FARC

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Colombias revolutionära väpnade styrkor – folkets armé,[1][2] FARC (även FARC-EP) (spanska: Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia – Ejército del Pueblo), är en revolutionär gerillaorganisation som i colombianska inbördeskriget för en väpnad kamp mot landets regeringsstyrkor samt paramilitärer.[3][4][5][6]

FARC-EP klassificeras som en terrororganisation av bl a Colombia, USA,[7] Kanada[8] och EU.[9][10] Flera latinamerikanska länder inklusive Venezuela, Argentina, Brasilien och Ecuador har däremot inte terrorstämplat rörelsen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Colombias revolutionära väpnade styrkor bildades 1964 som den militära grenen av Colombias kommunistiska parti. [11][12] Detta följde efter La Violencia, en tioårsperiod av inbördeskrig mellan 1948-1958, då liberala och socialistiska gerillagrupper tillsammans hade bekämpat den konservativa regeringen. Merparten av dessa grupper avmobiliserades vid slutet av inbördeskriget men några med kopplingar till kommunistpartiet fortsatte operera. Under 1980-talet och mot kalla krigets slut växte FARC och det colombianska kommunistpartiet alltmer isär. FARC förkastade bl a den sovjetiska reformpolitiken som de colombianska kommunisterna anammade, och tog samtidigt allt större kontroll över partiet Patriotisk Union som de gemensamt bildat år 1985. 1993 separerade FARC och Colombias kommunistiska parti slutligen officiellt.

Gerillasoldater under fredssamtalen 1999-2002.

Försöket till förändring på demokratisk väg saboterades när storgodsägare, narkotikaligor och paramilitärer mördade tusentals medlemmar i Patriotisk Union, inklusive partiets presidentkandidat år 1990. Samtliga presidentkandidater från vänstern och mitten-vänster-partier mördades det året.[13][14] Medan åtskilliga andra colombianska gerillagrupper avmobiliserades under 1990-talet fortsatte FARC sin väpnade kamp. Inte bara regeringsarmén utan även högerextrema paramilitära grupper såsom Colombias förenade självförsvarsstyrkor (AUC) bekämpade då landets vänstergerillor. AUC skapades 1997 på grunderna att den colombianska staten historiskt misslyckats upprätthålla lag och ordning. Gruppen samarbetade nära med den colombianska armén och bedrev upprorsbekämpning mot bl a FARC. Likt sina motståndare finansierades deras aktiviteter (som också bestod av lönnmord, kidnappningar etc) huvudsakligen genom narkotikahandel.

FARC-EP, som är det moderna namnet på gerillarörelsen, är ännu den största (och äldsta) rebellgruppen i Sydamerika. Gruppen hade, enligt den colombianska armén, 18 000 medlemmar under 2010, av vilka 9 000 beräknades bära uniform och ytterligare 9 000 civilklädda medlemmar i urbana miliser, vilket skulle innebära att de har blivit försvagade sedan president Álvaro Uribe tog makten 2002.[15] Enligt andra källor har FARC-EP drygt 11 200 medlemmar i uniform.[16] FARC-EP:s befälhavare Raúl Reyes sade 2007 att den väpnade styrkan var 18 000 man.[17] Tillsammans med den mindre gerillagruppen ELN (spanska: Ejército de Liberación Nacional) uppskattas FARC ha kontrollerat uppemot 40 procent av Colombias territorium från 1999 till 2008.[18][19][20][21][22][23] Flertalet av gerillamedlemmarna antas finnas i de sydöstra delarna av Colombias 500 000 kvadratkilometer stora djungel och på slättlanden vid Anderna.[24][25]

27 april 2011 anhölls och häktades svensken Paul Mardirossian i New York för illegal vapen- och narkotikahandel med agenter från amerikanska Drug Enforcement Administration som poserade som representanter för just FARC. Fram till januari 2012 har han nekat till att ha samtalat med de förklädda agenterna, men erkände då bland annat inblandning i "narkoterrorism", förberedelse till att förse internationella terrororganisationer med vapen och försök till narkotikasmuggling.[26]

Enligt en rapport från FN:s kommission för mänskliga rättigheter (2005) så fortsätter "FARC-EP att begå grova brott mot de mänskliga rättigheterna såsom mord på skyddade personer, tortyr och gisslantagning, som drabbar många civila".[27]

Politisk plattform[redigera | redigera wikitext]

FARC har deklarerat att de är revolutionära jordreformivrare och antiimperialistiska marxist-leninister som är inspirerade av bolivarianismen.[3][28][29] Man säger sig representera fattiga jordbrukare i kampen mot Colombias överklass.

