Historisk roman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Historisk roman är en skönlitterär genre, för en roman som utspelas i förfluten tid och där den historiska miljön stämmer överens med kända fakta och vedertagna teorier från vetenskapligt håll. Huvudpersonerna är däremot oftast påhittade. Den historiska romanen ska inte förväxlas med "romaner av historiska mått", dvs klassiker (till exempel Greven av Monte Cristo, mycket gamla böcker (som Homeros Illiaden och Odysséen, populärvetenskapliga historievetenskapliga böcker (Herman Lindqvists böcker om svensk historia eller Sveriges kungar) eller historisk fiktion som är romaner där den påhittade delen är eller tenderar att vara för stor. Genren har varit mycket populär sedan romantiken; Walter Scott brukar hållas för den historiska romanens upphovsman. Dock skrev även Madeleine de Scudéry historiska romaner, men deras allegoriska framställningssätt skiljer dem från de moderna romanerna.

Historiska romaner[redigera | redigera wikitext]

Handlingen i en historisk roman ligger mycket nära den historiska verkligheten, endast huvudpersonerna och det eventuella äventyret eller de händelser de råkar ut för är påhittat. Författaren återger inte ordagrant från historiska dokument utan skriver med ett mer diktat, skönlitterärt intryck. Den tillämpar fokalisering i högre grad än till exempel dramadokumentären. Inre monolog förekommer.

Ibland skiljer man mellan historisk roman och historisk fiktion. Fiktion-romanerna hämtar inspiration från historien, och ofta innehåller de i bakgrundsmiljön verkliga historiska personer och händelser, men huvudpersonerna tenderar däremot att vara fiktiva, påhittade. Historisk fiktion finns i böcker, tidningar, konst, TV-program, film, teater, tv-spel och andra medier.

Det finns emellertid knappt några romaner som utspelas i en förfluten tid som är renodlat historiska romaner, eftersom någon form av spekulation måste förekomma. Författaren av en historisk roman försöker emellertid hålla sig till vad historievetenskapen, arkeologin och andra vetenskaper har för huvudteori om de händelser som utspelar sig, och behöver därför göra en hel del research. Jean M. Auel, författare till Grottbjörnens folk från 1980 (som i sin helhet inte är en historisk roman eftersom den utspelar sig för 30.000 år sedan) gjorde noggranna efterforskningar när det gällde var i Europa det levde klaner av neandertalmänniskor, vilka växter som kunde användas som föda och/eller medicin, att de behandlade sina sjuka, tog hand om sina gamla och begravde sörjde sina döda samt gick på forskningens huvudlinje att neandertalaren och den moderna människan kunde avla barn tillsammans. När det gäller den sista teorin lyckades svensken Svante Pääbo och andra forskare inom molekylär paleoantropologi, med tillgång till både den moderna människans och neandertalarens genom, år 2010 visa att alla människor utom afrikaner som aldrig lämnat Afrika, dvs. svarta, bär på neandertalgener. Neandertalaren och den moderna människan har alltså vid någon eller några tidpunkter under de få årtusenden de samexisterade utanför Afrika fått barn tillsammans.[1]. Däremot är Auels gissning att neandertalarna använde teckenspråk eftersom de inte hade tillräckligt utvecklade talorgan sannolikt felaktig. Och när det gäller neandertalarnas religiösa föreställningar och seder samt och sociala lagar och konventioner har Auel hämtat dessa från vad vi funnit hos isolerade ursprungsbefolkningar på stenåldersnivå ända fram till idag.

Termen historiska romaner är inte heller korrekt om romaner författade i förfluten tid eller är skrivna samtidigt eller strax efter den historiska tid den behandlar. I vissa fall kan det vara en bedömningsfråga. Almqvists roman Drottningens juvelsmycke kan inte betraktas som en sådan, då den är författad nära berättelsens samtid. Däremot är Umberto Ecos Rosens namn och Mika Waltaris Sinuhe egyptiern självskrivna historiska romaner. Jan Guillous böcker om Arn är ett gränsfall – att just Folkungaätten skulle komma att dominera Sverige tack vare import av teknologi förmedlade av kristna munkar eller genom att ta del av islams försprång på alla områden gör den historiska framställningen tveksam. En annan slags historisk roman är en skönlitterär framställning av en historisk person, till exempel Kleopatra, där fakta blandas med fiktion.

