Spanska

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
spanska eller kastilianska
español eller castellano
Talas i Spanien Spanien
Argentina Argentina
Bolivia Bolivia
Chile Chile
Colombia Colombia
Costa Rica Costa Rica
Dominikanska republiken Dominikanska republiken
Ecuador Ecuador
Ekvatorialguinea Ekvatorialguinea
El Salvador El Salvador
Guatemala Guatemala
Honduras Honduras
Kuba Kuba
Marocko Marocko
Mexiko Mexiko
Nicaragua Nicaragua
Panama Panama
Paraguay Paraguay
Peru Peru
Puerto Rico Puerto Rico
Uruguay Uruguay
USA USA
Venezuela Venezuela
Region Mestadels i Västeuropa, Nord- Central- och Sydamerika
Antal talare 387 miljoner som modersmål (2007)[1]
Status Världsspråk
Klassificering Indoeuropeiskt

  romanskt
   galloiberiskt
    iberoromanskt
     västiberiskt

      spanska
Officiell status
Officiellt språk i Spanien Spanien
Mexiko Mexiko
Marocko Marocko
Colombia Colombia
Argentina Argentina
Nicaragua Nicaragua
Chile Chile
Venezuela Venezuela
Costa Rica Costa Rica
Kuba Kuba
Peru Peru
Europeiska unionen EU
Samt 13 andra länder
Språkmyndighet Real Academia Española
Språkkoder
ISO 639-1 es
ISO 639-2 spa
ISO 639-3 spa

Spanska (spanska: español), även kastilianska, är ett ibero-romanskt språk. Spanskan talas som modersmål av 386 miljoner (2007) människor, varav 90 % i Syd- och Nordamerika. Det är det mest utbredda av de romanska språken. Mexico är den folkrikaste spanskspråkiga nationen. Spanska är officiellt språk i Argentina, Bolivia, Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, Ekvatorialguinea, El Salvador, Guatemala, Honduras, Marocko, Nicaragua, Panama, Paraguay, Peru, Puerto Rico, Spanien, Uruguay och Venezuela. Spanska behärskas dessutom av ca 15 % av befolkningen i USA.[1]

Spanska eller kastilianska[redigera | redigera wikitext]

Den spanska akademien (Real Academia Española) förespråkar att begreppet español ('spanska') används för språket, medan begreppet kastilianska reserveras för den varietet som uppstod i det historiska kungariket Kastilien och som idag talas i regionen Kastilien.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Spanskan är ett romanskt språk och har alltså utvecklats ur vulgärlatinet, under inflytande av baskiska och arabiska, i norra delen av den Iberiska halvön. Typiskt för utvecklingen av spanskans ljudlära är bland annat lenition (latin: vita, spanska: vida), palatalisering (latin: annus, spanska: año) och diftongeringen (stamförändringar) av ”e/o” från vulgärlatin (latin: terra, spanska: tierra; latin: novus, spanska: nuevo). Liknande fenomen återfinns i de flesta andra romanska språk.

Under reconquistan fördes denna nordliga dialekt söderut och är fortfarande ett minoritetsspråk i norra Marocko.

Språket kom till den amerikanska kontinenten, Mikronesien, Guam, Marianerna, Palau och Filippinerna under den spanska koloniseringen med start i början av 1500-talet.

Under 1900-talet nådde spanskan även Ekvatorialguinea och Västsahara.

Geografisk fördelning[redigera | redigera wikitext]

Karta över spanskans utbredning.

Med nästan 100 miljoner talare som både första- och andraspråk har Mexiko den största spansktalande befolkningen i världen. Näst störst är Spanien (46 miljoner), följt av Colombia (44 miljoner), Argentina (39 miljoner) och USA (cirka 30 miljoner).

Spanska är ett officiellt språk i FN, EU och Afrikanska unionen samt 20 länder: Argentina, Bolivia (tillsammans med quechua, aymará och Guaraní), Chile, Colombia, Costa Rica, Kuba, Dominikanska republiken, Ecuador, El Salvador, Ekvatorialguinea (tillsammans med franska), Guatemala, Honduras, Marocko (tillsammans med Arabiska, Marockanska, Franska och Berberspråk), Mexiko, Nicaragua, Panama, Paraguay (tillsammans med guaraní), Peru (tillsammans med quechua och aymará), Puerto Rico, Spanien (tillsammans med katalanska, galiciska och baskiska), Uruguay och Venezuela.

Det är ett mycket viktigt och använt språk i Andorra och Belize, men har i dessa länder inte officiell status och talas av stora delar av befolkningen på Gibraltar, men som tillhör Storbritannien och därför har engelska som officiellt språk.