Gruppen motsätter sig USA:s inflytande i Colombia, t ex Plan Colombia, och säger sig kämpa mot neoimperialism, multinationella företags monopolisering av naturresurser och våld utfört av paramilitära grupper och regeringsarmén.

Finansiering[redigera | redigera wikitext]

FARC finansierar huvudsakligen sina aktiviteter genom narkotikahandel, kidnappning och gisslantagning, utpressning av storbönder och företag men även bankrån. Sammanlagt uppgår inkomsterna till cirka 300 miljoner dollar om året varav uppemot en tredjedel kommer från narkotikahandel.[30][31]

Majoriteten av alla politiska kidnappningar i Colombia begås av FARC, som ursprungligen riktade in sig på narkotikahandlares familjer, överklassen och utlänningar men över tid har expanderat till mindre förmögna grupper samt medelklassen.[32] Trots en överenskommelse 1984 som innebar att gruppen skulle upphöra med politiska kidnappningar fortsatte de i ökande takt. Gerillaledaren Alfonso Cano lade senare skulden på enskilda enheter inom FARC som bröt mot ledarskapets direktiv.[33]

Uppmärksammade gisslan[redigera | redigera wikitext]

En av gerillans mest kända gisslan var Ingrid Betancourt som satt fången mellan 2002 och 2008.

I mars 2009 släpptes svensken Roland Larsson som hållits fången av rörelsen i nästan två år efter han kidnappades 16 maj 2007 tillsammans med sin sambo, som fyra dagar efter flydde i samband med en eldstrid. I fångenskap drabbades Roland av stroke och blev förlamad i delar av kroppen.[34]

En annan uppmärksammad gisslan är Luis Mendieta som kidnappades 1998 när FARC överföll polishögkvarteret i Mitu. Han räddades 2010 efter 11 år i fångenskap.

Ledare[redigera | redigera wikitext]

Den högste ledaren för FARC-EP var mellan 2008 och 2011 Alfonso Cano. Han dödades i november 2011 av colombianska regeringsstyrkor.[35] Grundaren och ledaren Manuel Marulanda Véles, känd som Tirofijo (colombiansk spanska: Kulan som aldrig missar), född 1930, dog i en hjärtattack 26 mars 2008, varefter Alfonso Cano tog över som ledare. Den dåvarande andremannen Raúl Reyes dödades 1 mars 2008.[källa behövs]

