Olof Skötkonung

Silvermynt slaget för kung Olof i Sigtuna.

Olof Skötkonung, född omkring 980, död sannolikt under vintern 1021-1022, var kung av Sverige cirka 995-1022. Han var son till Erik Segersäll.

Olof är den förste kung som bevisligen regerade över både Mälardalen och Västergötland och han är också den förste sveakung som döptes, förblev kristen och bidrog till Sveriges kristnande. Olof Skötkonung var dessutom först med att prägla mynt i Sverige (se myntregale). Att han lät prägla mynten i Sigtuna tyder på att han hade sin maktbas i Mälardalen och det är i egenskap av svearnas kung som han omnämns i källorna.

Krig med Danmark och Norge

I början av sin regering låg Olof Skötkonung i krig mot den danske kungen Sven Tveskägg, vars rike hans far Erik Segersäll hade regerat över en kort tid, och som Olof gjorde anspråk på. Men kriget avslutades med att Olof erkände Sven Tveskägg som kung av Danmark, och den senares giftermål med Olofs moder Sigrid Storråda ledde till ett närmande. Tillsammans med Sven Tveskägg och norska upprorsmän deltog Olof i slaget vid Svolder år 1000 mot den norske kungen Olav Tryggvason. Som en följd av denna seger delades Norge mellan de två kungarna och Olof Skötkonung fick Bohuslän och södra Tröndelag, länder som han dock under de fortsatta striderna mot norrmännen senare förlorade. Från och med 1015 gjorde nämligen Olav Haraldsson framgångsrikt anspråk på Norges krona och lyckades döda Olof Skötkonungs jarlar i Bohuslän. Jämtlänningarna lyckades han dock trots flera försök inte förmå att bryta med Olof Skötkonung.

Kristnandet

S:t Sigfrids källa vid Husaby kyrka, dit många åker i tron att det var platsen för Olof Skötkonungs dop.

Olof Skötkonung var den förste svenske kung som tog dopet och förblev kristen till sin död. Hans far Erik Segersäll hade också blivit döpt men övergav senare den kristna tron. Enligt den traditionella historietolkningen ska Olof Skötkonung ha döpts år 1008 i Husaby källa (numera kallad S:t Sigfrids källa) i Västergötland av den engelske missionären Sigfrid som ska ha blivit Skaras andra biskop. Olofs myntning indikerar att han var döpt tidigare. På mynten, som präglades under perioden 995-1020, finns dels kors dels texten "in nomine Domini".

Källäget är dock problematiskt. Årtalet 1008 är hämtat från en annan svårtolkad källa som troligen inte ens har med detta dop att göra. Dessutom finns det inte mindre än tre olika personer som utpekats som den som döpte sveakungen. Det är Sigfridslegenden från omkring 1200 som anger Sigfrid som den som döpte en kung vid namn Olof vid Kinnekulle (där 2 källor finns vid Husaby). Sigfridslegenden har troligen använts som källa av Västgötalagens kungalängd som i en kortfattad notis berättar hur dopet gick till, men här anges det att det skedde vid Brigida källa som ligger väster om kyrkan och strax nedanför biskopsborgen och inte alls vid S:t Sigfrids källa dit alla turister åker. Praktiska problem visar att det knappast kan ha skett vid S:t Sigfrids källa eftersom dop innebar en total nedsänkning av individen, vilket är eller var fullt möjligt vid Brigidakällan och vid den södra sidan av landsvägen. Problemet med Sigfridslegenden är att det är en tendentiös källa som är avsedd att framställa Sveriges då yngsta stift (Växjö) som det äldsta. De fåtaliga uppgifter som går att kontrollera har visat sig vara felaktiga. Till exempel finns det ingen ärkebiskop Sigfrid av York.

Enligt Adam av Bremen skall istället Thurgot ha grundat Skara stift 1014 och tillika varit den som döpte Olof Skötkonungs drottning och barn. En missionär vid namn Sigfrid skall visserligen ha kommit till Sverige, men först 1016. Däremot nämner Adam av Bremen inte vem som döpte Olof Skötkonung själv, vilket leder till antagandet att det måste ha skett tidigare och ha utförts av en engelsk missionär, inte av en representant för Hamburg-stiftet. Saxo Grammaticus pekar ut en engelsk missionär vid namn Bernhard som var verksam i Skåne. Men denne anlände till Danmark tillsammans med Knut den store först år 1019, vilket bedöms som alldeles för sent för att han skall komma ifråga. Snorre Sturlasson skrev i Heimskringla att den som döpte Olof Skötkonung var den engelske missionären Sigurd, som var verksam i Olav Tryggvasons hird innan han trädde i svensk tjänst efter slaget vid Svolder. Varken Saxo eller Snorre nämner dock några detaljer om hur dopet gick till, och det har därför varit frestande att förlita sig på den mer innehållsrika Sigfridslegenden.