I USA, som inte har något officiellt språk, talas spanska av tre fjärdedelar av de cirka 40 miljoner latinamerikaner som bor i landet. Det blir även alltmer populärt bland personer av annat ursprung att lära sig språket för att kunna kommunicera med en allt större spansktalande minoritet – en faktor som blir allt starkare inom amerikansk ekonomi, handel och politik. Spanska har dock halvofficiell status i delstaten New Mexico, och i Puerto Rico som är i samvälde med USA.

Spanska talas också i Aruba, Kanada, Israel (både standardspanska och ladino, en form av judisk spanska), norra Marocko, Nederländska Antillerna, Trinidad och Tobago, Turkiet (också ladino), Jungfruöarna och Västsahara.

I Brasilien, där nästan hela befolkningen talar portugisiska, håller spanska på att nå status som ett viktigt andra- eller tredjespråk (efter engelska) bland studenter och affärsmän. Den stora likheten mellan språken och det faktum att spanskan är det viktigaste språket i nästan samtliga av Brasiliens grannländer ökar dess popularitet.

Filippinerna, där användandet är på väg ner, upphörde spanskan att vara officiellt språk 1973. Enligt en folkräkning 1990 beräknades antalet talare till 2 658, mindre än en promille av befolkningen. Trots att inhemska och engelska räkneord är de mest använda för att räkna pengar, ålder och tid, så används fortfarande det spanska decimalsystemet i hög utsträckning och den filippinska kalendern är en modifierad version av den spanska. Vidare talas det enda existerande spansk-asiatiska kreolspråket av 292 630 filippiner (1990). De flesta av dessa finns på olika delar av ön Mindanao och området söder om Manila på ön Luzon. De flesta inhemska filippinska språken innehåller stora mängder spanska lånord.

Dialekter och varianter[redigera | redigera wikitext]

Många viktiga dialektala skillnader går att finna i olika regionala varianter i Spanien och Latinamerika. Många lingvister hävdar att de flesta av de spanska varianter som talas i Latinamerika, såsom argentinsk spanska, karibisk spanska, peruansk spanska och colombiansk spanska, kommer av den spanska som talas i sydvästra Spanien, främst i Andalusien, Extremadura och på Kanarieöarna. I Spanien anses ofta den nordkastilianska dialekten vara mall för standarduttalet även om dess svaga användande av pronomen (laísmo) i allmänhet ogillas. Spanska har tre pronomen i andra person singular , usted, och, i vissa delar av Latinamerika, vos. Generellt betraktas och vos som informella och något som används mellan vänner, även om vos i Spanien betraktas som en väldigt ålderdomlig och underdånig form som numera endast används i liturgiska sammanhang. Usted är den universellt formella formen och används för att markera respekt, som när man tilltalar sina föräldrar eller okända människor. I Costa Rica och Colombia används Usted på både formellt och informellt sätt.

Vos är vanligast som den viktigaste formen av andra person singular i diverse länder i Latinamerika (Argentina, Costa Rica, Nicaragua, Ecuador, Paraguay och Uruguay) men finns också i andra länder som ett uttryck för regionalism. Användandet varierar beroende på land och region och kan ses som både standardtal och starkt avvikande och obildat språk. Hur respektfullt vos egentligen är något som också kan variera kraftigt från region till region.

Även i andra person plural varierar användandet av pronomen. De latinamerikanska dialekterna har endast en form, ustedes, vilket är neutralt i tilltalston, medan den spanska kastilianskan har två: ustedes (formellt) och vosotros (neutralt).

RAE (Real Academia Española) utövar tillsammans med 21 andra språkakademier en väl avvägd påverkan på språket genom publicering av välrenommerade grammatikor och stillexikon.

Grammatik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Spansk grammatik

Spanskan är ett relativt formrikt språk med två genus, maskulinum och femininum, cirka 50 böjningar per verb, men formfattiga substantiv och pronomen.

Spanskan reducerar i allmänhet personligt pronomen där verbböjningen redan indikerar person, som tengo, "jag har", istället för yo tengo, som betyder likadant.

Syntaxen är generellt SVO (subjekt-verb-objekt), även om variationer är fullt möjliga, och bestämningar står i de flesta fall efter det bestämda.

Ordförråd[redigera | redigera wikitext]

Spanskans ordförråd är till 89 % identiskt med portugisiskans, till 85 % med katalanskans, 82 % med italienskans, 76 % med sardiskans, 75 % med franskans, 74 % med rätoromanskans, 71 % med rumänskans.

Fonologi[redigera | redigera wikitext]

Spanskans konsonantsystem hade till 1500-talet genomgått en rad viktiga förändringar som särskilde det från andra iberoromanska språk, som portugisiska, valencianska och katalanska. Här följer de viktigaste av dessa.

