George Raynor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
George Raynor

George S. Raynor, född 13 januari 1907 i Yorkshire, död 24 november 1985, var en engelsk fotbollsspelare och fotbollstränare.

Han var tränare för Sveriges fotbollslandslag under 1940- och 1950-talet. Han ledde dem till OS-guld 1948 och OS-brons 1952. I fotbolls-VM lyckades han föra Sverige till ett brons 1950 och silver 1958.

Spelarkarriär[redigera | redigera wikitext]

Raynor spelade först fotboll i amatörklubbarna Elsecar Bible klass, Mexborough Athletic och Wombwell. Hans första proffsklubb var Sheffield United, som han anslöt sig till 1930, för att endast göra ett framträdande under de två åren han var med i klubben. Mellan 1932 och 1939 spelade han för ytterligare fyra olika League klubbar, den sista av dessa (Aldershot) säsongen innan kriget.

Svensk Förbundskapten[redigera | redigera wikitext]

Raynor såg enligt Putte Kock ut att vara liten, obetydlig och "luggsliten" men omdömet ändrades snart till en vänlig man med pigg iakttagelseförmåga och med stort fotbollskunnande, en karaktär vilket verkade passa bättre till ett lyhört Sverige, än han någonsin skulle passa i det konservativa England och i enlighet med hans inblick i klubbförvaltning, kom Sverige snabbt utvecklats till en stormakt inom landslagsfotboll. Sveriges första framträdanden i England under hans ledning var matchen mot England på Highbury 19 november 1947 då Sverige hedersamt förlorade med 4-2.

OS 1948[redigera | redigera wikitext]

Följande år vann Sverige 1948 års olympiska titel då Jugoslavien besegrades med 3-1 i finalen. Tillsammans med lagledaren Putte Kock kom de fram till att Nils Liedholm och Kjell Rosén skulle kunna fungera effektivt som defensiva yttermittfältare. Laget hade en kärna av spelare som några år senare skulle komma att spela i italienska Serie A. Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Liedholm (senare berömda som Gre-No-Li) bildade en underbart uppfinningsrik slagkraftig trio och alla tre värvades av imponerade italienska scouter efter OS-guldet 1948.

VM 1950[redigera | redigera wikitext]

Fråntagen sina bästa spelare i ett svenskt nationellt beslut, där proffsen förbjöds att spela i det svenska landslaget, kvalificerade sig trots allt Sverige till VM 1950 i Brasilien, där laget genom en bragd besegrade Italien och kom på tredje plats, förlorade endast med uddamålet till det slutliga mästarna, Uruguay.

OS 1952[redigera | redigera wikitext]

Raynor förde Sverige till en bronsmedalj vid 1952 års olympiska spel i Helsingfors.

VM 1958[redigera | redigera wikitext]

Vid denna tidpunkt hade Svenska Fotbollförbundet har beslutat att tillåta proffs i inhemska fotbollen, men de behövde gå med mössan i hand för att de italienska klubbarna skulle släppa Kurt Hamrin (från Padova), Nacka Skoglund (Inter), Bengt "Julle" Gustavsson (Atalanta) och Nils Liedholm (AC Milan). Det fanns dock fortfarande ett behov av att övertyga den svenska allmänheten om behovet av att spela "utlänningar" i landslaget. Raynor sa "Det hade varit omöjligt för oss möta världsklass lag utan sådana artister som Liedholm, Gren, Hamrin och Skoglund. Somliga ansåg det fel att spela upp dessa "italienare".

Med Raynors hjälp gick Sverige till final mot Brasilien. Sverige gjorde första målet, genom Liedholm efter fyra minuter, men Brasilien kom tillbaka och med två mål var av Pelé och Vavá vändes resultatet till en 5-2 seger för sydamerikanerna.

Sveriges andraplats är fortfarande den största framgången någonsin för Sverige i ett stort mästerskap.

Klubbtränare[redigera | redigera wikitext]

Raynor växlade jobb som tränare under hela denna tid med bland annat, AIK (1949-1952), Åtvidabergs FF (1952-54), Lazio i Rom (1954-54) och Coventry City i England (under 5 månader 1956), men var tillbaka i Sverige som tränare 1957 för att förbereda Sverige till VM 1958.

Senare karriär[redigera | redigera wikitext]

Nio år senare hade Raynor blivit överflödig, efter att i sju månade tränat Doncaster Rovers i engelska fjärde divisionen. Men kanske ingenting illustrerar kontrasten mellan Raynor internationella profil och sin engelska bättre än det faktum att han under sin karriär har han tränat italienska Lazio och senare fick arbete som chef för Skegness Town.

Han publicerade en bok 1960 "Football ambassador at large".