Utomäktenskapligt förhållande

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En medeltida älskare som besöker sin dam. Codex Manesse, 1300-talet.

Ett utomäktenskapligt förhållande innebär att en person har en sexuell relation med en annan person utan att vara gift med denna. Synen på utomäktenskapliga förhållanden har varierat mycket beroende på epok, kultur och även med de inblandades civilstånd och könstillhörighet. Generellt sett har det varit mer accepterat i de flesta kulturer för en gift man att ha ett utomäktenskapligt förhållande än för en gift kvinna[källa behövs].

Definitioner[redigera | redigera wikitext]

Sexuellt umgänge utanför äktenskapet, d.v.s. äktenskapsbrott, kallades med ett äldre ord för hor och en äktenskapsbryterska eller älskarinna således för hora, en äktenskapsbrytare eller älskare för horkarl. I bibeln nämns den babyloniska horan eller babyloniska skökan, vilket är en symbol, i uppenbarelseboken.[1]

En man som har en utomäktenskaplig relation med en annan (gift) man eller kvinna kallas älskare, men älskare kan också syfta på vilken man som helst i sexuellt avseende.

En kvinna som har en utomäktenskaplig relation med en annan (gift) kvinna eller man kallas älskarinna, men älskarinna kan också syfta på vilken kvinna som helst i sexuellt avseende. Ordet älskarinna i boktiteln Gudrun Schyman: Människa, kvinna, mamma, älskarinna, partiledare ska förstås utifrån den senare läsarten.

I dag används begreppen huvudsakligen om personer som har en utomäktenskaplig relation till en gift person. Relationen kan vara stabil, men paret är sällan öppet med sin kärleksaffär. Om båda är ogifta använder man istället ofta benämningarna "flickvän" eller "partner". Idag bygger en sådan relation mer på kärlek än på ett ekonomiskt beroende. En modernare term om relationen enbart handlar om sex och inga känslor är inblandade är knullkompis, ofta förkortat KK.

För en man, vars hustru hade ett utomäktenskapligt förhållande, användes tidigare begreppet hanrej. [2]

Beroendeställning[redigera | redigera wikitext]

För det mesta är det den som står i beroendeställning som avses med begreppet älskare/älskarinna, men det finns även en könsbunden och ekonomisk skillnad. En älskarinna var, förr i tiden, ofta en ogift kvinna som försörjdes av en man, medan mannen ofta var gift. En man som hade ett utomäktenskapligt förhållande med en gift kvinna, kallades för älskare även om han inte fick några pengar från henne och förhållandet i fråga byggde på ömsesidig sympati; detta gällde särskilt om mannen var ogift, och kvinnan var gift.

Västerländsk historia[redigera | redigera wikitext]

I västvärlden har det under historisk tid varit vanligt att i synnerhet män med makt och inflytande hållit sig med älskarinnor och även älskare vid sidan om sina äktenskap. Kvinnor har dels inte i samma i samma utsträckning haft makt och inflytande och dels har inte sexuellt behov accepterats i den kvinnliga könsrollen i så hög grad som i den manliga, vilket har inneburit att de kvinnor som man vet har hållit sig med älskare eller älskarinnor är fåtaliga. Då mäktiga historiska personers äktenskap ofta har ingåtts av ekonomiska och politiska skäl och inte av känslomässiga har många utomäktenskapliga förhållanden varit officiella. En mäktig persons älskarinna eller älskare är ofta av lägre rang eller börd och försörjs av den mäktiga personen. I de fall där de utomäktenskapliga förhållandena har varit officiella har älskarinnan eller älskaren inte bara försörjts utan även kunnat utöva ett visst politiskt inflytande.

Mäktiga mäns älskarinnor och älskare[redigera | redigera wikitext]

Historiskt syftar termen älskarinna på en hålldam, en kvinna som ofta var av lägre rang och som försörjdes av en man. I gengäld försåg hon honom med sexuella tjänster. Älskarinnan levde ett bekvämt och ibland överdådigt liv utan ekonomiska bekymmer. Hennes barn kallades för oftast för oäkta barn eller horbarn, men fadern kunde också lagligen erkänna barnen som sina, men de kunde inte uppnå samma sociala status som fadern.

Frillan, den tillåtna bihustrun[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Frilla

Karin Månsdotter och Erik XIV. Målning av Georg von Rosen 1871.

Under vikingatiden och medeltiden hade mäktiga män i Norden ofta en frilla, en kvinna som var mer än en älskarinna, hon var i praktiken en bihustru. Mannen underhöll henne ekonomiskt och tog ansvar för deras barn. Frillan kom oftast från en ansedd familj men inte från det övre samhällsskiktet. Valet av frilla var för en högreståndsman fritt till skillnad från valet av en hustru. Äktenskapet baserades ju på ekonomiska och politiska allianser. Att gifta sig med en frilla var följaktligen inte accepterat. Magnus Erikssons landslag från år 1350 reglerar hur frillobarn ska uppfostras. Lagen gav också frillobarn, till skillnad från oäkta barn, en viss arvsrätt på faderns sida. Texten om frillobarn levde kvar till 1734 års lag.

