Helgoland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 54°10′57″N 7°53′7″Ö / 54.18250°N 7.88528°Ö / 54.18250; 7.88528

Helgolands flagga.
Hegoland 1651.
Hummerbodar.
Flygbild av Helgoland.
Lange Anna.

Helgoland är två öar belägna i Helgolandsbukten av Nordsjön cirka 70 kilometer utanför den tyska kusten. Öarna tillhör Tyskland och det tyska förbundslandet Schleswig-Holstein. De har en befolkning på 1 370 personer (2010).


Geografi[redigera | redigera wikitext]

Helgoland består av den befolkade huvudön (Hauptinsel) vars yta är 1,0 km² och öster om denna Düne som är 0,7 km² och inte har någon bofast befolkning. Fram till 1720 var de sammanbundna, men den naturliga förbindelsen förstördes i en storm. Helgolands högsta punkt finns på huvudön och är belägen 61 meter över havet.

Regler[redigera | redigera wikitext]

Helgoland är en del av Tyskland, men är dock inte en del av EU:s tullområde. Detta innebär att man måste betala både tull och moms för varor som importeras från Helgoland till EU, förutom små mängder för privat bruk som i gengäld kan köpas taxfree[1].

Historia[redigera | redigera wikitext]

Helgoland nämns i historien så tidigt som 325 före Kristus då den grekiske sjöfararen Pytheas företog sin berömda resa till Thule. Han berättar att "där spolas rikligt med bärnsten in på våren ... Öborna använder den till att elda med, dessutom säljer de den till teutonerna, som är deras närmsta grannar på fastlandet."

På 1000-talet grundade ett kloster på Helgoland, och från 1200-talet kom ön att räknas till Danmark. Det kom senare att tillhöra den hertigliga delen av Schleswig-Holstein. 1714 kom Helgoland under den danske kungen.[2]

Helgoland brittiskt 1814[redigera | redigera wikitext]

Helgoland tillhörde Danmark fram till 1814, då det blev brittiskt. 1807 ockuperade brittiska trupper ön och gjorde den till brittisk koloni. Vid freden i Kiel 1814 stannade Helgoland hos britterna. Helgolands havsbad grundades 1826 av J. A. Siemens. Det kom många författare och intellektuella till ön. Diktaren August Heinrich Hoffmann von Fallersleben var på semester på Helgoland när han skrev Deutschlandlied, Tysklands nationalsång. En tidig höjdpunkt för Helgoland som turistmål var på 1850-talet. 4 juni 1848 ägde en sjöstrid mellan danskar och tyskar rum utanför Helgoland (se Slaget vid Helgoland (1848))[2] och 1864 ägde ett ännu ett sjöslag mellan Österrike och Danmark rum utanför Helgoland (se slaget vid Helgoland 1864).

Helgoland blir tyskt 1890[redigera | redigera wikitext]

Genom Helgoland-Zanzibar-fördraget 1890 skedde ett byte mellan Storbritannien och Tyskland, där Tyskland fick Helgoland i utbyte mot områden i Afrika. Helgoland kom nu att förändras då ön byggdes ut till en kustfästning och marin stödpunkt, bland annat för skyddet av Kielkanalen. Under första världskriget skedde första slaget vid Helgolandsbukten 1914 och andra slaget vid Helgolandsbukten 1917. Strax innan krigsutbrottet evakuerades befolkningen och helgoländarna kunde återvända först 1918.

Under andra världskriget användes Helgoland som tysk ubåtsbas. Helgoland var obeboeligt efter ett omfattande brittiskt bombardemang 18 april 1945. En lokal grupp hade försökt få kontakt med britterna innan anfallet för att hindra förstörelsen av hembygden kort innan krigsslutet. De sex männen blev förrådda och sköts några dagar senare i Cuxhaven. Efter krigsslutet 1945 använde britterna Helgoland för militära ändamål och ön blev övningsplats och militärt spärrområde. 1947 försökte britterna spränga hela ön. De evakuerade helgoländarna tog flera politiska initiativ för att rädda och komma tillbaka till hemön. 1948 bad man Förenta nationerna om hjälp och 1950 hissade två studenter den tyska och europarörelsens flagga på ön, vilket skapade en bred rörelse för att rädda Helgoland. Under tiden fortsatte britterna att använda ön som övningsområde. Britterna gav tillbaka Helgoland 1 mars 1952 till Västtyskland och befolkningen tilläts att flytta tillbaka.

Helgoland som turistmål[redigera | redigera wikitext]

Idag är Helgoland ett populärt tyskt turistmål och en tillflyktshamn för många Nordsjöseglare. Utöver turism och kurortsverksamhet finns på ön en bas för sjöräddning och ett marinbiologiskt centrum.

Bensindriven biltrafik förekommer inte på ön så när som på en ambulans och en lyftkran. Alla andra fordon är sedan årtionden eldrivna. Redan på 70-talet kunde turister färdas med eltaxi eller få varor levererade till hamnen med ellastbil. Då trafiken på ön är kraftfullt begränsad får skolbarnen lära sig om omvärldens trafikregler genom att skolgården utsmyckats med vägar, övergångställen och trafikljus.

Besökare till ön brukar delas in i kurortsturister, seglare, fågelskådare och de som intresserar sig för den gamla tyska ubåtsbasen. Hela ön är ihålig och fylld av militära hemligheter som slutits inne genom förseglingar. Delar av basen är åtkomlig via guidade turer.

Årliga arrangemang är Helgolands dag den 17 juli, Helgoland Marathon där löparna springer samma sträcka många varv samt maj månads stora kappseglingsfestival.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • L'explosion d'Heligoland. - Discussion des observations effectuées à Uccle, C. Charlier, 1947, Ciel et Terre, Vol. 64, p. 193.
  • Results of Seismic Observations in Germany on the Heligoland Explosion of April 18, 1947, 1951, Reich, H.; Foertsch, O.; Schulze, G. A. Journal. Journal of Geophysical Research, Vol. 56, p.147.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Helgoland - Facts about the island
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 958.