Socialdemokrati

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ej att förväxla med demokratisk socialism eller social demokrati.
Den röda rosen är en vanlig symbol för socialdemokratin

Socialdemokrati är en politisk ideologi med mångtydig betydelse. Det finns två huvudsakliga riktningar, endera att etablera ett socialistiskt samhälle, eller att bygga en välfärdsstat inom ramen för det kapitalistiska systemet. Den första varianten har som officiellt mål att etablera ett demokratiskt socialistiskt samhälle genom reformer och gradualism.[1] I den andra varianten blir socialdemokrati är en policyregim som innefattar en generell välfärdsstat, kollektiva förhandlingar mellan arbete och kapital, samt en kapitalistisk ekonomi. Det är i denna form som den främst förekommer i de sociala modeller och ekonomiska policysregimer som etablerades i Västeuropa och Norden efter 1950-talet.[2][3]

Socialdemokratiska partier anses vara de som förespråkar någon form av reformistisk socialism, och som i allmänhet tillhör Socialistinternationalen.

Centrala idéer[redigera | redigera wikitext]

Värderingar[redigera | redigera wikitext]

François Hollande är socialdemokratisk politiker och president i Frankrike.

Grundläggande begrepp för alla socialdemokrater är jämlikhet, demokrati, solidaritet, internationalism och folkstyre som centrala värden. Ett centralt mål är att skapa ett samhälle som ger alla människor likvärdiga möjligheter. Socialdemokrater menar att de stora skillnader i inkomster, förmögenheter och makt som finns mellan människor utgör ett hinder för att varje individ ska nå sin potential. Ett av de viktigaste målen är därför att inkomsterna ska fördelas jämnare.

Politisk organisering och deltagande demokrati[redigera | redigera wikitext]

Ett genomgående drag i socialdemokratiska rörelser är betoningen av gemensam politisk organisering genom folkrörelser. Det är vanligt att socialdemokrater förespråkar deltagande demokrati. Man vill att individer och grupper som saknar politisk makt ska delta i politiken i lika hög grad som ekonomiska eliter gör. Nästan alla socialdemokratiska rörelser arbetar mycket aktivt med deltagande demokrati inom rörelsen.

Internationalism[redigera | redigera wikitext]

En ursprungligen central idé var internationalismen. Fram till första världskriget såg många socialister nationalstaten som en källa till problem som kolonialism, förtryck och krig. Första världskriget blev ett trendbrott mellan socialister och socialdemokrater, där de senare erkände nationalstatens betydelse för en reformistisk utveckling. Däremot arbetar socialdemokrater för politiska lösningar över nationsgränserna, både för solidaritet med relativt sett resurssvaga människor och som ett sätt att begränsa den gränsöverskridande marknadens inflytande på samhället.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Se även Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis historia.
Statsvetaren Eduard Bernstein reformerade marxismen under 1890-talet.
Clement Attlee, brittisk premiärminister för Labour Party.

Ideologiskt kan man härleda rörelsens grundande till sena 1800-talet, framförallt till Andra internationalen, Gothaprogrammet m.fl. möten som hölls. Framförallt Andra internationalen framhöll en mer determinerad samhällssyn och såg tendenser till att kapitalismen ju mer välutvecklad den blev gick mer och mer åt statskapitalism. Statens inflytande i de västliga ekonomierna ökade under slutet av 1800-talet, bland annat genom den ökade monopoliseringen, den ökade statliga interventionen i ekonomin (till exempel begränsningar i arbetstid och utbyggd hälsovård) och den fria marknadens och laissez fairekapitalismens minskade roll.

Ungsocialisten Hinke Bergegren - utesluten ur SAP av partistyrelsen under ledning av Hjalmar Branting

"Marknadens anarki" ansågs utgöra ett stort problem för kapitalet, vilket mer eller mindre oundvikligen drev på dessa tendenser mot statskapitalism eller monopolkapitalism. Därför uppstod en splittring inom socialistiska partierna huruvida man skulle låta klasskampen ske genom väpnad kamp, genom "den oundvikliga revolutionen", eller om det fanns möjlighet att genom parlamentet driva igenom socialismen genom statens kontroll av samhällsekonomin. Många av de som före första världskriget var socialdemokrater, bland annat Vladimir Lenin, kom under och efter kriget att lämna rörelsen. Kritiken mot Andra internationalen var före världskriget närmast obefintlig, även om Karl Marx och Friedrich Engels "Kritik av Gothaprogrammet" var en tidig kritik mot bland annat den determinerade samhällssynen som flera av dessa företrädde. Eduard Bernstein tog den andra internationalen i försvar och är den person från denna tid som mest brukar anses vara den nuvarande socialdemokratins ideologiska ledargestalt.

I och med, främst första världskrigets start splittrades den internationella arbetarrörelsen rörelsen som då var sammanslutna i andra internationalen, i reformistiska och revolutionära organisationer. Det fanns de som höll hårt på att arbetare inte skulle gå i krig med varandra, medan företrädare för arbetarrörelsen i Storbritannien och Frankrike menade att kriget var ett försvar av demokratin mot kejsardömet Tyskland. I Tyskland såg man istället på att udden riktade sig mot det auktoritära tsarväldet.

Under krigstiden började även socialister ingå i nationella regeringar tillsammans med borgerliga partier. Detta medförde en tydlig skiljelinje mellan fraktionerna, där de revolutionära fraktionerna istället ville fortsätta med en socialistisk revolution.

Per Albin Hansson, svensk socialdemokratisk statsminister 1932-1946.

Kommunister och övriga revolutionärer i de flesta socialdemokratiska partier i Europa lämnade eller uteslöts ur sina partier då de motsatte sig krig som den demokratiska socialismen inte lyckats stoppa och ville därför ha revolution. Revolutionärerna ansåg att man med våld skulle ta makten i länderna man verkade i då man ansåg att det var bevisat att den reformistiska vägen inte fungerade. Men Socialdemokraterna ansåg fortfarande att våld var fel väg att nå politisk makt med, och det stod man fast vid. Framför allt kom denna splittring tydligast till uttryck till i Spartacusupproret i Berlin 1919 med Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht i spetsen att ställa sig mot socialdemokraterna, som lierat sig med krigsveteraner, proto-fascistiska frikårer m.fl.

Olof Palme, svensk socialdemokratisk statsminister 1969-1976 och 1982-1986.

Nu började en splittring där man kastade ut dem som inte frivilligt lämnade de socialdemokratiska partierna. Många anarkister och kommunister lämnade eller kastades ut från partierna runt om i världen. I Sverige skedde splittringen 1917, då Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) kastades ut till följd av deras revolutionära ståndpunkter och öppna stöd till revolutionen i Ryssland, då partiledningen ansåg att en revolution i Sverige skulle få katastrofala konsekvenser. Istället har framförallt Eduard Bernsteins linje kommit att dominera de socialdemokratiska partierna sedan första världskriget. Efter andra världskriget kom flera socialdemokratiska partier i Östblocket att "gå ihop" med de socialistiska partierna som tagit makten i respektive land, oftast under en stark hotbild.

Kommunisternas strategi har i första hand varit att söka framkalla en väpnad revolution. Socialdemokraterna, av kommunisterna benämnda "revisionister", har hellre strävat efter att nå fram till ett samhälle som präglas av socialistiska värderingar huvudsakligen genom lagstiftningar och politiska ingripanden i ekonomin.

Facket och socialdemokratin[redigera | redigera wikitext]

En viktig del i att ta upp kampen mot och balansera kapitalismen har för socialdemokratin varit att ha starka fackföreningar. Socialdemokratin och facket har vissa aversioner mot varandra då Partiet förhåller sig till den samhälleliga debatten, medan fackförbunden ser efter de organiserade löntagarnas intressen. Detta kan ge svårigheter då samhällsdebatten kan vara någonting som skadar fackförbunden men som opinionsmässigt är till fördel för Partiet, då även Partiet är beroende av att tjänstemännen och akademikerna röstar med dem.

Historiskt sett har Partiet i Sverige gjort stora framgångar när LO har varit det organ som leder samhällsdebatten (en tydlig polemik mot arbetsgivareorganisationen Svenskt Näringsliv till exempel). Detta har dock ebbat ut på sistone på grund av ett stagnerande av debatten hos de egna medlemmarna men även av andra viktiga orsaker. Men det har ändå varit naturligt för socialdemokrater att gå med i facket. I många länder domineras facket av socialdemokrater där det finns ett tydligt samarbete mellan fack och parti.

I Sverige är detta tydligt då Socialdemokratiska arbetarepartiets ungdomsförbund SSU också är LO:s ungdomsförbund. De gör politiska utspel tillsammans, speciellt i valtider. Tidigare var LO:s medlemmar också automatiskt medlemmar i Socialdemokraterna, i den så kallade kollektivanslutning. Detta kritiserades, då många medlemmar i fackförbunden inte sympatiserade med Socialdemokraternas politik och under 90-talet togs detta bort efter lång liberal kritik.

