Heliga Birgitta

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Birgitta Birgersdotter
Heliga Birgitta i Vadstenas klosterkyrka. Den äldsta bevarade avbildningen av heliga Birgitta, skapad av Lübeckaren Johannes Junge omkring 1425.
Far Birger Persson till Finsta
Mor Ingeborg Bengtsdotter
Släktingar Hennes morfar var kusin till kung Magnus Ladulås så genom sin mor var Birgitta släkt med kungafamiljen
Make/maka Ulf Gudmarsson
Barn Märta Ulfsdotter, Karl Ulfsson till Ulvåsa, Birger Ulfsson, Katarina Ulfsdotter, Katarina av Vadstena, Bengt Ulfsson, Gudmar Ulfsson, Ingeborg Ulfsdotter, Cecilia Ulfsdotter
Född 1303
Sannolikt Finsta gård, Uppland
Död 23 juli 1373
Birgittahuset, Piazza Farnese, Rom, Italien
Begravd Vadstena klosterkyrka
Birgittas relikskrin i Vadstena klosterkyrka, vid sidan av Birgittas reliker finns även dottern Katarinas i det sammetsklädda träskrinet.
Vapensköld
Finstaättens vapen
Birgitta mottar en uppenbarelse. Efter målning från medeltiden.
Heliga Birgitta
Heliga Birgitta
Heliga Birgitta avbildad altarskåp från 1480-talet i Salems kyrka i Södermanland.
Änka, Bekännare
Född 1303
Uppland
Död 23 juli 1373
Rom, Kyrkostaten
Vördas inom Romersk-katolska kyrkan
Helgonförklarad 7 oktober 1391, Rom av
Bonifatius IX
Helgedom Vadstena klosterkyrka
Helgondag 23 juli
Attribut Klädd som abbedissa; bok, pilgrimsstav
Skyddshelgon för Europa, Sverige, änkor

Birgitta Birgersdotter (känd som den Heliga Birgitta), född omkring 1303, död 23 juli 1373 i Rom, var en svensk författare, teolog, klostergrundare, helgon och skyddspatron för Europa. Hon var dotter till Upplands lagman Birger Persson till Finsta och till Ingeborg Bengtsdotter som tillhörde Folkungaätten. Både genom sina föräldrar och genom sin make Ulf Gudmarsson hörde hon till de politiskt ledande kretsarna i det medeltida Sverige. Hennes morfar var kusin till kung Magnus Ladulås så genom sin mor var Birgitta släkt med kungafamiljen.

Födelseort och barndom[redigera | redigera wikitext]

Heliga Birgittas bönkapell och böneställe på Finsta, avbildade i Suecia-verket 1708.

Heliga Birgitta föddes omkring 1303 som Birgitta Birgersdotter, av Finsta. Hon hörde till en av de svenska medeltida stormansätterna såsom dotter till Birger Petersson, Upplands lagman. Var hon föddes och växte upp kan inte med säkerhet bevisas. Oavsett all argumentering för olika alternativ som berör faderns ägande av gårdar är det ändå egentligen fråga om var Birgittas mor Ingeborg bodde med sina barn medan fadern, lagmannen hela tiden var ute i sina tjänsteförrättningar. Den äldsta traditionen om Birgittas födelse går tillbaka ända till 1400-talet och en krönika som byggde på material i klostret i Vadstena, skriven av Margareta Clausdotter, som var abbedissa där 1472-1486. Där sägs följande om Birgittas mor Ingeborg:

”Och man må veta, att hon och hennes värdige herre, de bodde i Uppland på en gård som kallas Finsta och ligger icke långt från Uppsala. Och där födde hon sin heliga dotter Sankta Birgitta och flera av sina barn, men nu vila hon och hennes ärade herre i Uppsala domkyrka i Sankta Katarinas kor.”

