Sunna (islam)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Sunna (arabiska: سنة) ord för "traditionen", innebärande att islam definieras inte bara av Koranen utan även av hur Muhammed levde ("sunna") och vad Muhammed yttrade ("hadith").

Begreppet ”sunna” som idag syftar på den normerande sed som Muhammed representerade har inte alltid haft exakt samma innebörd. Även innan Muhammeds tid levde man efter ”sunna” som då syftade på förfädernas sätt att leva och handla i olika situationer. Under sent sexhundratal och början av sjuhundratalet kom samma uttryck att istället stå för den normerande sed som de fyra första kaliferna, dvs ”de rättfärdiga kaliferna”, efterlämnade. Under islams stora expansion kom sedan den "lokala seden" att blandas in i begreppet ”sunna”. Så som man alltid hade agerat på ett ställe kunde dock skilja sig mycket från seder och vanor på andra håll i det stora riket vilket ledde till olika moralbegrepp och också till olika utfall i rättsväsendet. Tolkningen av ”sunna” blev därmed en del av den splittring och mångfald som utvecklades. I och med den abbasidiska revolutionen (750) och den efterföljande likriktningen av både religionen och rättssystemet stramades även innebörden av ”sunna” upp igen. Från denna tid syftar begreppet i första hand på Muhammeds egen person, hans handlingar och utsagor beskrivna i haditherna. Och där känner vi igen ordets innebörd idag.

Sunna på arabiska har idag tre betydelser, kortfattat är det: 1. som vi förstår den när det är nedskrivna berättelser som vi kallar hadith. 2. sunna kan också vara en av de fem olika nivåerna av förbud och plikt i Islam. Där ”haram” är förbjudet och ”wajib” är obligatoriskt kan sunna betyda ”det som är rekommenderat att göra”. 3. Att göra som man tror att Muhammed gjorde är att handla efter Muhammed Sunna. Här har sunna helt enkelt den vardagliga betydelsen ”Muhammed väg”. Man kan se att de olika innebörderna från tidigare betydelser har haft sitt inflytande i de olika betydelserna.

Majoriteten av muslimerna i världen är sunnimuslimer, vilket innebär att de följer någon av de skolor som vilar på Sunna. Det finns en mängd olika hadithsamlingar, av vilka fyra brukar anses ha större dignitet (man talar dock ibland om de sex olika böckerna). En av de sunnitiska uttolkningarna kallas exempelvis Wahabism, och är den riktning som helt dominerar i Saudiarabien. De fyra skolorna är Shafi, Hanafi, Hanbali och Maliki. Hanifi är utspridd i Turkiet och Balkanhalvön medan Shafi dominerar den arabiska halvön och Afrika. Alla dessa lagskolor gavs sin slutgiltiga form inom en period av tvåhundra år efter profetens livstid. När olika personer ägnar sig åt att tolka en given händelse, kommer de fram till förklaringar utifrån sina egna synvinklar. Det som ger dessa olika skolor den äkthet som tillskrivs dem, är deras respektive grundares trovärdighet och huruvida det går att påvisa om de metoder de använde är pålitliga.

De muslimer som inte är sunniter är shiamuslimer, ismailiter, tillhör ahmadiyasekten eller någon annan riktning inom islam. Alla de riktningar som själva anser sig vara muslimska erkänns dock inte som sådana av de stora auktoriteterna inom islam till exempel Al-Azharuniversitetet i Kairo.

Den största icke-sunnitiska muslimska inriktningen shiaislam, mer specifikt "Itna'shariya"-shiismen som även kallas tolvsekten eller imāmiyya, vilar sina läror på den ja'faritiska rättsskolan. Denna rättskolas inställning till sunnan om profeten skiljer sig från sunniterna på så sätt att det inte handlar om vems tradition det är, utan snarare om vilken tradition som är sann. De berättelser (hadither) som återger vad Muhammed gjorde, sade eller indikerade ges av både shiiter och sunniter olika trovärdighetsgrad, från svag berättelse till stark berättelse. Konflikten mellan shiiter och sunniter (liksom inom de olika riktningarna också) handlar om vilka berättelser som är starka respektive svagare, eller helt falska.