LO har dock bibehållit det ekonomiska stödet till socialdemokraterna som innebär att samtliga medlemmar i LO-facken bidrar till socialdemokraterna ekonomiskt då Partiets uppgift är att föra fackförbundens medlemmars (löntagarna) politik i riksdagen. Det ekonomiska stödet från Landsorganisation brukar röra sig om cirka 6 miljoner kronor, enskilda fackförbund brukar också bidra till partikassan utefter vad som har beslutats på förbundens kongresser. Facket har också starkt inflytande på partiet, till exempel innehar LO:s ordförande en ständig plats i Socialdemokraternas verkställande utskott, VU.

Socialdemokratin idag 2000[redigera | redigera wikitext]

En viktig idéströmning inom socialdemokratin på senare år har varit den så kallade funktionssocialismen, som utvecklats framför allt i Sverige, med Östen Undén som en teoretisk förgrundsgestalt. Grunden i denna är att man ska förändra samhället fredligt genom politiska reformer.

Inom socialdemokratin råder oenighet om hur mycket privat ägande som är önskvärt. Man kan skönja två huvudströmningar. De rubriceras ibland som en höger- och en vänsterfalang, och kan lite tillspetsat beskrivas enligt det följande.

Inom högerfalangen accepterar man kapitalismen, men vill arbeta med att göra den mer funktionsduglig genom att begränsa och balansera dess makt, och sätta in åtgärder där den misslyckas. På så vis vill man uppnå ett välfärdssamhälle. Detta i stället för att helt och hållet förstatliga produktionsmedlen. En del ideologer, t.ex. Ernst Wigforss, anser också att det alltid kommer att finnas någon slags underklass. Detta innebär att det klasslösa samhället inte går att uppnå utan man använder termen provisoriska utopier då man lägger upp mål för att få bort orättvisor. Av detta följer att kampen mot orättvisor alltid kommer att finnas och behöva utkämpas. Denna hållning anses av kritikerna vara socialliberalism snarare än socialism, eftersom socialismens uttryckliga mål, realiserandet av det klasslösa samhället, övergivits.

Inom vänsterfalangen vill man omvandla samhället från ett kapitalistiskt samhälle till det eftersträvade klasslösa samhället. Genom att göra detta via stegvisa reformer under en längre tidsperiod hoppas man att Marx förutspådda nödvändiga mellansteg, proletariatets diktatur, skall kunna undvikas. Kritikerna av denna hållning idag menar att det är önsketänkande att en så komplett omvandling av samhället skulle gå att genomföra med helt demokratiska metoder, varken snabbt eller långsamt, och vidhåller att demokratiska metoder inte får kompromissas med.

Båda dessa linjer finns mer eller mindre inom alla socialdemokratiska partier, inklusive det idag största, Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, och motsättningarna kan tidvis leda till intern debatt eller konflikt.

En senare beskrivning av socialdemokratin idag finns i Vad är socialdemokrati- en bok om idéer och utmaningar. förf. Ingvar Carlsson och Anne-Marie Lindgren.Arbetarrörelsens Tankesmedja / Idé &Tendens förlag 2008 ISBN 978-91-976756-0-4 (En tredje upplaga är under utarbetande jan-feb 2012)

Socialdemokrati internationellt[redigera | redigera wikitext]

De partier i världen som tillhör denna ideologi är med i Socialistinternationalen. Socialdemokratiska partier har varit ett av de dominerande partierna i Israel, Tyskland och Sverige under andra halvan av 1900-talet. Även i övriga Skandinavien samt i Storbritannien och Australien har de av tradition stark ställning.

Socialdemokratiska partier och personer kallar sig i många länder för socialister och känner inget behov av att förtydliga att man är socialdemokratiska socialister. Ibland uppfattas dessa partier och politiker - felaktigt - som mer socialistiskt radikala än exempelvis socialdemokraterna i Sverige. Å andra sidan väljer många av dagens socialdemokrater, till exempel i Sverige, att inte kalla sig socialister överhuvudtaget, för att man anser att om kallar man sig socialdemokrat så visar man vilken sorts socialism man står för.

Se lista över socialdemokratiska partier.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Busky, Donald F. (2000), Democratic Socialism: A Global Survey, Westport, Connecticut, USA: Greenwood Publishing Group, Inc., s. 8, ”The Frankfurt Declaration of the Socialist International, which almost all social democratic parties are members of, declares the goal of the development of democratic socialism” 
  2. ^ Sejersted and Adams and Daly, Francis and Madeleine and Richard (2011). The Age of Social Democracy: Norway and Sweden in the Twentieth Century. Princeton University Press. ISBN 978-0691147741 
  3. ^ Foundations of social democracy, 2004. Friedrich-Ebert-Stiftung, p. 8, November 2009.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]