Något bestyrkande av att Finsta var Birgittas födelseplats står visserligen inte att finna i de handlingar som är bevarade från svensk medeltid i Svenskt Diplomatarium, men även underlaget i handlingarna för den nyligen uppkomna hypotesen att Birgitta var född och uppväxt på Sköldnora kungsgård i Fresta socken i Vallentuna härad är svagt. Beträffande Birgers ägande av gårdar i Uppland ingick förvisso bland många andra gods i arvet efter honom både Finsta och Sköldnora, lika väl som många gårdar i Södermanland, Östergötland och Småland. Men vid granskning av flera köp- och bytesdokument i diplomatariet visar det sig att tidpunkterna för tillträde kan ifrågasättas. Den latinska terminologin för de egendomar man sålde och bytte och testamenterade är också oklar, det är fråga om omdiskuterade begrepp[1] och i varje enskilt fall mycket osäkert vilka delar av egendomarna som åsyftas. Vidare saknas i materialet varje hänvisning till på vilken egendom familjens sätesgård var belägen. Vad gäller ett andra argument som skulle utpeka på Fresta i Vallentuna härad i stället för Finsta i Skederids socken, som födelseplats nämligen frasen om hennes ursprung "in regno Swecie de civitate Frastad" i de påvliga kanonisationsakterna är det ytterst osäkert, vilket också den svenska utgivaren av texten påpekat, om de italienska skrivarna här har uppfattat namnet riktigt; deras missuppfattningar kan också ligga bakom att platsen kallas civitas, ”stad” och inte parochia, ”socken”.

Livet i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Redan som barn såg Birgitta visioner. En gång såg hon jungfru Maria som satte en krona på hennes huvud. En annan gång såg hon framför sig hur Kristus pinades och dog på korset. Båda dessa teman, den innerliga Mariafromheten och meditationen över Kristi lidande, kom att prägla hela Birgittas liv.

När Birgitta var i tolvårsåldern dog hennes mor. Hennes far ansåg att han inte klarade av att själv ge henne den uppfostran som anstod en flicka i hennes ställning så han sände henne till sin svägerska Katarina BengtsdotterAspanäs vid sjön Sommen i Östergötland.

Några år senare, vid omkring tretton års ålder, giftes hon mot sin vilja bort med den artonårige Ulf Gudmarsson. Hon ville säkert hellre leva som jungfru och lyckades också övertala sin make att de första åren leva i avhållsamhet, men därefter födde hon åtta barn. Makarna bodde under dessa år på Ulfåsa vid sjön Boren i Östergötland.

Birgittas fromhet kom på många sätt att prägla även maken Ulf. Bland annat företog makarna tillsammans pilgrimsfärder till Nidaros och till Santiago de Compostela. På vägen hem från Spanien, i den franska staden Arras, insjuknade Ulf. När läget var som svårast uppenbarade sig det franska nationalhelgonet Sankt Denis för Birgitta och lovade att maken inte ska dö.

Väl hemma bosatte sig Birgitta och Ulf vid Alvastra kloster, där Ulf dog år 1344 (eller eventuellt år 1346). Birgitta lät sin vigselring falla i Ulfs grav och fördelade sina egendomar till arvingarna och till fattiga för att själv leva enkelt i anslutning till klostret i Alvastra. Antalet uppenbarelser tilltog. Hon kände sig kallad att vara 'Kristi brud och språkrör'. Under denna tid fram till avresan till Rom mottog hon många uppenbarelser. I uppenbarelserna fick hon uppdrag av Gud, Kristus och Maria att föra ut budskap till såväl politiska som kyrkliga ledare. Men där finns också dialoger med helgon, döda personer m.fl. Birgitta fick vid en okänd tidpunkt under 1330-talet tjänsten som hovmästarinna vid det svenska hovet. [2]

Birgitta stod kungaparet Magnus Eriksson och Blanka av Namur nära, en bekantskap som hon lönade illa. Birgitta upptäckte till exempel att drottningen fört med sig en elfenbensask med ett antal reliker, bl a efter Ludvig den helige. Asken hade dock ställts undan. Birgitta fick då höra en inre röst säga: ”Se hur Guds skatt, som vördas i himmelen, föraktas på jorden!” I ständiga uppenbarelser smädade Birgitta paret, bl a antyds Magnus Erikssons påstådda homosexualitet (Magnus Smek).[3] Många av de falska beskyllningarna mot drottning Blanka om giftmord på sin son, kung Erik (Magnusson) återfinns i den heliga Birgittas politiska uppenbarelser.[4] Henrik Susos Gudeliga snilles väckare var sannolikt en inspirationskälla för Birgitta och hennes uppenbarelser om Magnus Eriksson samlades i pamfletten Libellus de Magno Erici rege som spreds av hans fiender bland stormännen.

Livet i Rom[redigera | redigera wikitext]

Birgittakapellet i kyrkan San Lorenzo in Panisperna i Rom. Till höger i kapellet syns den romerska sarkofag i vilken Birgittas kvarlevor vilade inför hemresan till Sverige.