Det enda som de sentida källorna är helt entydiga om är att den som döpte Olof Skötkonung var en engelsk missionär. Snorre Sturlasson och Sigfridslegenden har dessutom snarlika namn på missionären, Sigurd/Sigfrid. Endast Sigfridslegenden anger platsen för dopet, det vill säga Kinnekulle i Västergötland, i Västgötalagens kungalängd preciserat till Brigidas källa i Husaby. Årtalet 1008 kommer däremot från en helt annan, och rent av samtida, källa till skillnad från de ovannämnda. Bruno av Querfurt berättade att en kristen furste döptes detta år, genom att han sänt "sänt över havet [...] för att bringa evangelium till suigierna...". Det kan visserligen inte uteslutas att Bruno syftade på någon okänd vendisk furste, men möjligen var det just Olof Skötkonung som avsågs, och möjligheten att dopmissionen utgått från polskt område måste tas i övervägande. Det bör även nämnas att mynt med kristna motiv präglades i Olof Skötkonungs namn redan i slutet av 900-talet. Olof Skötkonung tycks därför ha tagit ställning för kristendomen mycket tidigt, men kan ha döpts flera år senare. Å andra sidan är myntens utformning vanliga schabloner hämtade från England.

Skara stift

En viktig insats för Sveriges kristnande var att Olof Skötkonung tillät att landets första biskopssäte inrättades i Skara 1014. Västergötland hade kristnats senast 900-talet och fungerade som de kristna prästernas inkörsport till Sverige. Resor över Östersjön undveks av Hamburg-stiftets präster på grund av det omfattande sjöröveriet och man valde därför den omständliga landvägen längs nuvarande Sveriges västkust och sedan genom Väster- och Östergötland för att ta sig till Mälardalen (även de djupa skogarna Tiveden och Kolmården var farliga). Valet av Skara som stiftsstad framför Sigtuna, som hade varit en kristen stad ända sedan dess grundläggande på 970-talet, behöver inte enbart ha berott på att Västergötland var det första landskapet som blev kristnat. En tänkbar förklaring är att Olof Skötkonung ogärna ville underordna sig den tysk-romerske kejsaren, vars intressen ärkebiskopen av Hamburg-Bremen företrädde. Av samma anledning gynnades engelska missionärer.

Denna uppfattning om stiftets framväxt och betydelse kan ifrågasätts på en rad punkter. Olof Skötkonung gav visserligen den stora byn Husaby på Kinnekulle till kyrkan, vilket kom att medföra etableringen av ett biskopssäte, men vilket år ett regelrätt biskopssäte kan anses ha skett eller om det var det första i Sverige, går inte att säga. Kristna missionärer fanns runt om i landet i ett flertal landskap och runstenar från början av 1000-talet runt om i Mälardalens landskap har kristna kors och vittnar om att man hade hunnit ungefär lika långt med kristnandet på flera olika platser i landet, vilket inkluderar Jämtland som kristnades tidigt. Påståenden att sjövägarna undveks till förmån för en lång landväg som i jämförelse tog extremt mycket längre tid, kan bara ha varit temporär om ens det. Omkring år 1100 fanns ett flertal biskopssäten i Sverige och de tillgängliga förteckningarna antyder att gränserna fortfarande var under utveckling, liksom i viss mån själva platsen för biskopssätena. Av det skälet är det omöjligt att jämföra de tidiga biskopssätena med varandra, eftersom ingen av dem stod över de andra, tills det framgår att Gamla Uppsala i hård konkurrens med Linköping valdes till platsen för ärkebiskopssätet i mitten av 1100-talet.

Nya utgrävningar i Varnhem visar att delar av Västergötland kan ha varit kristnat sedan i alla fall slutet av 800-talet.

Myntning och stadsgrundande

Rekonstruktion av Olof Skötkonungs myntverk i Sigtuna.

Olof Skötkonung är den förste som låtit slå mynt i Sverige, vid ungefär samma tidpunkt som de första norska mynten slås, liksom de första danska med kungabild och inskrifter. I alla tre fall tycks det vara fråga om en och samma mästare, Godwine, som tydligen invandrat från England. På Olofs mynt omnämns han först som "Olof, kung i Sigtuna", men senare som "Olof svearnas kung". Vid samma tid grundades nämligen städer i de tre rikena, städer som låg i utkanten av kungens maktområde, möjligen i syfte att stödja de kristna kungarnas ambitioner i hedniska områden. Staden som Olof (eller snarare fadern Erik Segersäll) grundade var alltså Sigtuna, där även myntningsverkstaden fanns – man har där hittat en myntstamp. En av stamparna som nyttjats i denna verkstad hade dock inte inskriften Olof, utan Knut, vilket har lett till spekulationer om att Knut den store en tid styrde i staden, även om det lika gärna kan vara ett misstag i likhet med ett flertal andra.

