Världsmästerskapet i fotboll 1958

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Världsmästerskapet i fotboll 1958
Flag of Sweden.svg
Deltagare
Nationer i kval 52
Nationer i huvudmästerskap 16
Värdskap
Land Sverige Sverige
Spelplatser Borås
Eskilstuna
Göteborg
Halmstad
Helsingborg
Malmö
Norrköping
Sandviken
Solna
Uddevalla
Västerås
Örebro
Placeringar
Guld Brasilien Brasilien
Silver Sverige Sverige
Brons Frankrike Frankrike
 
Matcher 35
Mål 126
3,60 per match
Publik 868 000
24 800 per match

Världsmästerskapet i fotboll 1958 spelades i Sverige under perioden 8-29 juni 1958. Brasilien vann turneringen genom att besegra Sverige med 5–2 i finalmatchen medan Frankrike slog Västtyskland med 6–3 i matchen om tredje pris. Mästerskapet är ihågkommet för att det blev Brasiliens första VM-guld, att Argentina valde att delta i VM för första gången sedan 1934 och att alla de brittiska länderna deltog. Dessutom var det fotbollsgiganten Pelés första världsmästerskap.

VM 1958 och de stora fotbollsländerna[redigera | redigera wikitext]

Argentina hade valt att avbryta sin VM-bojkott och kvalificerade sig för VM 1958 för första gången på 24 år. Sovjetunionen, nationen som vunnit OS-guld i Melbourne 2 år tidigare, hade också valt att för första gången någonsin ställa upp i VM-kvalet som man vann före Polen och Finland. Alla brittiska lag - England, Skottland, Wales och Nordirland - hade kvalat in till VM och det är hittills den enda gången det har hänt. Nordirland vann sin kvalgrupp före Portugal och Italien vilket samtidigt också betyder att detta var första (och hittills enda) gången som Italien inte lyckats kvala in till VM (1930 deltog inte Italien). VM 1958 var också det första världsmästerskapet där utlandsproffs fick delta. Tidigare hade spelare som spelat i klubblag tillhörande andra länder än det man var folkbokförd i inte tillåtits att spela i sina landslag. Argentina, som enligt många experter var favorittippade till VM-guldet, hamnade sist i sin grupp efter att ha förlorat mot Västtyskland och Tjeckoslovakien. Ungern, silvermedaljörer 1954, som efter Sovjetunionens invasion hade tappat många av sina bästa spelare (däribland Ungerns eviga idol Ferenc Puskás), kom 3:a i sin grupp efter Sverige och Wales, detta efter en omspelsmatch mot just Wales på Råsunda inför bara drygt 2000 åskådare. Denna match ansågs av de sydamerikanska nationerna som ett bevis för att FIFA misslyckats med VM efter att, återigen, låta VM spelas i ett så litet land som Sverige. England hade hamnat i en mycket svår grupp med Brasilien, Sovjetunionen (Olympiska mästare) och Österrike (Bronsmedaljörer 1954). Det skulle också visa sig att gruppen blev för svår för England. Efter att ha spelat oavgjort mot samtliga länder i gruppen hamnade de på delad 2:a plats med Sovjetunionen och dessa två lag fick därför spela en omspelsmatch vilken England förlorade. Överraskningarna blev att både Wales och Nordirland kom till kvartsfinal, men längre än så kom inte de två sista hoppen för de brittiska öarna. Wales förlorade mot Brasilien, fast bara med 0–1. Nordirland däremot fick en mycket tyngre förlust mot Frankrike, med 0–4.