Historiska kärleksromaner och historisk romance[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kärleksroman

Många historiska romaner är även kärleksromaner. Det finns många olika sätt att indela litteratur på, beroende på vilket perspektiv man utgår ifrån. Kärleksroman är en skönlitterär genre, som uppkom i västvärlden under 1600- och 1700-talet. Också historiska romaner i denna genre – som i regel har en kvinnlig huvudperson eller hjältinna – betonar kraftigt relationen och utvecklingen av den romantiska kärleken och måste ha ett känslomässigt tillfredsställande, moraliskt och lyckligt slut. Även om den historiska inramningen kan ha en mycket underordnad roll kan den vara helt riktigt beskriven. Under 1900- och 2000-talet har en genre som döpts till romance blivit populär. Det finns kortare böcker, category romances, som utges månadsvis, och singel-title romances, som är längre och saluförs under längre tidsrymd. Dessa romance-böcker, som är oerhört populära, kan samtidigt vara historisk, historisk fiktion, fantasy, science fiction, osv.

Här finns exempelvis hela bokserien om Angélique av Sergeanne Golon, en pseudonym för Serge och Anne Golon. Berättelserna om Angélique – som är huvudperson, hjältinna och förebild för den höga, sanna kärleken – tar läsarna, som nästan uteslutande är av kvinnligt kön, till tre huvudsakliga geografiska områden, med början i Frankrike – främst i den västra provinsen Poitou, slottet i Versailles, i utkanten av Paris och i staden själv. Ludvig XIV: s utrikespolitik innebär att ett antal nya provinser har lagts till kartan över Frankrike under hans regeringstid - mestadels i norr och öster. i den fjärde boken, Angélique och sultanen, reser hon till den grekiska ön Kreta och sedan vidare till Barbary vid Nordafrikas kust (i dagens Marocko). I den sjätte boken, "Angélique in Love", befinner sig hjältinnan i Nya Världen i ett område som kallas Acadia, och som bestod av det som nu provinserna New Brunswick och Nova Scotia på Kanadas östkust.

Historisk fiktion[redigera | redigera wikitext]

En annan benämning på den genre där historiska fakta blandas med en stor portion fiktion, i böcker, tidningar, konst, TV-serier, film, teater, TV-spel och andra medier är historisk fiktion. Det är en genre brukar sorteras under paraplybeteckningen fantastik eller spekulativ fiktion eftersom inslag från till exempel folklore, romance eller fantasy kan ingå. Historisk fiktion är en berättelse som utspelas i det förflutna. Ramen kan utgöras av en tidsepok med olika händelser och personer enligt vad som är känt och accepterat enligt historievetenskapen Huvudpersonerna är däremot oftast fiktiva, dvs. påhittade. De sociala, politiska och ekonomiska villkoren skildras kanske inte neutralt, eftersom genren utvecklades och blev populär under 1800-talet, samtidigt som nationalismen blommade upp.[2] Genren har en tämligen anglosfär bakgrund, och Thomas Lelands Longsword, Earl of Salisbury: An Historical Romance (1762), Clara Reeves, The Old English Baron (1778) och Sir Walter Scotts roman Ivanhoe från 1819 är tidiga exempel, samtida med industrialismens framväxt. Efter England följde Skottland (till exempel Jane Porters The Scottish Chiefs (1810)).

Verk från 1300- och 1400-talen[redigera | redigera wikitext]

Dock kan gestalten Robin Hood – enligt traditionen en legendarisk fredlös stråtrövare som tar av de rika och ger åt de fattiga i 1200-talets England, första gången omnämnd år 1377 i William Langlands verk Piers Plowman och sedan återberättad och utbroderats otaliga gånger – ses som ett mycket tidigt och tydligt exempel på historisk fiktion. Ett annat exempel från 1300-talet är Luo Guanzhongs verk De tre kungadömena, en historisk roman där andelen fiktion är avsevärt mindre än när det gäller Robin Hood, och som täcker en av de viktigaste perioderna i kinesisk historia och som lämnat en bestående inverkan på kinesisk kultur. [3]

Irland: Fantasy i stället för historiska romaner och fiktion[redigera | redigera wikitext]

Det gjordes många försök att staka ut en mall för den irländska historiska romanen, ett Irland som sedan 1100-talet varit ockuperat av England och i 700 år fört ett av och till uppblossande befrielsekrig mot engelsmännen.[4]The Wild Irish Girl. A National Tale av Sydney Owenson (Lady Morgan) född 1776 i Dublin, död 1859 i London), kan möjligen beskrivas som en irländsk historisk roman men det var fråga om en specialgenre som brukar kallas brevroman/dagboksroman. De irländska författarna skrev för engelska och inte irländska läsare, så det kom aldrig någon egentlig historisk nationalromantisk irländsk roman under 1800-talet.