Birgitta begav sig 1349 till Rom. Syftet var att delta i firandet av jubelåret 1350 och att få tillstånd av påven att grunda en ny klosterorden. Problemet var bara att påven sedan 1309 residerade i den franska staden Avignon samt att kyrkan förbjudit inrättandet av fler ordnar. Detta hindrade dock inte Birgitta som redan tidigare i en uppenbarelse fått veta att hon skulle få se påven och kejsaren mötas i Rom. En för tiden så osannolik händelse att den ledde till en del munterhet hos omgivningen.

I Rom fick hon först bo i ett palats nära basilikan San Lorenzo in Damaso. I Rom drog hon sig inte för att säga vad hon ansåg om det andliga förfallet där, något både kardinaler och vanligt folk fick erfara. Dessutom ägnade hon sin tid åt att skriva till påven i Avignon och kräva att han skulle flytta tillbaka. Sin vardag ägnade hon åt att gå runt i kyrkorna för att be vid helgonens gravar. Vid kyrkan San Lorenzo in PanispernaViminalen bad hon ofta förbipasserande om allmosor till de behövande. Hon gjorde också flera pilgrimsresor till bland annat Assisi, Farfa, Neapel och södra Italien.

År 1368 inträffade det osannolika. Påven Urban V återvände till Rom och den 21 oktober möttes han och kejsar Karl IV i staden. Birgitta kunde lämna sin ordensregel till påven som mottog den för granskning. Den 5 augusti 1370 blev den godkänd i en reviderad version som Birgitta troligen inte var särskilt nöjd med. Dessutom beslutade Urban V att återigen lämna Italien av säkerhetsskäl, något som Birgitta absolut inte kunde acceptera. Hon profeterade att han skulle drabbas av ett hårt slag från Gud och bli sjuk, och när Urban vistats i Avignon ett par månader dog han.

År 1371, vid sextioåtta års ålder, påbörjade hon en vallfärd till Heliga landet. Vägen gick via Neapel och Cypern. I Neapel dog hennes son Karl som vållat henne mycket bekymmer. Sonens öde verkar ha tagit Birgitta hårt, men senare fick hon en uppenbarelse som intygade att han förlåtits tack vare hennes böner och tårar.

När hon återkom till Rom våren 1373 var hon försvagad av sjukdom, och den 23 juli avled hon i sin bostad vid nuvarande Piazza Farnese. På hennes egen befallning fördes hennes kvarlevor tillbaka till Sverige och Vadstena efter att ha begravts i kyrkan San Lorenzo in Panisperna. 1377 gav Birgittas själasörjare och vän biskopen Alfons av Jaén ut den första upplagan av hennes Himmelska uppenbarelser. 1378 skedde ett förnyat godkännande av hennes ordensregel och 1384 kunde klostret i Vadstena invigas.

Birgittas kanonisering och kult[redigera | redigera wikitext]

Minnessten över Heliga Birgitta vid Skederids kyrka, Finsta.

Processen för att kanonisera Birgitta inleddes 1377 och avslutades 1391 med att Birgitta helgonförklarades av påven Bonifatius IX. År 1999 upphöjdes heliga Birgitta tillsammans med Katarina av Siena och Edith Stein till skyddshelgon för Europa.

I Sverige föranstaltade ärkebiskopen Jakob Ulvsson år 1470 om att den heliga Birgittas fest skulle firas över hela riket. En tidigare ärkebiskop, Birger Gregersson, hade författat ett officium under sina vistelser på Biskops-Arnö i slutet av 1370-talet.

Kritik mot Birgitta[redigera | redigera wikitext]

En tidig kritikerröst till Birgitta kom med Martin Luther, som kallade henne för ”die Tolle Brigit” (den galna Birgitta). Bland reformationsbiskoparna i Sverige fanns nedlåtande tonfall mot Birgitta. I Svensk krönika kallar Olaus Petri hennes uppenbarelser för ”dagdrömmar.” Drottning Kristina konstaterade att hon ”hellre ville räknas bland de vettiga än bland de heliga”. Som kommentar till pjäsen Folkungasagans Birgitta kallade August Strindberg henne: “En härsklysten, äresjuk kvinna som medvetet strävade efter helgonskapet och makten över ’det andra könet’” och fortsatte: “Av denna osympatiska kvinna gjorde jag efter urkunderna den oregerliga tossa som nu finnes i dramat, ehuru jag till hennes ära lät henne vakna till klarhet om sin fjollighet och sitt högmod.”[5]

