen tillbaka, ty marxismen är odödlig medan andra system dagligen och stundligen visar sin oförmåga att lösa de politisk-ekonomiska problemen." Ivan Boman, förord till Karl Marx, Kapitalet, del 1, s. V. Cavefors 1974. För en nutida uppdatering av marxismen, se: Cleaver, Harry: Att läsa kapitalet politiskt. Roh-nin 2007.
  36. ^ Jfr Berglund, Kjell: Marxistisk uppslagsbok. Gidlunds 1972.
  37. ^ Michael Hardt/Antoni Negri: Imperiet. Vertigo 2003.
  38. ^ Proudhon, Pierre-Joseph: Qu'est-ce que la propriété? Paris, 1840.
  39. ^ Pierre Gilly:Le Livre Noir Du Capitalisme. (1998).
  40. ^ Kapitalismen orsaken till global uppvärmning, http://sv.internationalism.org/ir/110_global.
  41. ^ Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp. Federativs 1978; Bakunin, Michail: Centralism eller självförvaltning? Federativs 1980; Subcomandante Marcos: Från sydöstra Mexikos underjordiska berg. Manifest, 2002.
  42. ^ Albert, Michael: Parecon – Deltagarekonomi. Livet efter kapitalismen. Ordfront 2004.
  43. ^ Kevin A. Carson, Studies in Mutualist Political Economy (2004)
  44. ^ Benjamin Tucker – Individual Liberty
  45. ^ Kevin A. Carson – Studies in Mutualist Political Economy(2004)
  46. ^ 16 Ingalls, Hanson, and Tucker: nineteenth-century American anarchists – Part III: nineteenth-century Americas critics

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]