Ingrid Segerstedt-Wiberg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ingrid Segerstedt-Wiberg, född 18 juni 1911 i Lund, död 21 maj 2010 i Göteborg[1], var en svensk journalist, politiker (folkpartist) och debattör. Hon var dotter till Torgny Segerstedt (den äldre) och syster till Torgny Segerstedt (den yngre). År 1934 gifte hon sig med civilingenjören Anders Wiberg (1902–1982) vilken hon fick en son med. Under kriget tog de emot en liten flicka som sin egen dotter.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Segerstedt-Wiberg var Göteborgs stads flyktingkurator 1945–48, redaktionssekreterare för tidskriften Världshorisont 1949–1953, dess ansvariga utgivare 1968–1973 och andre redaktör för Göteborgs-Posten 1969–1976. Ingrid Segerstedt Wiberg var också ordförande för Svenska FN-förbundet 1968…1973. Hon var riksdagsledamot för Göteborgs stads valkrets vårriksdagen 1958 (i andra kammaren) samt 1959–1970 i Sveriges riksdags första kammare. I riksdagen var hon bland annat ledamot i konstitutionsutskottet 1960–1970. Hon var särskilt engagerad i socialpolitik, utbildnings-, invandrings- och flyktingfrågor. Ingrid engagerade sig i nedrustningsfrågorna och var medlem av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF) och hon var den svenska sektionens ordförande 1975–81. 1955 var hon IKFF:s representant på möten i Kina med kinesiska kvinnor och talade om fred och nedrustning. Ingrid var ofta IKFF:s representant på olika uppdrag och var bl.a. med i en delegation till Jerusalem för att delta i fredsmanifestationen "Time for Peace 1990". Hon besökte då ett flyktingläger på Västbanken och kom att skriva en artikel i Göteborgs-Posten om det hon såg och upplevde.

Segerstedt-Wiberg gjorde sig känd för sitt arbete för mänskliga rättigheter och för att förbättra flyktingars situation. Hon begärde 1999 utträde ur Folkpartiet liberalerna, främst med anledning av att partiet tagit ställning för ett svenskt medlemskap i NATO. År 2005 återinträdde hon i partiet och väckte en motion till Landsmötet tillsammans med Bertil Hansson om att återupprätta en human flyktingpolitik. Hon var med om att starta Rosengrenska stiftelsen i Göteborg som har till syfte att ge sjukvård för flyktingar som hotas av utvisning. Ett flertal hedersbetygelser visades Ingrid Segerstedt Wiberg för hennes engagemang och hon var delaktig i det politiska skeendet till hög ålder. Hon utsågs till hedersdoktor vid Göteborgs universitet, erhöll Olof Palmes pris och Liberala Ungdomsförbundets Bertil Ohlin-medalj i guld. Ett gymnasium är uppkallat efter henne – Ingrid Segerstedts gymnasium. Hennes dödsannons publicerades i Dagens Nyheter den 27 maj 2010.[2] En runa över henne, författad av Folkpartiets nuvarande partiledare Jan Björklund och före detta partiledare Lars Leijonborg, publicerades i Dagens Nyheter den 29 maj 2010. Den 18 juni 2010 hölls en minnestund för henne i Göteborgs universitets aula.[3]

Segerstedt-Wiberg var i många år registrerad som en säkerhetsrisk av svenska säkerhetspolisen och drev på grund av detta tillsammans med bl. a. Bengt Frejd ett mål mot svenska staten i Europadomstolen, som de också vann.[4] Sverige dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna på fyra punkter.[5]

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

  • Världen är vår 1954
  • Torgny Segerstedt 1955
  • FN och Sveriges skolor 1955
  • Fredspriset till flyktinghjälpen 1955
  • Dag Hammarskjöld 1962
  • Boken om FN 1964
  • Nordgården 50 år 1970
  • Nya vägar för invandringen 1976 (tillsammans med Göran Melander)
  • Kvinnorna i Nordiska rådet 1978
  • Freden och framtiden 1979
  • Världens flyktingar 1979
  • Den sega livsviljan 1987
  • Hot eller hopp 1982
  • FN-för en tryggare värld 1982 (tillsammans med Göran Melander)
  • Utkastad och fri 1983
  • Det grymma Sverige 1983 (tillsammans med Göran Melander)
  • Det andra Sverige 1985
  • Provstopp nu 1986
  • Jesus var inte svensk 1986
  • Våra hundliv 1988 (tillsammans med konstnären Torsten Billman)
  • Mötesplats FN 1990
  • När Sverige teg 1991 (tillsammans med Ingrid Lomfors)
  • Ingrid Segerstedt Wiberg 80 år 1991
  • Harry Hjörne 1993
  • Sex år kvar-av barnets århundrade 1994
  • I tid och otid 1996
  • Gömmare och andra 1997
  • Min mot-bok 1999

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://gt.expressen.se/nyheter/1.1996655/ingrid-segerstedt-wiberg-dod
  2. ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/ingrid-segerstedt-wiberg-dod
  3. ^ http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.393970-minnesstund-klockan-14
  4. ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/staten-doms-till-skadestand-for-krankning
  5. ^ Proletären nr 21/10, sid. 18
  6. ^ http://www.immi.se/

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Tvåkammarriksdagen 1867-1970 (Almqvist & Wiksell International 1990), band 4, s. 148

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]