Fossa
- För andra betydelser, se Fossa (olika betydelser).
| Fossa Status i världen: Starkt hotad[1] |
|
 |
|
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Däggdjur Mammalia |
| Ordning | Rovdjur Carnivora |
| Familj | Eupleridae |
| Släkte | Cryptoprocta |
| Art | Fossa C. ferox |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cryptoprocta ferox | |
| Auktor | Bennett, 1833 |
| Utbredning | |
Utbredningsområde
|
|
| Synonymer | |
|
|
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Fossa även kallad frettkatt eller vesselkatt (Cryptoprocta ferox) är ett rovdjur, som lever på Madagaskar. Den är störst i familjen Eupleridae.
Fossan håller sig i regel på marken, men är både skicklig och ivrig att förfölja lägre primater på trädens grenar.
Innehåll |
[redigera] Kännetecken
Den liknar främst kattdjur, men också skunkar. I sina viktigaste kännetecken är den en typisk katt, till exempel i ansiktsuttryck, men den har skunkdjurens låga och långsträckta kroppsform. Likaså är skallen mera långsträckt och smal, underkäken mindre kraftig, avståndet mellan hörn- och kindtänder i överkäken samt den främsta kindtanden större än på kattdjuren. I underkäken har den 4 kindtänder i stället för katternas 3.
Fossan når en längd av 1,50 meter, varav svansen utgör 68 cm, och dess ben är endast 15 cm långa. Individerna når en vikt mellan 7 och 12 kilogram och hannar är vanligen lite tyngre än honor. Pälsen är kort och tilltryckt och rödgul till färgen, något mörkare längs mitten av ryggen. Ögats färg och uttryck liknar huskattens. Av de mycket långa morrhåren är en del svarta och andra vita.
Tandformeln är I 3/3 C 1/1 P 3-4/3-4 M 1/1, alltså 32 till 36 tänder.
Körtlarna vid djurets anus ligger i en pungliknande organ, den så kallade analsäcken. Dessutom finns doftkörtlar vid genitalerna och vid nacken. Honor som inte är helt fullvuxna har yttre könsorgan som liknar hanarnas penis.
[redigera] Utbredning och habitat
Fossan förekom ursprungligen på hela Madagaskar. Tidigare antogs att den även levde på den lilla ön Sainte Marie framför Madagaskars nordöstra kustlinje men denna tes visade sig vara felaktig.[2] Habitatet utgörs av olika skogar som regnskogar och torra skogar men den förekommer även på stäpper med några träd. Arten undviker däremot regioner som helt saknar större vegetation som höglandet i öns centrum där människan avverkade alla träd och buskar. Fossan förekommer upp till 2 600 meter över havet. På grund av människans bosättningar är fossans utbredningsområde delad i flera från varandra skilda regioner.
[redigera] Levnadssätt
[redigera] Aktivitet och rörelse
Individerna kan vara aktiva på dagen och på natten. Vanligen vilar de under dagens hetaste timmar samt under de kyligaste timmarna på natten. Som viloplatser har de grottor, självgrävda bon bland växternas rötter eller den täta vegetationen. Fossan vistas vanligen på marken men den har mycket bra förmåga att röra sig i träd och den kan även hoppa till närmaste träd. I träden använder den svansen för att hålla balansen. På marken är fossan oftast tågångare medan den i träd är hälgångare.
[redigera] Socialt beteende
Varje individ lever utanför parningstiden ensam och etablerar ett revir. Territoriets gränser markeras med vätska från doftkörtlarna. Reviret är stort och per kvadratkilometer förekommer bara 0,18 till 0,26 individer.[3] Hannarnas revir är upp till 26 kvadratkilometer stort medan honor har upp till 13 kvadratkilometer stora revir.[4] Honor är däremot känsligare mot inkräktare och de försvarar reviret bättre mot artfränder. Hannarnas revir kan i vissa fall överlappas.
[redigera] Föda
Fossan livnär sig uteslutande av kött. Som det största rovdjuret på Madagaskar står den på näringskedjans spets. Den jagar sina byten på marken och i träd. Byten kan ha halva storleken av fossan själv, till exempel vanlig sifaka. Större delar av födan utgörs av lemurer, bredvid sifakor äter fossan arter av släktet Cheirogaleus, makier, stor bambulemur och vesslemakier. Enligt en undersökning som genomfördes i västra Madagaskar utgör lägre primater 50 procent av fossans föda.[5] Hos inget annat rovdjur är primater lika betydande födoämnen. För övrigt äter fossan egentliga tanrekar, gnagare av arten Hypogeomys antimena samt ödlor och groddjur. Ryggradsdjur uppgår till 90 procent av fossans föda.[5] Resten utgörs av smådjur som insekter. Ibland dödar den tamhöns.
Bytet hölls vanligen med de kloförsedda framfötterna och dödas med ett bett i halsen. Enligt Garbutt (2007) äter fossan först bytets inälvor.[6]
[redigera] Referenser
- Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 28 juli 2010. med följande källor:
- Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. The Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.
- Michael Köhncke, Klaus Leonhardt: Cryptoprocta ferox. I: Mammalian Species. 254, 1986, sid. 1–5 (PDF).
- Harald Schliemann: „Fissipedia“ (Landraubtiere). I: Wilfried Westheide, Reinhard Rieger (red.): Spezielle Zoologie. Teil 2: Wirbel- oder Schädeltiere. Spektrum Akademischer Verlag, Heidelberg/Berlin 2004, ISBN 3-8274-0900-4, sid. 586–599
- Nick Garbutt: Mammals of Madagascar. A Complete Guide. Yale University Press, New Haven & London 2007, ISBN 978-0-300-12550-4
[redigera] Noter
- ^ Cryptoprocta ferox på IUCN:s rödlista, auktor: Mustelid, Viverrid & Procyonid Specialist Group (2000), besökt 4 oktober 2008.
- ^ Steven M. Goodman: Family Eupleridae (Madagascar Carnivores). In: Don E. Wilson , Russell A. Mittermeier (utgivare): Handbook of the Mammals of the World. Volume 1: Carnivores. Lynx Edicions, 2009, ISBN 978-84-96553-49-1, s. 345.
- ^ Clare E. Hawkins und Paul A. Racey: Low population density of a tropical forest carnivore, Cryptoprocta ferox: implications for protected area management. I: Oryx 39 (2005), sid. 35-43.
- ^ Garbutt (2007), sid. 212
- ^ [a b] Clare E. Hawkins und Paul A. Racey: Food Habits of an Endangered Carnivore, Cryptoprocta ferox, in the Dry Deciduous Forests of Western Madagascar. I: Journal of Mammalogy 89 (1), 2008, sid. 64-74
- ^ Garbutt (2007), sid. 213