Sveriges väg mot finalen[redigera | redigera wikitext]

Kvartsfinalen mellan Sverige och Sovjetunionen spelades på Råsunda och Sverige vann med 2–0. Semifinal spelades mot Västtyskland som för andra gången i rad hade slagit ut Jugoslavien i en VM-kvartsfinal. Man hade slagit ut Jugoslavien även 4 år tidigare i Schweiz, då slutade det med VM-guld. Noterbart är att samma lag möttes även 1962 i Chile, fast den gången vann Jugoslavien. Sveriges match mot Västtyskland slutade 3–1 till Sverige. Kurre Hamrins mål i slutminuterna är ett av svensk fotbolls mest klassiska VM-mål. Det var i denna match på Ullevi, inför drygt 50 000 åskådare, som Sverige för första (och hittills enda) gången slagit Västtyskland i VM-sammanhang. VM-finalen spelades inför 51 000 åskådare på Råsunda. Själva mästerskapet hade varit ganska fattigt på händelserika och historiska matcher men VM-finalen tillhör än idag de riktiga klassikerna i ett VM. Detta med anledning av att Brasilien vann sitt första VM-guld någonsin och att Pelé blev den yngsta spelare att både spela, vinna och göra mål i en VM-final. Dessutom är det den mest målrika finalen med 7 mål (om man bortser från VM-finalen 2006 som avgjordes på straffsparkar), och även tillsammans med VM-finalerna 1970 och 1998 den största segermarginalen i en VM-final med 3 måls marginal.

Kvalspel[redigera | redigera wikitext]

I kvalspelet till VM-turneringen deltog 53 lag som spelade om 14 platser. Anledningen till att det var 14 platser var helt enkelt att Sverige, värdnation, och Västtyskland, regerande mästare, var automatiskt kvalificerade för turneringen. Kvalspelet pågick från början av hösten 1956 till början av 1958.

Europa tilldelades 11 platser till huvudturneringen (där 2 togs av Sverige och Västtyskland), vilket öppnade för 9 lag att kvalificera sig från Europa. Sydamerika fick tre platser, Nord- och Centralamerika samt Västindien fick en plats att dela på och Afrika och Asien fick en plats att dela på. Trots att Afrika och Asien fick denna plats spelade inget lag från kontinenterna i huvudturneringen. Israel, som vann detta kval, hade nämligen inte spelat någon kvalmatch (deras motståndare hade av olika skäl dragit sig ur). En regel infördes då att varje lag måste spela minst en match för att kvalificera sig. Israel fick därför möta Wales och förlorade. Detta innebar att hela 12 lag från Europa kom att deltaga, på Afrikas och Asiens bekostnad.

Spelplatser[redigera | redigera wikitext]

Det svenska herrlandslag i fotboll som tog silver vid VM 1958: på knä fr.v. Kurt Hamrin, Reino Börjesson, Orvar Bergmark, Kalle Svensson, Sven Axbom och Sigge Parling. Överst fr.v. Lennart "Nacka" Skoglund, Gunnar Gren, Agne Simonsson, Julle Gustavsson och Nisse Liedholm.
Det silvermedaljerade svenska herrlandslaget i fotboll i VM 1958.

Turneringen spelades på relativt små anläggningar. Sverige hade nämligen tilldelats mästerskapet 1950, i en tid efter andra världskriget då infrastruktur kompenserade för mindre anläggningar.


Sverige Sverige 1958
Solna (Stockholm) Göteborg Malmö Eskilstuna
Råsunda
Kapacitet: 52 400
Ullevi
Kapacitet: 52 000
Malmö Stadion
Kapacitet: 30 000
Tunavallen
Kapacitet: 20 000
Råsunda February 2013 01.jpg Ullevi stadium in gothenburg 20060510.jpg South Stand, Malmö Stadion.jpg Tunavallen 2011.jpg
Norrköping Sandviken Uddevalla Helsingborg
Idrottsparken
Kapacitet: 20 000
Jernvallen
Kapacitet: 20 000
Rimnersvallen
Kapacitet: 17 778
Olympia
Kapacitet: 16 000
Nyaparken.jpg Jernvallen.jpg Rimnersvallen.jpg Olympiahelsingborg.jpg
Borås Halmstad Örebro Västerås
Ryavallen
Kapacitet: 15 000
Örjans vall
Kapacitet: 15 000
Eyravallen
Kapacitet: 13 000
Arosvallen
Kapacitet: 10 000
Ryavallen, main stand, january 2008.JPG Örjan.JPG Behrn Arena 2008.JPG

Kapacitetssiffrorna är från denna tid, ofta tagna från publikrekord som ofta är från 50/60-talet. Arenorna hade större kapacitet då, på grund av mycket fler ståplatser.

