Ernst Toch

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ernst Toch
Ernst Toch
Ernst Toch
Tonsättare
Född 7 december 1887
Wien,  Österrike-Ungern
Död 1 oktober 1964 (76 år)
Santa Monica, Los Angeles,  USA
Epok/stil Senromantik/modernism
Aktiva år 19021964


Ernst Toch, född 7 december 1887 i Wien, död 1 oktober 1964 i Santa Monica, Los Angeles, USA, var en tysk-österrikisk tonsättare i övergången mellan senromantik och modernism. Hans verk har framför allt uppmärksammats på senare tid.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Toch växte upp i Wien och lärde sig spela piano av pianisten och författaren Ida Mikolasch. Han lärde sig också spela andra instrument och studerade filosofi och medicin vid Wiens universitet och i Heidelberg. Han inledde sitt komponerande som autodidakt runt 1900 med Mozart som förebild.

En av hans första stråkkvartetter uruppfördes 1908 i Leipzig och hans sjätte (op. 12, 1905) uruppfördes 1909. Hans kammarsymfoni i F-dur från 1906 fick 1909 Mozartstiftelsen i Frankfurt am Mains Mozartpris. Detta inspirerade honom att börja ägna sig åt komponerande som yrke. 1910 erhöll han Mendelssohnpriset i komposition. Han studerade piano och komposition och anställdes i dessa ämnen som lärare vid musikhögskolan i Mannheim 1913.

1914 inkallades han till militärtjänstgöring vid den italienska fronten. 1916 gifte han sig med Lilly Zwack och vände, efter krigets slut, åter till Mannheim där han stannade kvar som lärare till 1928.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Tochs verk uppvisar ofta humoristiska aspekter (Bunte Suite från 1929). 1930 uppfann han talkören (”Gesprochene Musik”) och hans första verk var Fuge aus der Geographie, kanske mera känd i sin mycket populära engelska version Geographical Fugue. Han skrev filmmusik, kammarmusik och kammaroperor. Han skrev också musikteoretiska böcker som Melodielehre (1923) (Melodilära) och The Shaping Forces in Music (1948) (Musikens skapande krafter).

Toch ansågs som en av de största avant-garde-tonsättarna i mellankrigstiden. Liksom många andra konstnärer och musiker gick han i exilHitler kom till makten.

Toch erhöll Pulitzerpriset i musik 1956[1] för sin tredje symfoni som uruppfördes av Pittsburg Symphony Orchestra den 2 december 1955.

Toch skrev också musik för blåsorkester. Ett av dessa verk,, op. 39, uruppfördes i Donaueschingen 1926 tillsammans med musik av Ernst Krenek, Ernst Pepping, Paul Hindemith och Hans Gál. Förslaget på tonsättare kom från Hindemith som själv komponerade ett stycke just för denna festival.

I Berlin, dit han flyttat med sin familj, tillkom 1927–1928 musikdramerna Prinsessan på ärten efter H.C. Andersen, som bildhuggaren Benno Elkan skrev libretto till samt Egon und Emilie med text av Christian Morgenstern och senare operan Der Fäscher (Solfjädern) (1930).

Hans exil var först i Paris och därefter i London, men 1935 fick han en inbjudan från New School for Social Research i New York där han arbetade med Big Ben-variationerna.

Han försörjde sig under tiden genom att komponera filmmusik i Hollywood. Som lärare vid University of Southern California undervisade han inte bara i komposition utan också i filosofi och han var även gästföreläsare vid Harvard. Den ovan nämnda boken The Shaping Forces in Music slutförde han här.

Från 1950 komponerade han sju stora symfonier. I dessa senare verk återvände han till den senromantiska stil som kännetecknar hans tidiga kompositioner.

Några år efter att han 1960 tilldelats en Grammy betecknade han sig själv som ”världens mest bortglömda 1900-talstonsättare".

Han dog i Los Angeles och begravdes på Westwood Village Memorial Park.

Verklista[redigera | redigera wikitext]

Byst av Ernst Toch på Musikschule Mannheim.

