Ernst Toch

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ernst Toch.

Ernst Toch, född 7 december 1887 i Wien, död 1 oktober 1964 i Santa Monica, Los Angeles, USA, var en tysk-österrikisk tonsättare i övergången mellan senromantik och modernism. Hans verk har framför allt uppmärksammats på senare tid.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Toch växte upp i Wien och lärde sig spela piano av pianisten och författaren Ida Mikolasch. Han lärde sig också spela andra instrument och studerade filosofi och medicin vid Wiens universitet och i Heidelberg. Han inledde sitt komponerande som autodidakt runt 1900 med Mozart som förebild.

En av hans första stråkkvartetter uruppfördes 1908 i Leipzig och hans sjätte (opus 12, 1905) uruppfördes 1909. Hans kammarsymfoni i F-dur från 1906 fick 1909 Mozartstiftelsen i Frankfurt am Mains Mozartpris. Detta inspirerade honom att börja ägna sig åt komponerande som yrke. 1910 erhöll han Mendelssohnpriset i komposition. Han studerade piano och komposition och anställdes i dessa ämnen som lärare vid musikhögskolan i Mannheim 1913.

1914 inkallades han till militättjänstgöring vid den italienska fronten. 1916 gifte han sig med Lilly Zwack och vände, efter krigets slut, åter till Mannheim där han kvarstannade som lärare till 1928.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Tochs verk uppvisar ofta humoristiska aspekter (Bunte Suite (1929)). 1930 upptäckte han talkören (”Gesprochene Musik”) och hans första verk var Fuge aus der Geographie, kanske mera känd i sin mycket populära engelska version Geographical Fugue. Han skrev filmmusik, kammarmusik och kammaroperor. Han skrev också musikteoretiska böcker som Melodielehre (1923) (Melodilära) och The Shaping Forces in Music (1948) (Musikens skapande krafter).

Toch ansågs som en av de största avant-garde-tonsättarna i mellankrigstiden. Liksom många andra konstnärer och musiker gick han i exilHitler kom till makten.

Toch erhöll Pulitzerpriset i musik 1956 [1] för sin tredje symfoni som uruppfördes av Pittsburg Symphony Orchestra den 2 december 1955.

Toch skrev också musik för blåsorkester. Ett av dessa verk, op.39, uruppfördes i Donaueschingen 1926 tillsammans med musik av Ernst Krenek, Ernst Pepping, Paul Hindemith och Hans Gál. Förslaget på tonsättare kom från Hindemith som själv komponerade ett stycke just för denna festival.

I Berlin, dit han flyttat med sin familj, tillkom 1927-1928 musikdramerna Prinsessan på ärten efter H.C. Andersen, som bildhuggaren Benno Elkan skrev libretto till samt Egon und Emilie med text av Christian Morgenstern och senare operan Der Fäscher (Solfjädern) (1930).

Hans exil var först i Paris och därefter i London, men 1935 fick han en inbjudan från New School for Social Research i New York där han arbetade med Big Ben-variationerna.

Han försörjde sig under tiden genom att komponera filmmusik i Hollywood. Som lärare vid University of Southern California undervisade han inte bara i komposition utan också i filosofi och han var även gästföreläsare vid Harvard. Den ovan nämnda boken The Shaping forces of Music slutförde han här.

Från 1950 komponerade han sju stora symfonier. I dessa senare verk återvände han till den senromantiska stil som kännetecknar hans tidiga kompositioner.

Några år efter att han 1960 tilldelats en Grammy betecknade han sig själv som ”världens mest bortglömda 1900-talstonsättare".

Han dog i Los Angeles och begravdes på Westwood Village Memorial Park.

Verklista[redigera | redigera wikitext]

Byst av Ernst Toch på Musikschule Mannheim.

Operor[redigera | redigera wikitext]

  • 1927 Prinsessan på ärten opus 43 - libretto av Benno Elkan
  • 1928 Egon und Emilie opus 46
  • 1930 Der Fächer opus 51
  • 1962 The Last Tale opus 88

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1906 Kammarsymfoni
  • 1913 An mein Vaterland opus 23
  • 19?? Phantastische Nachtmusik opus 27 (Uruppförande 1929 i München)
  • 1926 Konsert för piano och orkester opus 38
  • 1926 Spel för blåsorkester opus 39 (Uruppförande i Donaueschingen)
  • 1927 Das Kirschblütenfest
  • 1932 Miniatur Ouvertüre
  • 1933 Symfoni för piano och orkester opus 61
  • 1935 Big Ben, Variationer över das Westminsterringningen, opus 62
  • 1950 Första symfonin opus 72
  • 1951 Andra symfonin opus 73
  • 1955 Tredje symfonin opus 75
  • 1957 Fjärde symfonin opus 80
  • 1959 Fem stycken för träblåsare och slagverk opus 83
  • 1963 Jephta, rapsodiskt poem (Symfoni nr. 5), opus 89
  • 1963 Sjätte symfonin opus 93
  • 1964 Sjunde symfonin opus 95
  • 1964 Sinfonietta för träblåsare och slagverk opus 97

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1933 Catherine the Great
  • 1934 The Private Life of Don Juan
  • 1935 Peter Ibbetson
  • 1938 The Rebel Son
  • 1939 The Cat and the Canary
  • 1940 Dr. Cyclops
  • 1941 Ladies in Retirement
  • 1944 Address Unknown
  • 1945 The Unseen

Körverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1930 Gesprochene Musik (Fuge aus der Geographie/Geographical Fugue)
  • 1937 Cantata of the Bitter Herbs

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1950-1961 13 Stråkkvartetter

Sånger[redigera | redigera wikitext]

  • 1945/1953 Zyklus The Inner Circle

Pianoverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1926 Studie I. Originalkomposition för Welte-Mignon
  • 1926 Studie II. Originalkomposition för Welte-Mignon
  • 1926 Studie III. Originalkomposition för Welte-Mignon
  • 1926 Studie IV, Der Jongleur. (Bearbetning för självspelande piano)
  • Melodische Skizzen op.9
  • Burlesken op.11
  • Burlesken op.31
  • Capriccetti op.36
  • Sonata op.47
  • Kleinstadtbilder op.49
  • 10 Konsertetüden op.55
  • 10 Vortrags-Etüden op.56
  • Diversions op.78a
  • Sonatinetta op.78b;
  • Reflections op. 86

Källor[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Jack Docherty, Konrad Hopkins: Der vergessenste Komponist des 20. Jahrhunderts: Ernst Toch, i Filmharmonische Blätter. 6 juni 1987, s. 25-27
  • Elisabeth Stratka, Andreas Kloner: Ich bin der meistvergessene Komponist des 20. Jahrhunderts. Porträt über den österreichischen Komponisten Ernst Toch. ORF-Radiofeature 2003, 54 min.
  • Sohlmans musiklexikon, 2 uppl.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The Pulitzer Prize for Music: A Sonic Gallery
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]