Alexander III (påve)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alexander III
B-Alexander III1.jpg
Påve 1159–1181
Namn Orlando Bandinelli
Född cirka 1100
Död 30 augusti 1181
Företrädare Hadrianus IV
Efterträdare Lucius III
Påve i 21 år, 11 månader och 23 dagar

Alexander III, född Orlando Bandinelli cirka 1100 i Siena, Italien, död 30 augusti 1181, var påve från den 7 september 1159 till sin död, 30 augusti 1181.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Orlando Bandinelli föddes i en framstående släkt från Siena. Han blev professor vid universitetet i Bologna, där han utmärkte sig som kanonist när han utgav kommenter till Gratianus Decretum, vilka i folkmun fick titeln Summa Magistri Rolandi. År 1150 kallades han till Rom av påve Eugenius III, och han gjorde snabb karriär i kyrkan. Han gjordes till kardinaldiakon och därefter kardinalpräst av St. Markus, och sedan påvlig kansler. Hadrianus IV utnämnde Bandinelli till sin rådgivare, och han tillhörde navet i den grupp kardinaler som försökte bryta förbindelserna med Tyskland genom att ingå allianser med Neapel och normanderna. Till Fredrik I Barbarossa sade kardinal Bandinelli i Besançon (1157) att kejsarkronan var en påvlig beneficium, och därefter hade han skaffat sig fiender för livet hos de tyska furstarna.

Vid den konklav av 22 kardinaler som sammanträdde efter Hadrianus död röstade samtliga utom tre på Orlando Bandinelli, detta trots att nio var öppet lojala mot kejsaren. Han antog påvenamnet Alexander men det kejserliga partiet utsåg en motpåve, Victor IV. Trots tumult kröntes Alexander till påve den 20 september 1159.

Det ålåg kejsaren att bilägga schismen, och han sammankallade till möte i Pavia. Genom att tilltala motpåven som Victor IV och påven som kardinal Orlando, försade han sig och visade på sin partiskhet. Påven hävdade därför att rättegången var ogiltig, och att han vägrade lägga sin lagliga rätt i händerna på en sådan. Kejsaren kom som väntat fram till att motpåven skulle vara den giltiga påven. När Alexander mottog domen befann han sig i Anagni, och där exkommunicerade han kejsaren samt frigjorde sig från sina trohetsband. Schismen fortfor i 17 år, och fick inte ett slut förrän Barbarossa besegrats vid slaget vid Legnano (1176). Sedan Martin Luthers dagar har det framställs legender om att Alexander lade sin fot på Barbarossas huvud för att visa sitt övertag, vilket skulle ha varit övervåld, och vilket tillbakavisas som osanning av flera historiker.

Under schismen levde Alexander i landsflykt i Frankrike, vilket fick till följd att påvens makt och katolicismen stärktes där. Henrik II av England var en annan han fick tillfälle att möta, när denne gick i strid mot Thomas Becket, där Alexander hävdade kyrkans rätt mot kungen. Efter att Becket mördats lyckades Alexander förmå kungen till att erkänna de rättigheter som han nekat kyrkan genom Becket. Vidare gjorde sig Alexander känd som en motståndare till slaveriet.

Alexander III vigde 1164 den förste svenske ärkebiskopen, Stefan, som hade sitt säte i Uppsala. 1179 presiderade Alexander vid Tredje Laterankonciliet. Han uppmuntrade den akademiska strömningen som genomsyrade Europa, och som ledde till att flera universitet grundades.

Han avled i Civita Castellana.

Referenser[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Hadrianus IV
Påve
1159–1181
Efterträdare:
Lucius III