Gamble man

Gamle man han liknas / vid barkelösa ek / alla sina grenar / fäller hon från sig / hon ruttnar i rötter / hon faller neder i topp – diktens liknelse för ålderdomen.

Gamble man eller Gamle man är en svensk dikt av okänt ursprung. Dikten nedtecknades omkring år 1600, men diktens ålderdomliga språk och paralleller mellan Gamle man och medeltida texter tyder på att originalet till dikten kan vara från yngre fornsvensk tid.

Genom litterära kvaliteter, och ett ständigt aktuellt ämne – åldringens ställning i samhället – har Gamle man kommit att bli en av de mest lästa svenska texterna från 1400- och 1500-talen.

Dikten är säkerligen avsedd att sjungas eftersom den är nedskriven i en visbok, men melodin är okänd.

Text

Texten finns endast i handskriften Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o (16:o = sedesformat). Av handskriftens piktur att döma har dikten nedtecknats i slutet av 1500‐talet eller början av 1600‐talet, tidigast 1593 eftersom en av texterna i handskriften bär det årtalet. Nottecken – som inte helt saknas i handskriften – finns ej i anslutning till Gamle man. Melodin har inte heller angivits på annat sätt.

Texten återges nedan efter Adolf Noreens och Johan August Lundells vetenskapliga utgåva, med den avvikelsen att ligaturen ÿ har upplösts till ”ij” utom när ÿ betecknar ett y‐ljud. I handskriften står ligaturen ÿ dels för ”ij”, som är en beteckning för långt i‑ljud, dels för y‑ljud. Ord inom parentes är överstrukna i handskriften.

Gamble man han lijknas
widh Barkelösa Ek,
Alle sine gräner
fäller hon från sigh,
hon Rotner i Röter,
hon faller nidher i tåpp,
Gamble mannen faller af,
then vnge wexer vp.

Fatigdom och siukdom
the ginge sigh om bÿ,
Mötte them sårgh oth quelle,
Så wåre the Sÿstrar tre,
The ladhe sin stempna
widh gamble mansens dör.
Herre Gudh nådhe then gamble man,
som ther bor innan före.

Gamble mannen strÿker
gråskallan sijn,
Ålderdomen frester
frenderna sijn,
Frender hafuer han månge,
och wenner hafuer han få,
Nådhe honom Gudh (fader) i himmelrijk,
som ther skal lijtha opå.

Gamble mansens näsa
böijes nidh som quist til Jordh,
werden är så suijkful,
Som ijsen ligger på flodh,
Han bräker och brakar
han brister och siunker i grundh,
Så går (enom) enom gamble man,
som lefuer en långan stundh.

Dödhen han lijknas
widh jägare tw
Han slepper vth sine raker,
Bijter han en roo,
han bijter wäll ene
han bijter wäll twå,
Han bijter wäll alle the diur som äre
bådhe store och små.
  Amen.

Konjekturer

För att åstadkomma en nöjaktig text har utgivare och kommentatorer av texten föreslagit konjekturer.

Systrar tre – syskon try

Andra strofens andra och fjärde rader rimmar inte i den enda handskriften (bÿ – tre), men danska och svenska ordspråksböcker från 1400‐ till 1600‐talen har fyrradiga ordspråk som liknar texten i Gamble man och som rimmar, till exempel:

Alder (ålder) oc siwge (sjukdom)
fare til by,
geste de sorg om quelde
saa ere de sysken try. (= syskon tre)

I fornsvenskan fanns olika former av räkneorden upp till fyra (en rest i standardnusvenskan av detta är formen ”tu” för ”två” i vissa stelnade uttryck). Vilken form som användes berodde på substantivets genus. Neutrala substantiv som ”syskon” åtföljdes i fornsvenskan av en särskild form av räkneordet ”tre”, nämligen ”þry" (alltså ”thry”; runbokstaven þ = th).

Ett samband mellan Gamle man och de rimmade ordspråken är sannolikt, och det rena rimmet by – try kan förmodas vara ursprungligt. Det kan således antagas att andra strofens fjärde rad tidigare lydde

så wåre the sÿskon try.

Jägare tw – jägare trå

Femte strofens andra rad torde rättas från

widh jägare tw

till

widh jägare trå

dels för att ge texten mening, dels för rimmet. ”Trå” – som rimmar på ”rå” (rådjur, ”roo” i handskriften) – betyder på folkmål och äldre svenska ”trägen”.

Bijter – beter

I de flesta utgåvor ändras det i femte strofen upprepade verbet ”bijter” (handskriftens ”bÿter”) till ”beter”. Denna konjektur utgår från ett verb ”beta” som ursprungligen betyder att låta ett djur bita något, eller låta jaga, fälla, förfölja med jaktdjur – jämför standardnusvenskans ”beta gräset med får”. Betydelser blir alltså ”döden liknas vid en trägen jägare som ’beter’ (jagar, låter bita) alla djur med sina ’racker’”. ”Racker” betyder kanske ”(hund)rackor” eller ”rackare” (medhjälpare). Betydelsen ”jakthundar” är måhända mer sannolik eftersom hundar nämns i europeiska samtida dikter om döden som troligen har ett litteraturhistoriskt samband med Gamle man.

Normaliserad text

Med ovanstående konjekturer, och med stavningen och vissa språkljud normaliserade till 1900‐talsstandardsvenska, lyder dikten:

Gamle man han liknas
vid barkelösa ek.
Alla sina grenar
fäller hon från sig.
Hon ruttnar i rötter,
hon faller neder i topp,
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.

Fattigdom och sjukdom
de gingo sig om by. (de gick till byn)
Mötte dem sorg åt kvälle, (sorg mötte dem fram mot kvällen)
så voro de syskon try. (så var de syskon tre)
De lade sin stämma
vid gamle mansens dörr. (vid den gamle mannens dörr)
Herre Gud nåde den gamle man,
som där bor innan före!

Gamle mannen stryker
gråskallan sin. (sin grå skalle)
Ålderdomen frestar (ålderdomen prövar)
fränderna sin’. (den gamles släktingars tålamod)
Fränder haver han många, (han har många släktingar)
och vänner haver han få.
Nåde honom Gud i himmelrik,
som där skall lita uppå!

Gamle mansens näsa
böjes ned som kvist till jord.
Världen är så svikful,
som isen ligger på flod.
Han bräker och brakar, (isen bräker och brakar)
han brister och sjunker i grund.
Så går enom gamle man, (så går det fõr en gammal man)
som lever en långan stund.

Döden han liknas
vid jägare trå. (vid en trägen jägare)
Han släpper ut sina racker, (han släpper ut sina hundar/medhjälpare)
Beter han en rå, (han nedlägger ett rådjur)
han beter väl ene
han beter väl två,
Han beter väl alla de djur som äro
både stora och små.
Amen.

I moderna utgåvor (antologier) återges dikten ofta i moderniserad form som ovan.

Språk

Dikten innehåller fler fornsvenska drag än andra texter i samma handskrift. Rester av kasusböjning finns i formerna ”barkelösa ek” (femininum ackusativ), ”åt kvälle” (maskulinum dativ), ”mansens” (maskulinum bestämd form genitiv), ”gråskallan” (maskulinum bestämd form ackusativ), och ”enom” (maskulinum dativ). Bristen på rim i första halvstrofen (”ek” – ”sigh”) tyder på att originalet skrevs innan pronominet ”sik”, utvecklades till ”sigh” under början av den yngre fornsvenska perioden (omkring 1375–1526); originalet hade troligen halvrimmet ”ek” – ”sik”. Dessa språkdrag tyder på att en tidigare version, troligen ganska lik den bevarade handskriftens version, funnits under (yngre) fornsvensk tid.

Andra detaljer visar på kasussystemets sönderfall. ”Enom gamble man” skulle på klassisk fornsvenska ha varit ”enom gamlom manne". Adjektivet lång i ”långan stund“ skulle ha haft en feminin ackusativform (långa stund) i stället för det maskulina ”långan”. Detta utesluter inte att dikten är äldre än handskriften; en sen avskrivare med bristande känsla för det ursprungliga svenska fyrkasussystemet kan ha blandat samman formerna.

I likhet med sydsvenska mål och götamål men till skillnad från central‐ och nordsvenska dialekter, har handskriften i stort sett två vokaler i obetonad stavelse (a och e) och saknar alltså obetonat ”o”, som bibehölls i det nysvenska skriftspråket; handskriften har ”ginge”, ”äre” i stället för ”gingo”, ”äro”.

Substantiv som i standardnusvenska har utrum‐genus är i dikten feminina eller maskulina (eken – hon; isen – han). Feminint och maskulint genus är ett ålderdomligt språkdrag, som finns bevarat i svenska folkmål.

Utgivnings‐ och receptionshistoria

Textutgåvor

Adolf Iwar Arwidsson, förste utgivare av Gamle man.

Gamle man avtrycktes först av Adolf Iwar Arwidsson 1842 i stort sett bokstavstroget under den av Arwidsson skapade titeln Den Gamle. Texten hämtade Arwidsson ur en anonym handskrift i Kungliga Biblioteket med okänd proveniens som han lät binda in och namngav ”Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o”.

Adolf Noreen och Johan August Lundell utgav 1900 dikten utan titel och med vissa kommentarer i en vetenskaplig utgåva av Kungliga Bibliotekets visbok i 16:o.

Spridning via antologier

Därutöver har dikten tryckts i ett stort antal skolböcker och andra antologier, första gången redan 1841. Stor spridning har dikten fått i Adolf Noreens och sonen Erik Noreens under mer än ett århundrade (1893–2002) ständigt återutgivna Valda stycken av svenska författare 1526–1732, och i studentlitteratur som Texter från Sapfo till Strindberg (2006). Dikten är därför en av få texter från äldre tid som lästs av många svenskar. Den egentligen titellösa dikten har under denna utveckling mot klassikerstatus blivit känd under den incipitiska titeln Gamle man, tagen från diktens två första ord.

Författares och forskares bedömning av Gamle man

Hjalmar Söderberg: först att skriva om dikten

I likhet med ett stort antal litterära verk som vi nu tar för givna som medeltida kulturarv – Poetiska Eddan, Rökstenen, Nibelungenlied – låg Gamle man obeaktad i århundraden. Bortsett från diktens vetenskapliga utgivare och ett antologitryck från 1841 var Hjalmar Söderberg den förste som riktade författares och forskares uppmärksamhet mot dikten. Han uppmärksammade poemet i sin tänkebok Hjärtats oro utgiven 1909. Söderberg beskriver i en novellistisk dagboksanteckning ett möte med en gammal tiggare på en strand vid Söderbergs dåvarande vistelseort Dragör. Han oroas av minnesbilden men gör ingen egen kommentar till detta ”symboliska möte med ålderdomen” utan citerar Gamle man i dess helhet.

Nils Ahnlund: dateringsförsök

Söderberg kallar på oklara grunder Gamle man ”en dikt ur vår fattiga svenska medeltidspoesi” trots den sena uppteckningen. Den kulturhistoriskt inriktade historikern Nils Ahnlund gjorde däremot ett genomarbetat försök att leda i bevis diktens höga ålder i sin essäsamling Svensk sägen och hävd 1928. Nils Ahnlunds analys leder honom till slutsatserna att dikten kan vara dansk eller svensk, att den är medeltida (före 1400), att den har ett starkt samband med gruppen av belagda ordspråk som innehåller personifikationer av fattigdom, ålderdom och sjukdom, och att diktens form och innehåll ganska troget bevarats trots den sena uppteckningen.

Nils Ahnlund menade att Gamle man är en av de märkligaste dikterna på svenska språket.

Främst framhåller Ahnlund dock diktens estetiska och mänskliga kvaliteter:

”	Hur utomordentligt plastiskt är icke denna målning given! Symboliken är genomförd med en fullkomligt elementär kraft, med en skakande åskådlighet och med en klarhet, som måste väcka beundran utan förbehåll. Från början till slut rör sig dikten med enkla men fasta och innehållsrika begrepp, djupt förtroliga för den folkliga åskådning, vars ton här så uppriktigt klingar fram. Det är en hel följd av syner mättade av rörelse och konkretion, men under bildspråkets snabba skiftningar likväl ett stort lugn och ett fulländat jämnmått. Den okände, som gjorde detta mästerstycke, har varit en verklig skald. Mest berör oss likväl den djupa mänskliga medkänsla, som strömmar genom dikten, ädelt human i all sin djupa pessimism. Det är i olika avseenden säkert en av de mest koncentrerade dikter i den svenska litteraturen, fattad som en helhet.	„
–

Carl Fehrman: dikten i ett europeiskt sammanhang

Litteraturhistorikern professor Carl Fehrman ansluter sig till Ahnlunds dateringsförsök och anför ytterligare skäl för en medeltida datering. Diktens föreställningsvärld är senmedeltida, menar Fehrman, och sidoställandet av den gamle mannen och den avlövade eken – de arbore humana – tillhör, ehuru ytterst från profeten Jesaja, det medeltida stereotypförrådet och återfinns till exempel i Håvamål. Femte strofens bild av döden som en jägare är gängse på tyskt, nederländskt och italienskt område sedan 1200‐talet. Fehrman observerade en nära överensstämmelse med den skotsk‐engelske 1600‐talspoeten William Drummonds dikt The World a Game (Världen en jakt):

THIS world a hunting is, (Världen är en jakt,)
The prey poor man, the Nimrod fierce is Death (den arma människan bytet, den vilde Nimrod är döden)
His speedy greyhounds are (hans raska hundar är)
Lust, sickness, envy, care, (lusta, sjukdom, avund, omsorger,)
Strife that ne’er falls amiss, (jakt som aldrig misslyckas)
With all those ills which haunt us while we breathe. (med alla de plågor som hemsöker oss medan vi ännu andas.)
Now, if by chance we fly (Om turligt vi undflyr)
Of these the eager chase, (de ivriga förföljarna,)
Old Age with stealing pace (ålderdomen med sina vägvinnande steg)
Casts on his nets, and there we panting die. (kastar sina nät, och i dem vi rosslande dör.)

Fehrman utesluter en direkt påverkan mellan den svenska och den engelska texten. William Drummonds dikt är däremot beroende av ett äldre (1559) italienskt poem av Valerio Belli som slutar

Questo mondo è vna caccia, è cacciatrice (Världen är en jakt och jägarinnan)
La Morte vincitrice: (är den segerrika Dödsgudinnan.)
I veltri suoi rapaci (Och hundarna, som sitt byte)
Sono cure mordaci, (lystet river,)
E morbi, e mal, da cui cacciati siamo: (de är sjukdomar och plågor som jagar oss.)
E se talhor fuggiamo, (Om turligt vi undflyr [dessa hundar, så kommer det sluta med att])
Vecchiezza sua compagna, (ålderdomen, hennes [dödens] följeslagare,)
Ci prende ne la ragna. (fångar oss i nätet.)

Carl Fehrman avfärdar som osannolik möjligheten att Gamle man skulle vara påverkad av den italienska dikten från 1559. Snarare torde slutstrofen i båda dikterna ha haft en medeltida latinsk text som förebild, och ett eventuellt återfinnande av detta latinska original skulle definitivt kunna visa att Gamle man är en medeltidsdikt.

Även om frågan om europeiska förebilder inte är helt utredd menar Fehrman att parallellerna i de engelska och italienska dikterna klargör att de ”raker” som nämns i Gamle man är just jakthundar och att de skall tolkas allegoriskt som sjukdomar och annat ont som till sist tvingar människan på knä. Fehrman menar att denna tolkning är oundviklig trots att den till synes bryter sönder diktens bildlogik genom att andra strofens uppsättning allegoriska figurer (Fattigdom, Sjukdom och Sorg) ställs vid sidan av de allegoriskt tolkade jakthundarna i sista strofen.

Ställning i kanon

Vad gäller diktens ställning i den svenska litteraturkanon menar Fehrman att ”inte många – verkliga eller föregivna – svenska medeltidsdikter har en så stark, direkt vädjan till nutiden” och att den ingår i en mycket liten grupp av medeltida poem som är levande litteratur, tillsammans med Biskop Thomas frihetsvisa, några medeltidsballader och Den signade dag. Samma bedömning – att tidsepokens levande dikt omfattar blott Biskop Thomas, Den signade dag, ett urval ballader och Gamle man – gjorde kritikern Åke Janzon. Omdömen om dikten som "märkvärdig" och ”berömd” av ledande kritiker som Anders Österling och Fredrik Böök bidrog till intresset för dikten. Professor emeritus i skandinavisk litteratur Ivo Holmqvist menar att dikten är en av de bästa i svensk litteratur.

Henrik Schück förbigick däremot Gamle man i Illustrerad svensk litteraturhistoria, möjligen på grund av en låg värdering av senmedeltidens svenska dikt, som Schück karakteriserade med orden ”knaggliga rimmerier”. Likaledes utesluts dikten ur Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien.

Vari ligger ålderdomens tragik?

Det har hävdats att det är en misstolkning att dikten blott behandlar oföränderliga, ohjälpliga biologiska villkor – att en människa åldras och dör och mister sina jämnåriga vänner. Jan Myrdal har behandlat dikten med utgångspunkt i raderna ”Frender hafuer han månge, och wenner hafuer han få”. I polemik med Werner Aspenström, som läste dikten som en beskrivning av ålderdomens tidlösa och konstanta problem, framhöll Myrdal att dikten beskrev en tidsbunden situation i ett bondesamhälle där var person hade ett stort antal sociala band till släktingar (fränder), men en undantagsgubbe var illa tåld (”wenner hafuer han få”) eftersom han tärde på knappa resurser. Idag har släkter och frändskap ingen ekonomisk bas såsom jordägande, och släktskap har därför ingen större social betydelse, enligt Myrdal, men vi har andra slag av åldringselände därför att äldre inte bidrar till samhällsekonomin och därför nedprioriteras i vård och samhällsservice. Olika former av utsatthet kommer att drabba åldringar, menar Myrdal, tills samhället har frigjorts från lönsamhetstänkandet.

Svenska Dagbladets kulturredaktör, litteraturhistorikern Leif Carlsson anslöt sig till Myrdals läsning och framhöll att Gamle man var en bön, men att detta har dolts för läsarna genom att handskriftens avslutande ”Amen” oftast har uteslutits när dikten tryckts.