Hällestads kyrka, Östergötland

Version från den 26 november 2017 kl. 14.48 av Plumbum208 (Diskussion | Bidrag) (Lagt till <references/>)
Hällestads kyrka
Kyrka
Land Sverige Sverige
Län Östergötlands län
Ort Hällestad
Trossamfund Svenska kyrkan
Stift Linköpings stift
Församling Finspångs församling
Koordinater 58°44′33.87″N 15°34′29.69″Ö / 58.7427417°N 15.5749139°Ö / 58.7427417; 15.5749139
Material Tegel
Invigd 1895
Bebyggelse‐
registret
21300000004574
Kyrksalen.

Hällestads kyrka tillhör Finspångs församling i Linköpings stift och ligger i Finspångs kommun. Kyrkan ligger nära Hällestadsån i samhället Hällestad omkring en mil väster om Finspång.

Kyrkobyggnaden

En kyrka har funnits på orten sedan medeltiden, eventuellt redan på 1200-talet. Äldsta kyrkan plundrades av Daniel Rantzaus trupper och brann ned 1726. Nästa kyrka som uppfördes brann också ned, den 23 januari 1893. Nuvarande kyrka i nygotisk stil uppfördes åren 1893-1895, efter ritningar av arkitekt Gustaf Petterson. Uppgifter finns att kyrkan istället kan vara ritad av arkitekt Hjalmar Kumlien. Kyrkan består av ett långhus med flersidigt kor i öster och torn i väster. Korsarmar sträcker sig ut åt norr och söder.

Inventarier

Orgel

Disposition:

Huvudverk I Svällverk II Pedal Koppel
Principal 8' Gedackt 8' Subbas 16' I/P
Rörflöjt 8' Principal 4' Oktavbas 8' II/P
Oktava 4' Borduna 8' II/I
Täckflöjt 4' Valdflöjt 2' Koralbas 4'
Oktava 2' Larigot 1 1/3' Nachthorn 2'
Kornett 3 kor Sifflöjt 1 Mixtur 3 kor
Mixtur 3 kor Cymbel 2 kor Fagott 16'
Trumpet 8' Dulcian 8' Skalmeja 4'

Övrigt

Klockstapeln som uppfördes till andra kyrkan under första hälften av 1700-talet, finns numera på Skansen, där den ringer in nyåret för en stor del av de svenska TV-tittarna, ty varje nyårsafton direktsänder SVT uppläsningen av dikten Nyårsklockan vid tolvslaget med ackompanjemang av klockspelet i Hällestads klockstapel.

Referenser

  1. ^ Abr. Hülphers, Historisk Afhandling om Musik och Instrument särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige (1773), s. 268.