Golden retriever

Golden retriever
Rasgrupp (FCI)	Grupp 8, sektion 1 Apporterande hundar
Rasgrupp (SKK)	Grupp 8 Stötande och apporterande hundar
Ursprungsland	Storbritannien
Rasklubb	Golden retrieverklubben
Specialklubb	Svenska Spaniel- och Retrieverklubben
Smeknamn	Golden
Rasstandard	FCI 111  PDF
Mankhöjd
Hanhund	56-61 cm
Tik	51-56 cm

Golden retriever är en hundras från Storbritannien. Liksom övriga fem retrievrar är den en apporterande fågelhund. Det ursprungliga användningsområdet var att apportera vid jakt på sträckande änder och vid klappjakter på fälthöns och annat småvilt. Golden, som den kallas till vardags, har en instinktiv kärlek till vatten. Den har ett vänligt temperament och vill gärna vara till lags, willing to please.

Idag är golden retievern vanligast som sällskapshund, men dess intelligens och mångsidighet gör att den passar för en mängd olika uppgifter. Den är vanlig som ledarhund och andra sorters assistanshund, som narkotikahund och andra sorters sök- och spårhund och som räddningshund. Den är även framgångsrik i flera hundsporter som lydnad, agility och olika bruksgrenar.

Världen över hör golden retrievern till de allra mest populära hundraserna; i Sverige är den nummer tre.

Historia

De olika hårlagsvarianterna av retriever fanns från början i flera färgvarianter, förutom svart och leverbrunt även gult och vitt. De vita sågs med skepsis och försvann med tiden. Den förste att medvetet avla på gula Wavy Coated Retrievrar var sir Dudley Marjoribanks, förste baron av Tweedmouth på godset Guisachan nära dalgången Glen Affric väster om Loch Ness i Skottland. Han hade en gul Wavy Coated Retriever som var en skicklig apportör. 1868 parade han denna med en tik av rastypen Tweed Water Spaniel. Dessa var oftast bruna men fanns även i ljusare, gulaktiga nyanser. Rastypen dog ut under 1800-talet.

De fyra valparna i denna första kull anses utgöra grunden till golden retrievern. Senare korsades fler Wavy Coated Retrievrar och Tweed Water Spaniel in tillsammans med St. John's Dog som är ursprunget till alla retrievrar. Viss inkorsning gjordes även med röda settrar och en sandfärgad blodhund. Settrar användes i den tidiga retrieveraveln för att öka farten i avsöket och blodhund för att förbättra nosarbetet. Marjoribanks vision var att få fram en mer energisk och kraftfull hund än övriga retrievrar, men som fortfarande var mild och läraktig.

I äldre kynologisk litteratur brukar det hävdas att golden retrievern skulle härstamma från ryska cirkushundar. 1952 visade sig detta vara fel då en ättling till Marjoribanks publicerade dennes noggrant förda stambok.

Från 1903 började golden retrievrar registreras som Retriever (Golden or Yellow) av brittiska the Kennel Club. 1908 var första gången de hade en egen klass på hundutställning. 1913 grundades the Golden Retriver Club i Storbritannien och golden erkändes som självständig ras. 1919 fick rasen sitt nuvarande namn.

Egenskaper

Golden retrieverns temperament beskrivs i standarden som "snällt, vänligt och självsäkert". Den är inte en enmanshund utan kan vara lika älskvärd mot främlingar som mot dem den känner väl. Dess tillit och milda läggning gör den till en dålig vakthund. Inte heller ska en golden retriever vara överdrivet blyg eller nervös. Den typiska golden retrievern är lugn, intelligent och foglig, med en exceptionell vilja att behaga.

Golden retrievern är känd för sin intelligens, och rankas på fjärde plats i Stanley Corens undersökning Hur intelligent är din hund? efter border collien, pudeln och schäfern. Den är också känd för sitt tålamod med barn. Golden retrievern går oftast bra ihop med andra hundar liksom katter och de flesta djur.

Golden retrievern är aktiv och levnadsglad med ett tålamod som är nödvändigt för en hund som är avlad för att sitta tyst i flera timmar i ett jaktgömsle. Den avlades efter sitt mjuka bett som inte skadar det skjutna viltet. Golden retrievrar älskar att arbeta, och har en god förmåga att fokusera på en given uppgift. Kärleken till vatten är också ett arv från användningen som apportör. Golden retrievrar är läraktiga och utmärker sig ofta på lydnadstävlingar. De är tävlingslystna i agility. Hårda träningsmetoder är olämpliga, golden retrievern svarar bäst på positiva och optimistiska träningsformer.