Operor[redigera | redigera wikitext]

  • 1927Prinsessan på ärten, op. 43 (libretto av Benno Elkan)
  • 1928Egon und Emilie, op. 46
  • 1930Der Fächer, op. 51
  • 1962The Last Tale, op. 88

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1906Kammarsymfoni (opublicerad)
  • 1913An mein Vaterland, op. 23
  • 1920Phantastische Nachtmusik, op. 27
  • 1924 – Cellokonsert, op. 35
  • 1926 – Pianokonsert nr 1, op. 38
  • 1926Spiel für Blasorchester, op. 39
  • 1927Das Kirschblütenfest
  • 1932Miniatur Ouvertüre för 2 flöjter, oboe, klarinett, basklarinett, 2 trumpeter, trombon och slagverk
  • 1933Symfoni för piano och orkester, op. 61
  • 1935Big Ben, variationer över Westminsterringningen, op. 62
  • 1950 – Symfoni nr 1, op. 72
  • 1951 – Symfoni nr 2, op. 73
  • 1955 – Symfoni nr 3, op. 75
  • 1957 – Symfoni nr 4, op. 80
  • 1959Fem stycken för träblåsare och slagverk, op. 83
  • 1963 – Symfoni nr 5 (Jephta, rapsodiskt poem), op. 89
  • 1963 – Symfoni nr 6, op. 93
  • 1964 – Symfoni nr 7, op. 95
  • 1964 – Sinfonietta för stråkorkester, op. 96
  • 1964Sinfonietta för träblåsare och slagverk, op. 97

Körverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1930Gesprochene Musik: Fuge aus der Geographie
  • 1938Cantata of the Bitter Herbs, op. 65

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1902 – Stråkkvartett nr 1, op. 1
  • 1902 – Stråkkvartett nr 2, op. 2
  • 1903 – Stråkkvartett nr 3, op. 3
  • 1903 – Stråkkvartett nr 4, op. 4
  • 1903 – Stråkkvartett nr 5, op. 5
  • 1904/05 – Stråkkvartett nr 6 i a-moll, op. 12
  • 1905 – Sonat för klarinett och piano, op. 8
  • 1908 – Stråkkvartett nr 7, op. 15
  • 1909 – Duo för 2 violiner, op. 17
  • 1910 – Stråkkvartett nr 8 i Dess-dur, op. 18
  • 1913 – Violinsonat nr 1, op. 21
  • 1919 – Stråkkvartett nr 9 i C-dur, op. 26
  • 1921 – Stråkkvartett nr 10, op. 28
  • 1924 – Stråkkvartett nr 11, op. 34
  • 1928 – Violinsonat nr 2, op. 44
  • 1929 – Cellosonat, op. 50
  • 1938 – Pianokvintett, op. 64
  • 1946 – Stråkkvartett nr 12, op. 70
  • 1953/54 – Stråkkvartett nr 13, op. 74
  • 1964 – Kvartett för oboe, klarinett, fagott och viola, op. 98

Sånger[redigera | redigera wikitext]

  • 1927 – Nio sånger, op. 41
  • 1945/53The Inner Circle, sångcykel, op. 67

Pianoverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1903Melodische Skizzen, op. 9
  • 1905 – Pianosonat, op. 6
  • 1905 – Pianosonat i D-dur, op. 7
  • 1914Vier Klavierstücke, op. 24
  • 1923Drei Burlesken, op. 31
  • 1924Drei Klavierstücke, op. 32
  • 1925Capriccetti, op. 36
  • 1928 – Pianosonat, op. 47
  • 1929Kleinstadtbilder, op. 49
  • 1931Zehn Konzert-Etüden, op. 55
  • 1931Zehn Vortrags-Etüden, op. 56
  • 1931Zehn Mittelstufen-Etüden, op. 57
  • 1931Zehn Anfangs-Etüden, op. 59
  • 1956Diversions, op. 78a
  • 1956Sonatinetta, op. 78b
  • 1959Sonatinetta, op. 84
  • 1962Reflections, op. 86
  • 1962 – Pianosonat för fyra händer, op. 87

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1933Catherine the Great
  • 1934The Private Life of Don Juan
  • 1935Peter Ibbetson
  • 1938The Rebel Son
  • 1939The Cat and the Canary
  • 1940Dr. Cyclops
  • 1941Ladies in Retirement
  • 1944Address Unknown
  • 1945The Unseen

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Jack Docherty, Konrad Hopkins: Der vergessenste Komponist des 20. Jahrhunderts: Ernst Toch, i Filmharmonische Blätter. 6 juni 1987, s. 25-27
  • Elisabeth Stratka, Andreas Kloner: Ich bin der meistvergessene Komponist des 20. Jahrhunderts. Porträt über den österreichischen Komponisten Ernst Toch. ORF-Radiofeature 2003, 54 min.
  • Sohlmans musiklexikon, 2 uppl.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Pulitzer Prize for Music: A Sonic Gallery
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]