Helgoland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 54°10′57″N 7°53′7″Ö / 54.18250°N 7.88528°Ö / 54.18250; 7.88528

Helgolands flagga.
Hegoland 1651.
Hummerbodar.
Flygbild av Helgoland.
Lange Anna.

Helgoland är en ö belägen i Helgolandsbukten av Nordsjön cirka 70 kilometer utanför den tyska kusten. Ön tillhör Tyskland och det tyska förbundslandet Schleswig-Holstein. Strax öster om Helgoland finns den mindre, låglänta ön Düne som den en gång varit förbunden med. Helgoland hade år 2010 cirka 1 100 invånare.[1]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Helgoland består av en ö på 1,0 km². Ibland[källa behövs] räknas den mindre ön Düne ('dynen'; 0,7 km²), och inte har någon bofast befolkning, som del av ögruppen Helgoland, och då kan den större ön benämnas Hauptinsel ('huvudön'). Fram till 1720 var de båda öarna sammanbundna, men den naturliga förbindelsen förstördes i en storm. Helgoland (huvudön) består geologiskt av en sandstensplatå. Helgolands högsta punkt, benämnd Oberland ('det övre landet'), finns på huvudön och är belägen cirka 58 meter över havet. I öster finns ett lågt kustområde, som bär namnet Unterland ('det undre landet').[1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Helgoland nämns i historien så tidigt som 325 före Kristus då den grekiske sjöfararen Pytheas företog sin berömda resa till Thule. Han berättar att "där spolas rikligt med bärnsten in på våren ... Öborna använder den till att elda med, dessutom säljer de den till teutonerna, som är deras närmsta grannar på fastlandet."

På 1000-talet grundades ett kloster på Helgoland, och från 1200-talet kom ön att räknas till Danmark[1]. Det kom senare att tillhöra den hertigliga delen av Slesvig-Holsten. 1714 kom Helgoland under den danske kungen.[1][2]

Helgoland brittiskt 1814[redigera | redigera wikitext]

1807, under kontinentalblockaden,[1] ockuperade brittiska trupper ön och gjorde den till brittisk koloni. Vid freden i Kiel 1814 stannade Helgoland kvar i brittisk ägo. Helgolands havsbad grundades 1826 av J. A. Siemens. Det kom många författare och intellektuella till ön. Diktaren August Heinrich Hoffmann von Fallersleben var på semester på Helgoland när han skrev Deutschlandlied, Tysklands nationalsång. En tidig höjdpunkt för Helgoland som turistmål var på 1850-talet. 4 juni 1848 ägde en sjöstrid mellan danskar och tyskar rum utanför Helgoland (se Slaget vid Helgoland (1848))[2] och 1864 ägde ett ännu ett sjöslag mellan Österrike och Danmark rum utanför Helgoland (se slaget vid Helgoland 1864).

Helgoland blir tyskt 1890[redigera | redigera wikitext]

Genom Helgoland-Zanzibar-fördraget 1890 skedde ett byte mellan Storbritannien och Tyskland, där Tyskland fick Helgoland i utbyte mot områden i Afrika (bland annat Zanzibar[1]). Helgoland kom nu att förändras då ön byggdes ut till en kustfästning och marin stödpunkt, bland annat för skyddet av Kielkanalen. Under första världskriget skedde första slaget vid Helgolandsbukten 1914 och andra slaget vid Helgolandsbukten 1917. Strax före krigsutbrottet evakuerades befolkningen, och helgoländarna kunde återvända först 1918.

Under andra världskriget användes Helgoland som tysk ubåtsbas. Helgoland var obeboeligt efter ett omfattande brittiskt bombardemang 18 april 1945. En lokal grupp hade försökt få kontakt med britterna innan anfallet för att hindra förstörelsen av hembygden kort innan krigsslutet. De sex männen blev förrådda och sköts några dagar senare i Cuxhaven. Efter krigsslutet 1945 använde britterna Helgoland för militära ändamål och ön blev övningsplats och militärt spärrområde. 1947 försökte britterna spränga hela ön. De evakuerade helgoländarna tog flera politiska initiativ för att rädda och komma tillbaka till hemön. 1948 bad man Förenta nationerna om hjälp och 1950 hissade två studenter den tyska och europarörelsens flagga på ön, vilket skapade en bred rörelse för att rädda Helgoland. Under tiden fortsatte britterna att använda ön som övningsområde. Britterna gav tillbaka Helgoland 1 mars 1952 till Västtyskland och befolkningen tilläts att flytta tillbaka.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Tullregler[redigera | redigera wikitext]

Helgoland är en del av Tyskland, men trots det inte en del av EU:s tullområde. Detta innebär att man måste betala både tull och moms för varor som importeras från Helgoland till EU, förutom små mängder för privat bruk som i gengäld kan köpas taxfree.[3]

Turism[redigera | redigera wikitext]

Idag är Helgoland ett populärt tyskt turistmål och en tillflyktshamn för många Nordsjöseglare. Utöver turism och kurortsverksamhet finns på ön en bas för sjöräddning och ett marinbiologiskt centrum.

Bensindriven biltrafik förekommer inte på ön så när som på en ambulans och en lyftkran. Alla andra fordon är sedan årtionden eldrivna. Redan på 1970-talet kunde turister färdas med eltaxi eller få varor levererade till hamnen med ellastbil. Då trafiken på ön är kraftfullt begränsad får skolbarnen lära sig om omvärldens trafikregler genom att skolgården utsmyckats med vägar, övergångställen och trafikljus.

Besökare till ön brukar delas in i kurortsturister, seglare, fågelskådare och de som intresserar sig för den gamla tyska ubåtsbasen. Hela ön är ihålig och fylld av militära hemligheter som slutits inne genom förseglingar. Delar av basen är åtkomlig via guidade turer.

Årliga arrangemang är Helgolands dag den 17 juli, Helgoland Marathon där löparna springer samma sträcka många varv samt maj månads stora kappseglingsfestival.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] "Helgoland". NE.se. Läst 28 augusti 2014.
  2. ^ [a b] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 958.
  3. ^ Helgoland - Facts about the island

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • L'explosion d'Heligoland. - Discussion des observations effectuées à Uccle, C. Charlier, 1947, Ciel et Terre, Vol. 64, p. 193.
  • Results of Seismic Observations in Germany on the Heligoland Explosion of April 18, 1947, 1951, Reich, H.; Foertsch, O.; Schulze, G. A. Journal. Journal of Geophysical Research, Vol. 56, p.147.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]