  • Det initiala /f/ hade förvandlats till ett oftast stumt /h/, som dock finns kvar i stavningen.
  • Den tonande labiodentala frikativan /v/ (som kunde stavas med "u" eller "v") smälte samman med det bilabiala /b/. Egentligen representerar "b" och "v" i skrift samma ljud i de flesta spanska dialekter, utom i vissa delar av Spanien, och då i synnerhet runt Katalonien och Valencia.
  • Den tonande alveolara frikativan /z/ smälte samman med sin tonlösa motsvarighet /s/ och genomgick en smärre stavningsförändring.
  • Den tonande alveolara affrikatan /ʣ/ ("s" i skrift) gick ihop med det tonlösa /ʦ/ ("ç,ce,ci" i skrift), som senare utvecklades till det interdentala (läspande) /θ/. Detta används endast i vissa delar av Spanien, i många dialekter finns endast /s/, exempelvis på Kanarieöarna, i Latinamerika och i Andalusien.
  • Den tonande postalveolara frikativan /ʒ/ ("j,ge,gi" i skrift) smälte ihop med det tonlösa /ʃ/ ("x" som i "Quixote") och blev sen till /ʃ/ och hade kring 1600-talet utvecklats till det moderna velara ljudet /x/ som stavas 'j,ge,gi'.

Medeltidsspanskans konsonantsystem är väl bevarat i ladino, den spanska talad av de sefardiska judar som efter det muslimska rikets fall även de blev förvisade ur Spanien på 1400-talet.

Betoning[redigera | redigera wikitext]

Spanskan betonar fonem efter ett system som inte går att förutsäga genom ordet i sig självt och vissa ord kan endast skiljas åt med korrekt betoning. Till exempel betyder camino (med betoning på näst sista stavelsen) ”väg” eller första person singular av verbet caminar (”att gå/vandra”) medan caminó är tredje person singular av samma verb fast i dåtid (indefinido). Eftersom alla spanska stavelser har samma relativa längd är spanskan ett stavelserytmiskt språk, till skillnad från bland annat svenskan, där vikten i rytmen läggs på betonade stavelser.

Skrift[redigera | redigera wikitext]

Spanskan använder en lätt modifierad variant av det latinska alfabetet. Vokaler markeras med akut accent (á, é, í, ó, ú) för att markera betoning som inte följer det vanliga mönstret eller för att särskilja ord som stavas lika men har olika uttal; trema används för 'u' (ü) efter 'g' när det ska anges om det blir [gw] eller [gu]; 'n' får ett tilde (ñ) för att indikera en palatalisering. Tidigare ansågs rr vara en egen bokstav, men är numera avskaffat. Ch och ll har ansetts som separata bokstäver sedan 1803 (se DRAE för mer information om ch och ll), men sedan de spanska språkakademiernas tionde kongress 1994 har man kommit överens att betrakta dem som bokstavskombinationer på begäran från Unesco och andra internationella organisationer, med vissa undantag. Alltså sorteras numera ch inte mellan c och d, som tidigare, utan kommer mellan ce och ci.

Skriven spanska inleder utrops- och frågesatser med tecken som ser ut som uppochnedvända utropstecken respektive frågetecken. Till exempel ¿Qué dices? (”Vad säger du?”), ¡No es verdad! (”Det är inte sant!”). Detta gör att man redan från början av satsen uppfattar dess karaktär.

Betoningen i skrift markerar också betoning enligt tydliga och konsekventa regler. Den naturliga betoningen ligger på sista stavelsen om ordet slutar på alla konsonanter utom "n" eller "s" och på den näst sista stavelsen på ord som slutar med en vokal, "n" eller "s". Betoningen på ord som inte följer dessa regler markeras med akut accent över den betonade vokalen.

En rad homonymer särskiljs med hjälp av accenter, även om många av dessa bara innehåller en stavelse: te (pronomen i andra person, ackusativ) och (”te”, som i dryck); se (reflexivt pronomen i tredje person) och (”jag vet” eller imperativ av ”vara”); como (”som” eller ”jag äter”) och cómo (”hur?”).

Även om en del missförstånd kan uppstå angående samband mellan stavning och uttal – bland annat på grund av stumt "h", de väldigt snarlika "b" och "v", och att spansktalande i södra Spanien och Latinamerika inte skiljer "s" och "z" åt i uttal – är spanskan relativt konsekvent och förutsägbar.

Trots detta har flera försök till stavningsreformer gjorts i Latinamerika, men inga har fått några permanent inverkan. Endast språkakademiernas smärre ändringar är de försök som fått genomslag.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Nationalencyklopedin: Spanska. Läst 13 mars 2012
  2. ^ ”Español” (på spanska). Real Academia Española. http://buscon.rae.es/dpdI/SrvltConsulta?lema=castellano. Läst 13 mars 2012. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikipedia
Wikipedia har en upplaga på Spanska.
Globe of letters.svg Språkportalen — portalen för språk på svenskspråkiga Wikipedia.