Utseende

Golden retrievern har en tät underpäls som håller värmen. Täckhåret är glänsande och vattenavvisande. Färgen är olika nyanser av gult, guld och crème.

Den ser ut som en kraftigare flatcoated retriever. Den har även tjockare och mer vågig päls. I den internationella rasstandarden anges ingen vikt, i den amerikanska standarden anges vikten till 29-34 kg för hanhundar och 25-29 kg för tikar. Ursprungligen var crème inte en accepterad färg, men detta ändrades 1936 då även avsnittet om mankhöjd lades till. Den brittiska standarden används i alla länder förutom USA och Kanada.

Varken vitt, rött eller mahogny är accepterade färger. När en golden retriever blir äldre, kan pälsen bli mörkare eller ljusare. Valpens päls är oftast mycket ljusare än den vuxna hundens, en valp med mörkare färgsättning på öronen kan tyda på att valpen får en mörk vuxenpäls. En golden retrievers päls får aldrig vara för lång, eftersom det hindra den i apporteringsarbetet.

Jaktgolden

En jaktgolden är smidigare och mindre kraftig än den ordinarie typen. Det finns ingen särskild rasstandard för jaktgolden, de avlas för sina meriter som jakthundar. De registreras i samma stambok som den ordinarie typen, men är vanligen mindre framgångsrika på hundutställning.

Hälsa

Enligt the Kennel Club är en goldens förväntade livslängd över 10 år. Den räknas som en förhållandevis frisk ras. Svenska Kennelklubben (SKK) har hälsoprogram rörande höftledsdysplasi (HD) som anger att valpar till föräldradjur utan känd HD-status inte får registreras. Den svenska golden retrieverklubben har som mål att minst 60 % av alla golden skall röntgas och att mindre än 8 % skall ha HD av allvarlig grad och att färre än 10 % skall ha armbågsledsdysplasi (ED). Andra sjukdomar som behandlas i goldenklubbens avelsstrategi är ögonsjukdomarna progressiv retinal atrofi (PRA), grå starr (katarakt) och retinal dysplasi (RD) samt epilepsi. Ytterligare sjukdomar att vara uppmärksam på är hypotyreos (sköldkörtelrubbning), olika hjärtfel, njursjukdomen renal dysplasi, sensorisk ataktisk neuropati (SAN) som är en rörelsestörning samt olika hudproblem som fuktexem, ichtyos och allergier.

Cancer var dödsorsak för 61,4% av amerikanska golden retrievrar enligt en hälsoundersökning från 1998 som genomfördes av Golden Retriever Club of America. Cancer är alltså rasens främsta dödsorsak.

Källor

• Artikeln är delvis en översättning av motsvarande artikel på engelskspråkiga Wikipedia (läst 2011-04-09)
• Göran Hermelin: Spaniel och retriever, Västerås 1979, ISBN 91-534-0526-9
• Renée Willes: All världens hundraser, Bromma 2003, ISBN 91-89090-79-9
• Desmond Morris: Dogs, North Pomfret, Vermont 2008, ISBN 978-1-57076-410-3
• Om Golden Retrieveren fra Retriever håndboken, Norsk Retrieverklubb (läst 2011-11-25)
• Golden Retriever, Meet the Breeds, American Kennel Club (AKC) (läst 2011-11-25)
• Retriever (Golden), Breed Information Centre, the Kennel Club (läst 2011-11-25)
• Golden Retriever, Rasselexikon, Verband für das Deutsche Hundewesen (VDH) (läst 2011-11-25)
• Extended Breed Standard of the Golden Retriever, Australian National Kennel Council (ANKC)  PDF

Mer läsning

• Åsa Lindholm: Golden retriever, Västerås 2005, ISBN 91-534-2728-9
• Stefan Jakobsson: Golden retriever till nytta och nöje, Färgelanda 1998, ISBN 91-973546-0-0
• Nona Kilgore Bauer: Golden retriever, översättning Bodil von Eichwald, Stockholm 2002, ISBN 91-27-35390-7
• Peggy Moran: Golden Retriever, Hoboken, New Jersey 2008, ISBN 978-0-470-19569-7
• Valerie Foss: Golden Retrievers Today, Letchworth 1994, ISBN 0-948955-83-X

Externa länkar

Bilder & media

• Rasspecifik Avelsstrategi (RAS), Golden retrieverklubben  PDF
• The Golden Retriever Club, Storbritannien