Spelartrupper[redigera | redigera wikitext]

Deltagare[redigera | redigera wikitext]

Grupp 1 Grupp 2 Grupp 3 Grupp 4
Deltagare

Gruppspel[redigera | redigera wikitext]

Grupp 1[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Västtyskland 3 1 2 0 7 5 +2 4
2  Nordirland 4 2 1 1 6 6 0 5
3  Tjeckoslovakien 4 1 1 2 9 6 +3 3
4  Argentina 3 1 0 2 5 10 −5 2

Tabellen inkluderar omspelet mellan Nordirland och Tjeckoslovakien enligt Fifa[1].







Omspel

Grupp 2[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Frankrike 3 2 0 1 11 7 +4 4
2  Jugoslavien 3 1 2 0 7 6 +1 4
3  Paraguay 3 1 1 1 9 12 −3 3
4  Skottland 3 0 1 2 4 6 −2 1





Grupp 3[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Sverige 3 2 1 0 5 1 +4 5
2  Wales 3 0 3 0 2 2 0 3
3  Ungern 3 1 1 1 6 3 +3 3
4  Mexiko 3 0 1 2 1 8 −7 1






Omspel

Grupp 4[redigera | redigera wikitext]

# Lag ( visa ) S V O F GM IM MS P
1  Brasilien 3 2 1 0 5 0 +5 5
2  Sovjetunionen 4 2 1 1 5 4 +1 5
3  England 4 0 3 1 4 5 −1 3
4  Österrike 3 0 1 2 2 7 −5 1

Tabellen inkluderar omspelet mellan Sovjetunionen och England enligt Fifa[1].







Omspel

Utslagsspel[redigera | redigera wikitext]

Kvartsfinal Semifinal Final
                   
19 juni - Solna        
  Sverige  2
24 juni - Göteborg
  Sovjetunionen  0  
  Sverige  3
19 juni - Malmö
    Västtyskland  1  
  Västtyskland  1
29 juni - Solna
  Jugoslavien  0  
  Sverige  2
19 juni - Norrköping
    Brasilien  5
  Frankrike  4
24 juni - Solna
  Nordirland  0  
  Frankrike  2 Bronsmatch
19 juni - Göteborg
    Brasilien  5   28 juni - Göteborg
  Brasilien  1
    Västtyskland  3
  Wales  0  
  Frankrike  6

Kvartsfinaler[redigera | redigera wikitext]




Semifinaler[redigera | redigera wikitext]


Match om tredjepris[redigera | redigera wikitext]

Final[redigera | redigera wikitext]

VM-profiler[redigera | redigera wikitext]

Skytteliga[redigera | redigera wikitext]

1 Just Fontaine  Frankrike 13 mål
2 Pelé  Brasilien 6 mål
Helmut Rahn  Västtyskland 6 mål
4 Peter McParland  Nordirland 5 mål
Vavá  Brasilien 5 mål
6 Kurt Hamrin  Sverige 4 mål
Roger Piantoni  Frankrike 4 mål
Agne Simonsson  Sverige 4 mål
Lajos Tichy  Ungern 4 mål
Zdeněk Zikán  Tjeckoslovakien 4 mål

Världslaget[redigera | redigera wikitext]

Följande lag röstades fram av 750 journalister:

Harry GreggOrvar Bergmark, Nílton SantosJurij Vojnov, Bellini, Horst SzymaniakGarrincha, Didí, Raymond Kopa, Pelé, Lennart Skoglund

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noteringar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] http://www.fifa.com/worldcup/archive/edition=15/results/index.html 1958 FIFA World Cup Sweden

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]