Gustav Vasas söner hade ofta frillor innan de gifte sig. Deras frillobarn erkändes, adlades och fick namnet Gyllenhielm. Frillorna giftes bort med lägre adelsmän och gavs gårdar för sitt underhåll efter att förhållandena avsluts i och med att prinsarna gifte sig. Carl Carlsson Gyllenhielm (1574-1650) var son till Hertig Karl och hans frilla Karin Nilsdotter. Friherre Carl Gyllenhielm blev riksråd, fältmarskalk och var med att föra hem sin halvbror Gustav II Adolfs lik från slagfältet i Lützen. Gustav Vasas son Erik XIV gjorde skandal genom att gifta sig med sin frilla Karin Månsdotter. En av Skandinaviens mest kända frillor var Dyveke , Kristian II:s älskarinna, som fick stort inflytande över kungen men dog plötsligt 1517. Kung Kristian riktade sin vrede mot slottsfogden Torben Oxe som anklagades för mord och halshöggs.

Mätressen, den officiella älskarinnan[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Mätress, se även kategori:mätresser

I Frankrike hade de kungliga älskarinnorna, som levde öppet vid hovet, den halvofficiella titeln mätress (fr. maîtresse) från 1500-talet fram till den franska revolutionen. En av de mest kända mätresserna var Jeanne Antoinette Poisson som introducerades för Ludvig XV av Frankrike vid en maskeradbal 1745 och fick titeln Markisinna de Pompadour. Trots att hon bara var hans egentliga älskarinna i ungefär fem år fick hon stort inflytande över Ludvig och fransk politik. Madame de Pompadour blev också stilbildande för rokokon i Frankrike.

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

A Jersey Lily - Skådespelerskan Lillie Langtry av Millais.

Under 1800-talet växte borgarklassen ekonomiskt och politiskt till att bli den dominerande klassen. Adelsmännens vidlyftiga sexualmoral ersattes av en strängare och mer puritansk inställning till sexualiet och det var inte längre möjligt för dem att hålla sig med offentliga älskarinnor. När en man från överklassen, enligt god sed, gifte sig med en kvinna av samma börd var det troligt att hon hade uppfostrats i tron att sexualiteten enbart var till för fortplantning snarare än nöje. Om mannen därutöver ville roa sig sexuellt fick han söka sig till prostituerade eller ha en älskarinna i smyg. I England var drottning Viktoria ett moraliskt ideal, samtidigt som hennes son prinsen av Wales, Edward, hade en känd affär med skådespelerskan Lillie Langtry m.fl..

Att en man höll sig med älskarinna ansågs omoralisk av främst två skäl, dels ekonomiskt – en offentlig älskarinna ansågs höra till ett förgånget adligt lyxliv som inte passade ihop med den borgerliga dygden sparsamhet, dels sexualmoraliskt – 1800-talet var en tid då man börjar studera och klassificera sexualiteten i olika begrepp. Det som avvek från samhällets och kyrkans moral klassificerades som sjukdomstillstånd som man kunde bota eller utrota. Ett allt för rikt kärleksliv ansågs vara skadligt för en persons hälsa och moral.

Kända älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Se även kategori:mätresser.

William Hogarth's A Harlot's Progress, kopparstick från 1731 som visar Moll Hackabouts väg från älskarinna till att bli en vanlig prostituerad.
Svenska älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Medeltiden

1500-talet

1600-talet

1700-talet

1800-talet

(Se vidare: Lista över svenska regenters utomäktenskapliga barn)

Mäktiga kvinnors älskare och älskarinnor[redigera | redigera wikitext]

Katarina den stora av Ryssland. Monark med många älskare.

Katarina den stora av Ryssland var under mitten av 1700-talet känd för sina många älskare. Trots att hon var änka och fri att gifta sig ville hon, som många mäktiga kvinnor, inte ge avkall på sin makt och hon fortsatte att leva som änka och absolut monark.

Ett annat exempel från 1700-talet är forskaren och matematikern Émilie du Châtelet som levde öppet med ett antal olika älskare trots att hon var gift.

Ett litterärt exempel på hur en kvinna tar initiativet till en utomäktenskaplig relation är D. H. Lawrences verk Lady Chatterleys älskare. Där porträtteras en kvinna som är gift med en aristokrat, men som tar sin mans skogvaktare till älskare. När det uppdagas är skandalen ett faktum. Boken kom ut 1933 och skapade skandal för sitt sexuella språk och för att den beskrev en kvinna som höll sig med en älskare av lägre social ställning. Boken var länge förbjuden i England och Australien.

Grevinnan och hovdamen Sophie Piper (1757-1816) tog efter sin mans död diplomaten och friherren Evert Wilhelm Taube till älskare. Hon dolde aldrig sitt förhållande till Taube och var med honom på hans tjänsteresor. Vid hans död ärvde hon hela hans förmögenhet.

Exempel under 1800-talet kan man finna i exempelvis Spanien, där drottningarna Maria Kristina och hennes dotter, Isabella II av Spanien, påstås ha hållit sig med talrika älskare. Isabellas barn sägs alla ha haft en annan biologisk far än hennes man.

Förhållanden mellan gifta[redigera | redigera wikitext]

Ett kärleksförhållande mellan en gift man och gift kvinna utanför äktenskapet var inte ovanligt bland de högre stånden under 1700- och 1800-talen.[källa behövs] Förhållandet accepterades om det hölls hemligt och kvinnan inte blev gravid.[källa behövs]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenska Akademiens Ordbok, Göteborgs universitet
  2. ^ Nationalencyklopedin band 8 s. 392
  3. ^ Gadd, P, Frillor, fruar och herrar... ISBN 978-91-85183-65-4

Se även[redigera | redigera wikitext]