Forskning på Birgittas kropp[redigera | redigera wikitext]

I ett sammetsklätt träskrin i Vadstena klosterkyrka förvarades till 1645 vad som enligt traditionen sägs vara kranierna från heliga Birgitta, hennes dotter Katarina samt det äldre helgonet Sankta Ingrid av Skänninge. Från detta relikskrin stal den franska balettmästaren Antoine de Beaulieu under ett besök i klosterkyrkan ett kranium, i tron att det var Heliga Birgittas kranium. Han blev därefter rädd att som enda katolik i sällskapet misstänkas för brottet och överlämnade tre år senare kraniet till den franske ambassadören Gaspard Coignet de la Thullerie. Denne tog med sig kraniet till Frankrike och skänkte det kort före sin död till kyrkan i Courson-les-Carrières i Bourgogne. Kraniet gavs 1959 till birgittinklosteret i Uden i Holland, där det i dag ställs ut som Heliga Birgittas kranium.[1][6]

Anne-Marie Landtblom, docent i neurologi, och andra forskare vid Linköpings universitet har försökt utröna om Heliga Birgittas gudomliga uppenbarelser i själva verket var hallucinationer under epileptiska anfall genom att undersöka kraniet i klosterkyrkan.[7] Kraniet undersöktes på 1950-talet av professor Carl-Herman Hjortsjö och då upptäcktes en urgröpning. Det är den urgröpningen som intresserar forskarna eftersom den kan ha orsakats av en godartad hjärntumör.

Vid de senaste undersökningarna av kranierna i klosterkyrkan användes DNA-analys och kol-14-datering. Forskarna presenterade resultatet 2010 och kunde konstatera att kranierna inte tillhör mor och dotter. Därtill kommer att det är minst 200 års åldersskillnad på kranierna och att ingen av tidsbestämningarna sammanfaller med perioden då Birgitta och Katarina levde.[8]

Eftersom kraniet i Uden ännu ej DNA-testats kan däremot detta kranium visa sig tillhöra Birgitta eller hennes dotter.

Birgittinorden av idag[redigera | redigera wikitext]

Orden Birgitta grundade finns kvar än idag och kallas Den helige Frälsarens orden (Ordo Sanctissimi Salvatoris 'O.Ss.S.'), i dagligt tal Birgittinorden. Birgittas kvarlevor finns idag i ett relikskrin i Vadstena klosterkyrka. I Svenska kyrkan lever den birgittinska traditionen av böne- och ordensgemenskapen Societas Sanctæ Birgittæ, grundad 1920; man samlas varje år till generalkapitel i Vadstena kring Birigttas dödsdag den 23 juli.

Byggnaden i Rom, där Birgitta levde, Casa di Santa Brigida, inrymmer idag kyrka, kloster och gästhem.

Barn[redigera | redigera wikitext]

  1. Märta Ulfsdotter född ca 1319-20
  2. Karl Ulfsson till Ulvåsa. Död i Neapel.
  3. Birger Ulfsson, dubbad till Riddare av den Heliga graven av Jerusalem under vistelsen i Heliga landet.
  4. Katarina Ulfsdotter, Katarina av Vadstena född 1331, abbedissa i Vadstena.
  5. Bengt Ulfsson. Död i ung ålder och begravdes i Alvastra.
  6. Gudmar Ulfsson. Död i ung ålder i Stockholm.
  7. Ingeborg Ulfsdotter. Nunna i Riseberga kloster.
  8. Cecilia Ulfsdotter, inskrevs till Skänninge kloster men giftes senare med Lars Sunesson.

Kronologi[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] G. Ulväng, Herrgårdarnas historia: arbete, liv och bebyggelse på uppländska herrgårdar, Uppsala 2008.
  2. ^ Kilström,Bengt Ingmar: Hennes röst skall höras : birgittinska perspektiv. Stockholm Proprius 1991
  3. ^ Vem var drottning Blanka? - Populär Historia
  4. ^ Focus uppslagsbok, 1970
  5. ^ Heliga Birgittas comeback - Forskning&Framsteg
  6. ^ Birgittas stulna skalle, en kriminalgåta på väg att lösas? - Barbro Lindqvist, Signum
  7. ^ Anne-Marie Landtblom, Did St Birgitta suffer from epilepsy? A neuropathography, Seizure, 2004, (13), 3, 161-167.
  8. ^ Genomfört av Marie Allen, Martina Nilsson och Hanna Edlund vid Uppsala universitet samt Göran Possnert vid Ångströmlaboratoriet

Textutgåvor[redigera | redigera wikitext]

Heliga Birgittas Revelationes, det vill säga Uppenbarelserna på latin, utkom i textkritiska utgåvor åren 1956-2002 i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens regi.