Colombias armé meddelade 23 september 2010 att FARC:s näst högste ledare, Jorge Briceno, dödats i en gryningsräd. Han var även känd som "Mono Jonoy" och Victor Julio Suarez Rojas.[36] USA ansåg att han var en nyckelfigur i gerillans narkotikasmuggling.[37]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.landguiden.se/Lander/Sydamerika/Colombia/Modern-Historia
  2. ^ http://www.svt.se/nyheter/varlden/fredsamtal-med-farc-pa-gang
  3. ^ [a b] Livingstone, Grace (2004). Inside Colombia: Drugs, Democracy, and War. Rutgers University Press. sid. 180. ISBN 0813534437. http://books.google.com/books?id=cOU0bvG8ZGwC&pg=PA180&dq=farc+colombia+founded&lr=&ei=sSOKS66oM6SKlQSYuJW9DA&cd=12#v=onepage&q=farc%20colombia%20founded&f=false 
  4. ^ Terrorism After the Cold War: Trends and Challenges by Michael Radu (2002)
  5. ^ Latin America by Robert B. Kent (ISBN 978-1-57230-909-8), page 141
  6. ^ Organized Crime: From Trafficking to Terrorism by Frank G. Shanty and Patit Paban Mishra (ISBN 978-1-57607-337-7), page 323
  7. ^ U.S. Department of State – Comprehensive List of Terrorists and Groups Identified Under Executive Order 13224
  8. ^ Presidence of the Republic of Colombia – FARC, ELN and AUC in the list of terrorist groups of Canada
  9. ^ European Union – FARC, ELN and AUC in the list of terrorist groups of E.U.
  10. ^ Article 2(3) of Regulation (EC) No 2580/2001 [http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32004D0306:EN:HTML. Läst 20 februari 2008.
  11. ^ BBC News. “Colombia’s most powerful rebels.” 19 september 2003. Available online. Läst 7 april 2007.
  12. ^ Jordan Green (2002--January). ”A Permanent Yanqui War Against the Colombian Insurgency: Colombia is the third largest recipient of U.S. military aid”. Z Magazine. http://www.thirdworldtraveler.com/South_America/Yanqui_War_Colombia.html. 
  13. ^ Herbert T. Braun (2003). Our Guerrillas, Our Sidewalks: a journey into the violence of Colombia, 2nd ed.. Rowman & Littlefield. sid. 232 
  14. ^ For a wide-ranging survey of the violence against the UP, see also Luis Alberto Matta Aldana (2002) (på Spanish). Poder Capitalista y Violencia Política en Colombia: Terrorismo de estado y genocidio contra la Unión Patriótica. Ideas y Soluciones Graficas 
  15. ^ http://www.elmercurio.com.ec/263936-comandante-militar-colombiano-farc-con-18-000-miembros-estan-muy-debiles-2.html
  16. ^ http://colombiareports.com/colombia-news/news/13215-death-of-mono-jojoy-forces-farc-to-carry-out-different-strategy-ngo.html
  17. ^ "Interview with FARC Commander Raul Reyes." July 12, 2007. Available online. Accessed February 27, 2008.
  18. ^ Ana Carrigan, "Colombia's Best Chance ", The Nation, January 21, 1999
  19. ^ Jan McGirk, "Colombian army fears links between Farc, Eta and IRA", The Independent, 20 August 2001
  20. ^ Jeremy McDermott, "The rebel army led by ex-priests that lives off ransom money", Telegraph, 07 Jan 2004
  21. ^ Mick Kelly, "Demand the Immediate Release of Ricardo Palmera", Fight Back! News, October 8, 2006
  22. ^ Conn Hallinan, "Dispatches From the Edge: The Story Behind Colombia’s Attack", Berkeley Daily Planet, Friday March 14, 2008
  23. ^ Constanza Vieira, "COLOMBIA: Interpol Notes Improper Initial Handling of FARC Laptops", Inter Press Service Agency, May 15, 2008
  24. ^ Leonard, Thomas M. (2005). Encyclopedia Of The Developing World. Routledge. sid. 1362. ISBN 1-57958388-1 
  25. ^ ”FARC Is a `Paper Tiger' After Offensive, Desertions (Update1)”. Bloomberg.com. 2008-10-29. http://www.bloomberg.com/apps/news?pid=20601086&sid=aCsN3xsYNI0M&refer=latin_america. 
  26. ^ http://www.expressen.se/nyheter/1.2683593/svensk-erkanner-salde-vapen-till-farc-gerillan
  27. ^ United Nations High Commissioner for Human Rights (28 februari 2005). "Report of the High Commissioner for Human Rights on the situation of human rights in Colombia" (engelska). Advance edited version. E/CN.4/2005/10
  28. ^ Miguel Urbano Rodrigues. "Las FARC reafirman la opción comunista y responden a campañas difamatorias." April 7, 2004. Available online. Accessed July 28, 2008.
  29. ^ Transitions in Latin America and in Poland and Syria (Research in Political Economy) (Research in Political Economy) by Paul Zarembka (ISBN 978-0-7623-1383-9), page 109
  30. ^ Robert C. Neville (2001). The Human Condition. SUNY Press. sid. 74–76. ISBN 978-0-7914-4779-6. http://books.google.com/?id=7KLx_Po4LUMC&pg=PA74&dq=farc+tax&cd=4#v=onepage&q=farc%20tax 
  31. ^ Jeremy M. Weinstein (2007). Inside rebellion: the politics of insurgent violence. Cambridge University Press. sid. 291. ISBN 978-0-521-86077-2. http://books.google.com/?id=N3-pSjAWGccC&pg=PA291&dq=farc+tax&cd=2#v=onepage&q=farc%20tax 
  32. ^ Colombia's mass exodus”. BBC News. 5 May 2001. http://news.bbc.co.uk/2/hi/programmes/from_our_own_correspondent/1314619.stm. 
  33. ^ ”War Without Quarter: Colombia and International Humanitarian Law”. Human Rights Watch. 1 October 1998. http://www.unhcr.org/refworld/docid/3ae6a7e30.html. 
  34. ^ Jonas Esbjörnsson, Roland frisläppt från Farc-gerillan Expressen 18, 26 mars 2009
  35. ^ http://www.dn.se/nyheter/varlden/farc-ledare-dodad-i-colombia-1
  36. ^ Smeknamnet "Mono Jonoy" har Briceno fått av sina fiender, mono är det spanska ordet för apa men betyder även näpen, söt, gullig och (i Colombia) blond.
  37. ^ TT-Reuters-AFP (23 september 2010). ”Farcs högste ledare Mono Joyoy död” (på sv). DN. http://www.dn.se/nyheter/varlden/farcs-hogste-ledare-mono-jojoy-dod-1.1175837. Läst 23 september 2010. 


Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia