Werner Aspenström

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Werner Aspenström
Werner Aspenström omkring 1960.
Werner Aspenström omkring 1960.
Född 13 november 1918
Norrbärke, Smedjebackens kommun, Dalarna
Död 25 januari 1997 (78 år)
Stockholm
Yrke Författare
Dramatiker
Nationalitet  Sverige
Språk Svenska
Verksam 1943-1997
Framstående priser Bellmanpriset, De Nios stora pris, Pilotpriset
Make/maka Signe Lund-Aspenström
Skräddarbacken vid Torrbo, Werner Aspenströms födelseplats.

Karl Werner Aspenström, född 13 november 1918 i Norrbärke, Dalarna, död 25 januari 1997 i Stockholm,[1] var en svensk författare och dramatiker. Han publicerade fjorton diktsamlingar, flera böcker med prosa, essäer och dramatik samt en barnbok.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Aspenström föddes i Torrbo utanför Smedjebacken. Strax efter hans födelse dog hans far i spanska sjukan och modern blev ensam med tre barn. Barndomens Torrbo har Aspenström berättat om i prosaboken Bäcken (1958) där såväl vardagliga händelser och mer förunderliga upplevelser skildras. Även om Aspenström tidigt lämnade Torrbo återkommer miljön i många av hans dikter.

1936-1938 studerade han på Sigtuna folkhögskola och flyttade sedan till Stockholm där han blev filosofie kandidat 1945. Genom sommararbete hamnade han även på Kymmendö som skulle sätta avtryck i hans fortsatta liv och författarskap och där han träffade sin blivande hustru, konstnären Signe Lund.

Aspenström debuterade 1943 med Förberedelse, en diktsamling som han senare tog avstånd från. I Stockholm kom han i kontakt med fyrtiotalisterna och blev redaktionsmedlem för tidskriften 40-tal. Med diktsamlingen Skriket och tystnaden (1946) blev Aspenström ansedd som den främste fyrtiotalisten jämte Erik Lindegren, Karl Vennberg och Stig Dagerman. I boken framstod Aspenström på samma gång som en typisk fyrtiotalist och en avvikare från det tidstypiska. Samlingen innehåller vid sidan av den för fyrtiotalismen karaktäristiska, ångestladdade insikten om värdenas upplösning som krigsåren medförde även flera dikter som pekar fram mot den naturlyrik och vardagsnära iakttagelser som senare skulle karaktärisera Aspenströms lyrik.

Med Snölegend (1949) fick Aspenström sitt stora genombrott. Han hade fjärmat sig från fyrtiotalismen till en större enkelhet och ett mer konkret bildspråk. Med de följande diktsamlingarna Litania (1952) och Hundarna (1954), vilka tillsammans med Snölegend bildar en trilogi, lämnade Aspenström definitivt den tidsbundna aggressiviteten för de stora tidlösa frågorna. I diktsviten Bergslag i Hundarna skildrade Aspenström för första gången barndomen i Torrbo. Naturen fick också en allt mer framträdande plats i hans diktning, inte minst i Dikter under träden (1956).

I diktsamlingarna Inre (1969) och Under tiden (1972) förekommer en del tidstypiska politiska betraktelser, men i de senare diktsamlingarna dominerar lågmäldheten och den konkreta verklighetsförankringen, men också inslag av mystik. Aspenström skildrar närheten till varelserna i världen, drömlivet som en magisk väg till insikt, betraktelser över livets och tidens gång, och ger uttryck för lovsånger till existensen och en andaktsfull mystik.

Aspenström utnämndes till filosofie hedersdoktor 1976. 1981 blev han, motvilligt[2][3], invald som ledamot av Svenska Akademien där han satt på stol nummer 12, men i september 1989 meddelade han att han ville lämna Akademiens arbete "av personliga skäl". En del av bakgrunden fanns i den så kallade Salman Rushdie-affären något halvår tidigare, men anledningen till beslutet var, som bland annat Aspenströms motivering anger, mer mångfacetterad än så. Aspenström återvände aldrig till Akademien efter hösten 1989. Han lämnade också alla andra förbund och kollektiva sammanslutningar han tillhört, bland annat Författarförbundet och Svenska PEN-klubben.

Aspenströms lyrik[redigera | redigera wikitext]

Vardagliga iakttagelser och lågmäld humor ställs ofta mot de stora och eviga perspektiven i Aspenströms diktning. Ofta märks en vilja att ta ner de stora anspråken på jorden och i stället lyfta fram det lilla och förbisedda. I dikten Ikaros och gossen Gråsten hyllar han det enkla och jordnära:

Efter att ha läst 73 (förträffliga) dikter om Ikaros
önskar jag lägga ett ord för hans lantlige kusin,
gossen Gråsten, kvarlämnad på ängen.

Inte sällan innehåller poesin underfundiga formuleringar som i till exempel den ofta citerade dikten Mätarlarven ibland kan föra tankarna till Harry Martinsons naturdikter. Han har också jämförts med Tomas Tranströmer i sitt sätt att skildra en mångtydig tillvaro med ett enkelt och avspänt språk.[4]

Tvivlande skepsis och lekfull humor, gåtfull mångtydighet – som i en av hans mest kända dikter, Den ni väntar passerar inte förstäderna (från Snölegend) – samt lovsång till naturen och barndomens landskap präglar Aspenströms lyrik. Hans diktning rör sig ständigt inom motsägelsefulla poler, vilket flera boktitlar som Skriket och tystnaden (1946), Om dagen om natten (1961), Tidigt en morgon sent på jorden (1980) och Enskilt och allmänt (1991) också antyder. "Motsägelser, ett tyglat tumult / bättre fann jag inte världen" formuleras det i en dikt i Om dagen om natten. Motsägelser är för övrigt också titeln på en av de essäsamlingar som Aspenström gav ut.

Prosa och teater[redigera | redigera wikitext]

Scen ur en uppsättning av Aspenströms pjäs Trappan, 1963.

Förutom den självbiografiska Bäcken utgav Aspenström även flera andra prosaböcker. I Sommar (1968) skildras Kymmendö i Stockholms skärgård där Aspenström vistades många somrar. I ett kapitel skriver han om Stig Dagerman som han en tid umgicks mycket med där.[5] Aspenströms dramatik är mindre uppmärksammad men hans Teater är utgiven i fem volymer.

Aspenströmpriset[redigera | redigera wikitext]

1999 grundades Werner Aspenströmsällskapet i syfte att verka för fortsatt intresse för Aspenströms författarskap. Sedan 2006 delar de ut det årliga Aspenströmpriset, vilket första året tilldelades Staffan Westerberg. Övriga pristagare är:

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Diktsamlingar:

Prosa:

Tryckt dramatik:

  • Teater.1 1959
  • Teater.2 1963
  • Teater.3 1966
  • Teater.4 1978
  • Teater.5 1985

Övrigt:

  • Arken 1957
  • Poeten och kejsaren 1959
  • Snaran 1959
  • Gula tassen 1965 (barnbok)
  • Huset 1965
  • Jag måste till Berlin 1966
  • Stackars Job 1971
  • Tal på Övralid 1958 1977
  • Sten Lindroth. Inträdestal i Svenska Akademien 1981
  • Bertil Malmberg (Svenska Akademiens minnesteckningar) 1987

Översättningar[redigera | redigera wikitext]

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Werner Aspenströmsällskapets skriftserie.. Gagnef: Bokboden. 2000-. Libris 3204949 
  • Aspenström, Werner; Aspenström, Anna; Isaksson, Hans (2013). Fingervisningar: ur De svarta böckerna 1990-1997. Werner Aspenströmsällskapets skriftserie ; 5. Lund: Ellerström. Libris 13592335. ISBN 978-91-7247-325-6 
  • Aspenström, Werner; Lund-Aspenström, Signe (2004). "Öva sitt eget": texter av och om Werner Aspenström. Werner Aspenströmsällskapets skriftserie, 1650-545X ; 2. Gagnef: Bokboden. Libris 9726243. ISBN 91-89168-34-8 
  • Burton, Nina (1984). Mellan eld och skugga: studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström. Stockholm: Bonnier. Libris 7146864. ISBN 91-0-046216-0 
  • Holmberg, Helena (1984). Werner Aspenströms "Faster", försök till dramaanalys. Stockholms universitet. Litteraturvetenskapliga inst. Libris 12654970 
  • Isaksson, Hans (2003). Werner Aspenström. Litterära profiler, 99-1548962-5. Stockholm: Natur och kultur. Libris 9061012. ISBN 91-27-07865-5 
  • Jansson, Mats (1998). ”Litteraturkritik och intertextualitet: Vennberg läser Aspenström”. Kritisk tidsspegel (Eslöv : B. Östlings bokförl. Symposion, 1998) 4),: sid. [77]-95.  Libris 2788687
  • Kring Werner: fyra essäer. Werner Aspenströmsällskapets skriftserie, 1650-545X ; 1. Gagnef: Bokboden. 2000. Libris 8382563. ISBN 91-89168-14-3 
  • Mortensen, Anders (2002). ”Diktens färdskrivare: om Werner Aspenström och Francis Bacon”. I ordets smedja : festskrift till Per Rydén (2002): sid. 249-256 : ill..  Libris 8740182
  • Möten med Werner: texter av och om Werner Aspenström. Werner Aspenströmsällskapets skriftserie, 1650-545X ; 4. Gagnef: Bokboden. 2009. Libris 11589362. ISBN 978-91-89168-02-2 
  • Plate Blomberg, Jennie (2003). Det svävande dramat: en undersökning av den existentiella dimensionen i Werner Aspenströms 'Väntarna - ett intermezzo för barn och barnvuxna'. Örebro: Humanistiska institutionen. Libris 9615517 
  • Wästberg, Per (1998). Inträdestal. Handlingar rörande Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1997. Libris 13888714. http://litteraturbanken.se/#!forfattare/WastbergP/titlar/Intradestal/info/etext 
  • Zern, Leif (2000). ”Rösterna i Werner Aspenströms träd”. Kring Werner / Bengt Emil Johnson ... (Gagnef : Bokboden, cop. 2000): sid. 43-57.  Libris 3293538
  • Åkesson, Niklas (1999). ”Den envisa besvärjelsen: om besvärjelsen i Werner Aspenströms Litania”. Tidskrift för litteraturvetenskap (1988) (Umeå : Tidskrift för litteraturvetenskap, 1988-) 1999 (28:2),: sid. 31-49. ISSN 1104-0556. ISSN 1104-0556 ISSN 1104-0556.  Libris 2964990

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009. Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ Hans Isaksson, Werner Aspenström,
  3. ^ Kjell Espmark, Minnena ljuger, Norstedts 2010
  4. ^ Hans Isaksson, Werner Aspenström, s.280 ff.
  5. ^ Hans Isaksson, Werner Aspenström, s.65-66

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Sten Lindroth
Svenska Akademien,
Stol nr 12

1981-1997
Efterträdare:
Per Wästberg