  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. I. Ed. by C.-G. Undhagen. Stockholm 1978.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. II. Ed. by C.-G. Undhagen† and B. Bergh. Stockholm 2001.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. III. Ed. by A.-M. Jönsson. Stockholm 1998.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. IV. Ed. by H. Aili. Stockholm 1992.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. V. Ed. by B. Bergh. Uppsala 1971.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. VI. Ed. by B. Bergh. Stockholm 1991.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. VII. Ed. by B. Bergh. Uppsala 1967.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones Lib. VIII. Ed. by H. Aili. Stockholm 2002.
  • Sancta Birgitta. Revelaciones extravagantes Ed. by L. Hollman. Uppsala 1956.
  • Sancta Birgitta. Opera minora. Vol. I. Regula Salvatoris Ed. by. S. Eklund. Stockholm 1975.
  • Sancta Birgitta. Opera minora. Vol. II. Sermo angelicus Ed. by. S. Eklund. Uppsala 1972.
  • Sancta Birgitta. Opera minora. Vol. III. Quattuor oraciones Ed. by. S. Eklund. Stockholm 1991.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Alexandra Coelho Ahndoril, Birgitta och Katarina. Albert Bonniers Förlag, 2006.
  • Hans Aili & Jan Svanberg, Imagines Sanctae Birgittae. The Earliest Illuminated Manuscripts and Panel Paintings Related to the Revelations of St. Birgitta of Sweden. Stockholm: The Royal Academy of Letters, History and Antiquities, 2003.
  • Birger Bergh, "Heliga Birgitta. Åttabarnsmor och profet". Lund: Historiska Media, 2002.
  • Lars Bergquist, Birgitta i uppenbarelsernas spegel, Stockholm: Proprius förlag AB, 2003
  • Per Beskow & Annette Landen, Birgitta av Vadstena : Pilgrim och profet 1303-1373. Stockholm: Natur och Kultur, 2003.
  • Luca Cesarini, Den heliga Birgittas återkomst. Malmö: Birgittiana, 1998.
  • Luca Cesarini, Den heliga Birgittas Rom. Malmö: Norma, 1999.
  • Luca Cesarini, I den heliga Birgittas fotspår. Stockholm: Bilda, 2002.
  • Luca Cesarini, Evangeliet enligt Birgitta. Malmö: Artos, 2008.
  • Emilia Fogelklou, Birgitta. Stockholm: Aldus, 1973.
  • Ingvar Fogelqvist, Apostasy And Reform In the Revelations of St. Birgitta. Almquist & Wiksell. Stockholm 1993
  • Bengt Ingmar Kilström, "Hennes röst ska höras" : Birgittinska perspektiv. Stockholm: Proprius förlag, 1991.
  • Birgit Klockars, Birgittas svenska värld. Stockholm: Natur och kultur, 1976.
  • Rolf H. Lindholm, "Huvudlinjer i Heliga Birgittas Uppenbarelser", Visby: Books-on-Demand, 2011.
  • Bridget Morris, St Birgitta of Sweden. Woodbridge: Boydell, 1999.
  • Helge Nordahl, Den heliga Birgitta. Skellefteå: Artos, 2003.
  • Sven Stolpe, Birgitta i Sverige och i Rom, Legenda, 1988
  • Hjalmar Sundén, Den heliga Birgitta: Ormungens moder som blev Kristi brud. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1973.
  • Societas Sanctæ Birgittæ 1920-1970. Festskrift, 1970.

Birgittas uppenbarelser finns översatta till svenska av Tryggve Lundén och utgivna i fyra band: Himmelska uppenbarelser, 1957-59.

  • Birgitta, "Reuelaciones celestes" I - VIII, en vetenskaplig utgåva har utgivits av Birger Bergh, Hans Aili, Ann-Marie Jönsson och C-G Undhagen, Almqvist & Wiksell 1977 - 2002

En modern och lättillgänglig utgåva är Heliga Birgitta, Uppenbarelser. I urval och översättning av Alf Härdelin med kommentarer av Stephan Borgehammar och med inledning av Birgitta Trotzig, utg. av Svenska Akademien i serien Svenska klassiker, 2003

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]