Hor

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Hor är ett historiskt straffrättsligt begrepp för utomäktenskapligt sexuellt umgänge. De som begick brottet kallades hora ("kvinna som begår hor") och horkarl ("man som begår hor"). Hor straffades strängt i hela Europa ända in på 1900-talet, med dödsstraff, fängelse eller böter.

Därtill kom kyrkotukten. Hor är i denna bemärkelse inte relaterat till prostitution. Det sjätte av Guds bud som omnämns i Bibeln (2. Mosebok 20:14) löd år 1541: ”Du skall icke göra hor”. I 1917 års bibel har hor ändrats till äktenskapsbrott. Enligt luthersk tradition betyder hor, förutom äktenskapsbrott, även att man inte för ett rent och tuktigt leverne.

Det är först efter att horsbrottet avkriminaliserats som 'hora' i det svenska språket kommit att bli mer eller mindre synonymt med (kvinnlig) prostituerad. Det är i den betydelsen ett ofta starkt negativt klingande ord.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Ordet hor hade i fornsvenska samma stavning/uttal. Det har samma ursprung som de danska hor, isländska hŏr, fornlågtyska huor samt fornengelska hŏr. Den härrör alla från den protoindoeuropeiska ordstammen *kăro-, som även givit upphov till latinets cărus ("kär"), lettiskans kărs ("lysten"), forniriskans cara ("vän") samt sanskrits căru- ("kär", "älsklig").[1]

Grader av hor[redigera | redigera wikitext]

Följande grader av hor fanns sedan medeltiden:

  1. Lönskaläge, där ingendera parten var gift.
  2. Enkelt hor, där ena parten redan var gift med någon annan.
  3. Dubbelt hor, där båda parterna redan var gifta med någon annan

Lönskaläge innebar att ingendera parten var gift. Barn avlade i lönskaläge (oäkta barn) saknade arvsrätt. Det gällde dock inte om paret var trolovade, som under medeltiden gällde lika som äktenskap. Först under 1600-talet börjar trolovningen ses som förlovning, och ett förstadium till äktenskapet och ett påföljande giftermål började krävas. Dessa barn blev dock aldrig oäkta, och barn avlade under äktenskapslöfte ansågs äkta, men ett påföljande äktenskap kunde framtvingas mellan de båda, men hot om värre straff för den som försökte undslippa. Ett lindrigare straff för "otidigt sängelag" kunde fortfarande utdömas. Om umgänget varit okänt vid tidpunkten för äktenskapet och brudkrona använts utdömdes dock även böter för "kronebrott" (dessa hanterades dock av sockenstämman och inte häradsrätten).

Vid enkelt hor stadgades vanligen för den av de brottsliga som är gift ett strängare straff än för den ogifte. Däremot gör de svenska landskapslagarna ingen skillnad om det är en man eller en kvinna som begår äktenskapsbrott. Enligt den mosaiska såväl som enligt den romerska rätten gällde det däremot att en man endast genom lägersmål med en annans hustru gjorde sig skyldig till hor, under det att en gift kvinna begick detta brott genom varje lägersmål utom äktenskapet.

I motsats därtill fordrade den kristna kyrkan samma äktenskapliga trohet av mannen som av hustrun, och utsträckte därför begreppet hor till alla de fall då en gift man hade samlag med någon annan än sin hustru. Denna nya åsikt hade dock att kämpa mot en djupt rotad folkuppfattning och förmådde därför endast ytterst långsamt göra sig gällande inom lagstiftningen. I de romanska länderna var straffet för en gift man som gjort sig skyldig till hor inte sällan betydligt lindrigare än för en gift kvinna som förbrutit sig på enahanda sätt, och inträder dessutom där vanligen endast under vissa förutsättningar (enligt fransk rätt endast i fall mannen underhållit en konkubin i samma hus, som han bebott med sin hustru).

Straff[redigera | redigera wikitext]

Straffet för hor blev under inflytande från den mosaiska rätten synnerligen strängt under slutet av 1500- och början av 1600-talet. Enligt såväl 1686 och 1734 års lag var både dubbelt och enkelt hor belagt med dödsstraff. Under 1700-talet förändrades dock synen på horsbrottet och 1779 avskaffades dödsstraffet för dessa brott. Då hade de flesta under större delen av 1700-talet redan benådats till lindrigare straff.[2]

I Sverige utgick höga böter och kyrkotukt. Som regel utdömdes dubbelt straff för den gifte än för den ogifte, oavsett kön. Från 1600-talet finns ett exempel på kyrkotukt: en ogift man som begick hor med en änka - de dömdes att betala 100 lod silver och fyra oxar sammanlagt, och dessutom skulle de piskas vid kyrkodörren. Ett annat samtida fall dömdes till 80 mark och två oxar för enkelt hor. Den som inte kunde betala piskades och sändes till Bergslagenstraffarbete under begränsad tid (jämför bergsfriden som var livstids arbete för biltoga).[3] Hor straffades alltså både enligt kronans jurisdiktion och enligt kyrkans, med straff utfärdat av båda instanser.

Enligt Missgärningsbalken i 1734 års lag utdömdes dödsstraff. Först genom kungliga förordningen 20 jan. 1779 borttogs i Sverige dödsstraffet vid detta brott trots häftigt motstånd särskilt från prästerskapets sida. I praktiken hade sedan sekelskiftet 1700 utdömande av dödsstraff för horsbrott blivit sällsynta. Intill 1900-talet var det vanliga straffet fängelse eller böter. För allmänt åtal förutsättes oftast angivelse av den förorättade maken, stundom därjämte att äktenskapet blivit upplöst på grund av horsbrottet.

1915 avskaffades horsbrott som äktenskapshinder, men det kom att fortsätta göra grund för skilsmässa. 1937 avkriminaliserades hor helt, och 1968 avskaffades möjligheten att begära omedelbar skilsmässa på grund av den andra partens äktenskapsbrott.[2]

I äldre tider var det medgivet den man som överraskade sin hustru å bar gärning vid äktenskapsbrott, att döda såväl henne som hennes medbrottsling. Enligt fransk rätt träffades ännu under början av 1900-talet en sådan gärning, om mannen överraskat hustrun i makarnas gemensamma bostad, av ett betydligt lindrigare straff än annat dråp (i fall ej, som ofta sker, juryn fullständigt frikänner). Enligt svenska och finska strafflagarna straffades vid enkelt hor den som är gift med fängelse eller böter, den ogifte med böter. För dubbelt hor var straffet fängelse. För att allmän åklagare skulle kunna väcka åtal för horsbrott, fordrades enligt regeln att den oskyldige maken angivit brottet till åtal eller för detsamma sökt äktenskapsskillnad. Enligt de danska och norska strafflagarna var straffet för hor lika strängt för ogift som för gift. Det var i dansk lag fängelse eller, under förmildrande omständigheter, böter; i norsk lag "faengsel" ( = straffarbete) intill 3 månader. Allmänt åtal ägde rum endast när den genom brottet förnärmade maken begärde det. Enligt norsk lag fordrades därjämte att äktenskapet blivit upplöst, eller att yrkande därom göres i samband med straffyrkandet.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "hor". SAOB. Läst 9 december 2012.
  2. ^ [a b] Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord hor)
  3. ^ Theodor Norlin, Svenska Kyrkans Historia efter Reformationen, Volym 1, s. 295

Källor[redigera | redigera wikitext]