Thomas Davis (1814-1845) var en irländsk tidningsman, bard och skald med protestantisk bakgrund som verkade för ett irländsk nationaltänkande som skulle förena irländarna oavsett om de var katoliker eller protestanter. Inspirerad av skotten Thomas Carlyle och andra historiskt-romantiska författare formulerade han först sina idéer i Dublin Historical Society och därefter genom kraftfulla artiklar i olika irländska dagstidningar. Övertygad om vikten av att motverka anglifieringen av den irländska kulturen argumenterade han för ett återupprättande av det iriska språket. Hans historiska ballader var oerhört populära över hela Irland, och som obestridd ledare för den så kallade Young Irland-gruppen försökte han överföra denna organisations nationalkänsla till den masspublik han hade som bard.[5]Det visade sig dock vara svårt att skapa ett "acceptabelt" förflutet i 1800-talets Irland, där de religiösa och politiska motsättningarna var djupare än i exempelvis Skottland.[6] Med tiden började författare söka sig tillbaka till ett urgammalt keltiskt Irland vars historia var och är nästan okänd – långt innan invandringen av germanska folk till de brittiska öarna, före kristendomen och före Romarrikets erövring av Britannien och kontakterna med den grekisk-romerska kulturen – och det anses av många vara ett av skälen till Irlands rika bidrag till fantasy-genren liksom till att traditioner som halloween har lyfts fram och exporterats.[7][8] Gullivers resors irländske författare Jonathan Swift (1667-1745) kanske skulle kunna kallas den irländska fantasyns fader, men han var egentligen satiriker och i likhet med många av sina efterföljare verksam utanför Irland. Oscar Wilde (1854-1900), Ella Young (1867-1956) och Lord Dunsany (baron Edward Plunkett) (1878-1957) är några av dessa.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Allt om vetenskap (7, 2010) "Neandertalaren finns inom dig". Av Tomas Lindblad., s 22-27.
  2. ^ Drabble, Margaret & Stringer, Jenny, (2003). ”Historical Fiction”. The Concise Oxford Companion to English Literature. Webbplatsen Encyclopedia.com. http://www.encyclopedia.com/topic/Historical_fiction.aspx#1. Läst 31 december 2011. 
  3. ^ de Groot, Jerome (2010) The Historical Novel. The New Crtical Idiom. Routledge. ISBN 9780415426619.
  4. ^ CIA.gov, (2011). ”Ireland – Background”. CIA - The World Factbook. The Central Intelligence Agencys webbplats. https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/ei.html. Läst 31 december 2011. 
  5. ^ Gray, Peter, (2007). ”Davis, Thomas”. The Oxford Companion to Irish History. Webbplatsen Encyclopedia.com. http://www.encyclopedia.com/doc/1O245-DavisThomas.html. Läst 31 december 2011. 
  6. ^ Maume, Patrick (2007). ”Historical Fiction”. The Oxford Companion to Irish History. Webbplatsen Encyclopedia.com. http://www.encyclopedia.com/topic/Historical_fiction.aspx#2. Läst 31 december 2011. 
  7. ^ Smith, Stan, (2005). Irish Poetry and the Construction of Modern Identity: Ireland Between Fantasy and History. Irish Academic Pr. ISBN 0716533294 
  8. ^ Markale, Jean, (1984 fr; 2000 eng). The Epics of Celtic Ireland. Ancient Tales of Mystery and Magic. Rochester, Vermont, USA: Inner Traditions International 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Georg Lukács: The historical novel. 1962
  • Hans Granlid: Då som nu. Historiska romaner i översikt och analys. 1964
  • Jan Broberg: Äventyr i flydda tider. Historisk underhållning från Jean M. Auel till Herman Wouk. 2003
  • Bo G Jansson: Episkt Dubbelspel om faktionsberättelser i film, litteratur och tv. 2006