Elin av Skövde
Elin av Skövde eller Helena av Skövde, en högättad kvinna, som levde på 1100-talet, betraktas som Västergötlands och Skövdes skyddshelgon. Hon pryder Skövde kommunvapen.
Hon avbildas med änkedok, svärd och med en bok på vars pärm hennes avhuggna finger ligger. Detta syftar på att hon blev mördad. Även ett hjärta symboliserar S:ta Elin. Ett hjärta som symbol återfinns i Skövde kommuns äldre vapen samt i Ränneslövs landskommuns vapen. Kopplingen till Ränneslöv beror på att S:ta Elin är skyddshelgon för kyrkan i Ränneslöv.
Hennes festdag, Ælinærmæsse omnämns tidigare i biskop Brynolfs stadga från 1281.[1] Legenden om Elin, som även går under namnet Helena, skrevs ned i början av 1300-talet av Skarabiskopen Brynolf Algotsson. Den finns i fornsvensk och latinsk version. Enligt legenden blev Elin tidigt änka. I sitt äktenskap hade hon många barn. Efter makens död levde hon ett fromt liv på sin gård i Våmb och skänkte rikliga gåvor till kyrkan i Skövde. Hon hade en dotter som blev utsatt för hustrumisshandel och kvinnovåld av sin make. Detta hade till följd att mannen, Elins måg, dräptes av sitt eget folk. Mannens fränder skyllde det inträffade på Elin och tog därför blodshämnd. Elin dräptes av mågens fränder när hon var på väg till en kyrkoinvigning i Götene. Strax före sin död, hade Elin gjort en pilgrimsvandring till den Heliga Graven i Jerusalem.
Elin begravdes i Skövde kyrka och efter en tid började det inträffa under vid hennes grav. Enligt legenden ska påven Alexander III pådriven av Sveriges förste ärkebiskop, Stefan av Alvastra, ha helgonförklarat henne omkring 1164 och Elin firas idag den 30:e eller den 31 juli. Enligt traditionen blev Elin ihjälslagen den 1 augusti, men den dagen kunde hon inte firas, eftersom dagen redan var upptagen av Petrus, vars fängslande ihågkoms detta datum. Därför har firandet av Sankta Elin av Skövde förlagts till 30 juli i vissa stift och 31 juli i andra stift. Utanför Norden var Sankta Elin inte känd. I Danmark ärades hon mycket, och hennes namn är där särskilt knutet till Helenekilde vid Tisvilde Strand på Själland. Från medeltiden finns 38 verk, föreställande Sankta Elin, bevarade och i de skriftliga källorna nämns hon två gånger på 1400-talet.
S:ta Helenas reliker förvarades fram till reformationen i S:ta Helenas kyrka i Skövde, då de begravdes. Vid Källegården, Källedalsbäcken på P 4:s område i Skövde, strax söder om stadskärnan, finns Sankta Elins källa. Över källan, vilken på befallning av ärkebiskop Abraham Angermannus 1596 igenfylldes, men sedan åter bröt fram i dagen, fanns förr ett kapell, vars sista lämningar nedrevs 1759 och användes till återuppbyggande av Skövde kyrka samma år. Enligt traditionen så sprang källan upp då Elins lik fördes via den vägen till kyrkan i Skövde. Denna källa är idag iordningställd med en rest sten såsom åminnelse åt stadens helgon. En annan Elinskälla finns på Arlas industriområde i Götene. Det var vid denna källa hon enligt traditionen mördades, och den skall ha sprungit fram när detta skedde. Även denna källa är iordningställd. Källor tillägnade hennes namn finns också på flera andra platser i Skaraborg, bland annat i Varv och Österplana på Kinnekulle. I Götene kyrkas altare finns en relik.
Äldre teorier om att Helena/Elin skulle ha varit svensk änkedrottning och samma person som kung Inge den äldres maka har avfärdats av moderna historiker som osannolika.
Noter [redigera]
- ^ Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 950.
Litteratur [redigera]
- Liedgren, Jan (1979). ”Alexander III:s kanonisation av Elin av Skövde - en följd av ett felplacerat tillägg?.”. Personhistorisk tidskrift (Krylbo : Personhistoriska samfundet, 1900-) 1978 (74),: sid. 24-25. ISSN 0031-5699. ISSN 0031-5699 ISSN 0031-5699. Libris 2369664
- Pernler, Sven-Erik, S:ta Elin av Skövde: kulten, källorna, kvinnan. Skara: Skara stiftshistoriska sällskap 2007. ISBN 978-91-976688-3-5