Olof Skötkonungs avsättning och sista år

Den utpekade Olofsgraven vid Husaby kyrka

Enligt kyrkohistorikern Adam av Bremen skulle Olof Skötkonungs kristna tro ha lett till missnöje bland hedniska svear, som avsatte honom och i stället tillsatte hans (lika kristne) son Anund Jakob som kung. De sista åren av sitt liv var han därför kung över enbart Västergötland som han själv hade fått välja av svearna. Snorre Sturlasson anger dock ett annat motiv till svearnas beslut. Enligt honom skulle orsaken ha varit missnöje med Olof Skötkonungs långvariga krig mot Norge vilket hade lett till att länderna på andra sidan Östersjön hade frigjort sig från svearnas välde. Snorre angav Olof Skötkonungs ovilja att lyssna på goda råd som en anledning till att Upplands lagman Torgny, tillsammans med sin västgötske kollega Emund och Västergötlands jarl Ragnvald, förmådde svearnas ting att avsätta honom som kung och i stället insätta sonen. Olof Skötkonung skulle därefter ha fått Västergötland med bibehållen kungatitel som ett slags underhållslän med Anund Jakob som överkung. Det dröjde dock inte länge innan far och son försonades och Olof Skötkonung tilläts regera som medkung till Anund Jakob fram till sin död vintern 1021-1022. Adam av Bremen anger, sannolikt felaktigt, att Olof skulle ha dött på 1030-talet.

En uppgift om att Olof skulle ligga begravd i Husaby i Västergötland härstammar från 1740-talet och är lika obevisbar som de 100-200 år äldre uppgifterna att han är begravd i Skara eller Linköping. Den utpekade graven i Husaby är inte tillräckligt gammal för att vara hans utan runt hundra år yngre, men utgrävningar i början av 1900-talet kunde slå fast att det fanns tre lager med gravläggningar under hällarna och den understa och möjligen det mellersta lagret var äldre än dessa hällar. Hur mycket äldre är dock inte fastställt.

Namnet Skötkonung

Det finns många olika förklaringar till namnet Skötkonung. En tolkning går ut på att det syftar på en kvinnas sköte och att Olof föddes genom kejsarsnitt eller att han blev vald till kung redan innan han hade fötts. Skötkonung kan även ha betydelsen samlare. Om det ursprungligen var skotkonung kan det ha syftat på att han hävdat överhöghet över Skottland. I den forn-nordiska saga-litteraturen hävdas att skotska delegater årligen passerat efter Göta älv för att svara skattskyldighet till Uppsala. Legenden har aktualiserats efter fynd av specifika, genetiska band (R1b1b2a2h S68) mellan Skottland och Sverige.

Tolkningar med mer kontroversiella slutsatser är att det skulle ha varit dialektalt för Götkonung eller ursprungligen ha varit Skattkonung med betydelsen lydkung (i så fall under den danske kungens överhöghet). Ingen av dessa tolkningar kan emellertid ledas i bevis eller ens stödjas av antydningar i källor. De baseras enbart på tolkningar av själva ordet skòtkonung. Hypotesen Skattkonung med betydelsen myntkung kan också bedömas som möjlig eftersom Olof Skötkonung var den förste kung som präglade mynt i Sverige. En annan betydelse av tolkningen Skattkonung som dock inte kan bevisas är att Olof kan ha varit först med lösen för ledung, när den uteblev, vilket också senare omvandlades till skatt.

Slutligen finns det en tolkning som utgår från det faktum att namnet Skötkonung inte uppträder i någon källa förrän i slutet av 1200-talet, och då i en enda källa som omnämner att han gav mark i gåva till Skara stift, vilket avser byn Husaby som skänktes till "stav och stol" och till deras sköttning. Skötkonung kan ha haft betydelsen gåvokung och varit en konstruktion från slutet av 1200-talet i syfte att stärka Skara stifts anspråk på tidigare kunglig mark. I detta sammanhang betyder ordet sköttning samma sak som underhåll. Alltså kan det tolkas som "Olof, kungen som gav kyrkan en by till sitt underhåll". Det enda tillnamn som förekommer i en källa före slutet av 1200-talet är från Snorre Sturlassons Heimskringla. Snorre behövde skilja Olof Skötkonung från de norska kungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson och kallade därför honom för Olav den svenske.

Äktenskap

• Estrid, en slavisk (obotritisk) furstedotter.

Barn

• Med Estrid:
  • Anund Jakob
  • Ingegerd, kievsk storfurstinna
• Med frillan Edla:
  • Astrid, norsk drottning
  • Emund den gamle.

Källor

• Hagerman, Maja (1996). Spåren av kungens män. Stockholm: Rabén Prisma. ISBN 91-518-2927-4 
• Harrison, Dick (2002). Jarlens sekel. Stockholm: Ordfront förlag. ISBN 91-7324-999-8 
• Henrikson, Alf (1963). Svensk historia. Stockholm: Bonniers. ISBN 91-0-046394-9 
• Duczko, Wladyslaw (2008). Ett kungligt dop: Olof skötkonung och bruno av Querfurt. Kring ett aktualiserat problem i svensk historieskrivning. Stockholm: Fornvännen 103. ISSN 0015-7813 

Noter

Företrädare: Erik Segersäll

Kung av Sverige 995–1022

Efterträdare: Anund Jakob