Gärdesgård

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Gärdesgård i Småland.
Gärdesgård vid gårdstunet, Estland.
Förbjuden väg (1880), målad av Clara Löfgren.

Gärdesgård, även gärdsgård (första "d"-et är stumt) och bandfast tun (gotländska) är en typ av traditionell hägnad som kan variera kraftigt i utseende och konstruktion mellan olika trakter. Gemensamt är dock att den ursprungligen var helt gjord av naturmaterial, företrädesvis en och gran. Gärdesgårdar av trä används i Norden, Estland och en del andra områden med god tillgång till lämpligt material.

Stengärdsgårdar (gärde av kallmur) är vanliga där det finns tillräckligt ur åkrar avlägsnade stenar eller brist på trä.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Gärdesgård är bildat av fornsvenska gærþe 'inhägnat område'. Bland dialektala benämningar finns bland annat "fassbannhaga" i Hälsingland och "gjashlhaga" i Jämtland. I Västerbotten kan man även höra ordet "Skihaga", som syftar på de granskidor som används som stänger.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De äldsta gärdesgårdarna var s.k. flätgärdesgårdar som började tas i bruk under järnåldern. Dessa hade enkla stolpar, med ca 0,5 meters avstånd. Flätgärdesgårdarna fanns kvar under hela medeltiden i städerna, medan man på landsbygden under perioden 1000–1300 successivt övergick till den även för nutida människor utseendemässigt bekanta hankgärdesgården. De äldsta kända arkeologiska fynden av hankgärdesgårdar i Sverige har gjorts i Leksand, där man hittat rester av sådana från 1000-talet. Avståndet mellan störparen i en hankgärdesgård var under medeltiden 0,3–0,4 m men ökade senare till 1–1,5 m vilket var ungefärligt standardmått under 1700-talet. Vilket avstånd som används beror också på lokala traditioner. På Gotland är det vanligt med omkring 0,6 m.

I vissa trakter där man haft brist på virke har istället stengärdesgårdar använts. Då man behövt särskilt stabila gärdesgårdar, exempelvis för att hindra svin att ta sig in på gärdena, har man använt gärdesgårdar av skiftesverk.

När ståltråden blev vanlig på den svenska landsbygden ersattes vidjorna ibland av ståltråd, men de gärdesgårdar som reses numera reses ofta i kulturhistoriskt eller dekorativt syfte och då används metoden med vidjor.

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Med gran bunden gärdesgård i Puolanka.

En hankgärdesgård består av parvis uppsatta lodräta störar av gran (på Gotland ene) som hålls ihop av vidjeband som kallas hank. Mellan störparen sätts snedställda gärdslen (gotländska troder), vilket är kvistade toppar från gran på omkring 4 meter. Gärdslets tjockända vilar på den översta hanken. I senare tid började man även binda fast gärdslen i störpar med vidjor, huvudsakligen av grangrenar. Vidjorna bands med olika täthet och i olika varianter runt störparet.

På Gotland används istället för vidjor bandar. Detta är klenare enesgrenar på ca 120 cm där endast riset i toppen lämnas kvar. Dessa värms över en eld och vrids fast mellan störparen och därefter läggs trodren vilande på dessa. På så sätt skapas ett stabilt och, vid bra materialval, hållbart staket som står sig i upp till 40 år. Gärdesgårdar förekommer numera både som staket omkringa privata trädgårdar och som stängsel i kulturhistoriska miljöer.

Enligt gammal folktro ska enesruskorna vridas ut från gården, för att förhindra trolldom och andra förtretligheter att komma in.


Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Janken Myrdal, Det svenska jordbrukets historia, band 2. Jordbruket under feodalismen (1999).

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]