Lars Leijonborg

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Lars Leijonborg


Ämbetsperiod
6 oktober 2006–7 september 2007
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Leif Pagrotsky
Efterträdare Jan Björklund

Ämbetsperiod
7 september 2007–18 juni 2009
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Jan Björklund
Efterträdare Tobias Krantz

Ämbetsperiod
15 mars 1997–7 september 2007
Företrädare Maria Leissner
Efterträdare Jan Björklund

Ämbetsperiod
1985–2009
Valkrets Stockholms län

Född 21 november 1949 (64 år)[1]
Täby, Stockholms län[1]
Politiskt parti Folkpartiet liberalerna
Yrke Socionom
Webbplats folkpartiet.se

Lars Erik Ansgar Leijonborg, född 21 november 1949 i Täby i Stockholms län,[1] är en svensk folkpartistisk politiker.

Han var partiledare för folkpartiet liberalerna under åren 1997–2007 samt statsråd och chef för Utbildningsdepartementet (utbildningsminister) 2006–2007. Efter sin avgång som partiledare var han högskole- och forskningsminister i samma departement till 2009. Sedan 2010 arbetar Leijonborg som ”senior advisor” på kommunikationsbyrån Diplomat Communications.[2]

Leijonborg är socionom och var riksdagsledamot 1985-2009. Han var åren 1992–2004 gift med folkpartipolitikern Lotta Edholm. Han har två söner och är bror till Ingemar Leijonborg.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Lars Leijonborg växte upp i Solna som son till socialinspektören och pastorn i Missionsförbundet Axel Leijonborg (1908-1999) och Svea, född Nilsson (1914-1992).

Leijonborg tog studentexamen i Solna 1968. 1971 valdes han till ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund (nuvarande Liberala ungdomsförbundet) efter en omröstning mot dåvarande ordföranden Per Gahrton. Han var sekreterare i Förvaltningsutskottet för Stockholms läns landsting 1973-75 och blev sekreterare i partiordförandes kansli 1976.

Efter sin ordförandetid avslutade han sina studier och tog socionomexamen 1974. Hans skriftliga examensarbete behandlade Bangladeshs grundlag.[källa behövs] Efter studierna var han verksam som politisk tjänsteman, politiker, journalist och konsult. 1976 blev han pressekreterare år utbildningsministern Jan-Erik Wikström. Han var dessutom bland annat partisekreterare 1979-1982, grundare och chefredaktör för tidningen NU 1983–1984 och konsultSvenska ManagementGruppen 1984–1990.

År 1985 valdes Leijonborg in i riksdagen och fem år senare, 1990, valdes han till andre vice ordförande för Folkpartiet. Efter valet 1991 blev han Folkpartiets gruppledare i riksdagen. Den 15 mars 1997 valdes han slutligen till partiledare efter Maria Leissner.

De första åren som partiledare blev besvärliga; partiet kämpade med låga opinionssiffror och låg synlighet i massmedia, särskilt jämfört med moderaterna. På en partikongress gjordes ett öppet försök att avsätta honom, men Leijonborg lyckades med knapp nöd bli omvald. Något år senare vände det, och partiet och Leijonborg lyckades omdefiniera sin profil. I valet 2002 fick Folkpartiet stor framgång - det talades om Leijonborgeffekten, och partiledaren fick smeknamnet Leijonkungen i media. Framgången berodde förmodligen på en politik (framtagen av bl. a. Mauricio Rojas) där krav ställdes på att invandrare som ville söka medborgarskap skulle klara ett test i svenska språket. Partiledaren agerade också med en större säkerhet än tidigare.

Både i politiken och i yrkeslivet arbetade Leijonborg med förnyelsen av den offentliga sektorn. Vidare engagerade han sig i skolpolitik och mediafrågor och var drivande i besluten om fri radio i Sverige. Han tog även initiativet till den författningsreform som innebar längre mandatperioder och personval. På senare år ägnade han sig mycket åt ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik.

Politiskt sett anses Leijonborg ha omdanat Folkpartiet från en socialliberal attityd med starkt stöd för generell välfärd mot en mer kravställande riktning. Han diskuteras i det avseendet ofta i motsättning till Bengt Westerberg. Influenser anses bland annat ha hämtats från danska Venstre. Det skattestopp folkpartiet gick till val på 2006 hade exempelvis några år tidigare fungerat väl för Venstre i den danska valrörelsen. Leijonborg har dock vid flera tillfällen förnekat ytterligare kopplingar till de danska liberalerna.

I Regeringen Reinfeldt, som tillträdde 6 oktober 2006, blev Leijonborg statsråd med ansvar för högskole- och forskningspolitiken samt chef över Utbildningsdepartementet. Han var dessutom ordförande i Globaliseringsrådet fram tills rådet lade fram sin slutrapport den 25 maj 2009. Han var även tillförordnad kulturminister några dagar i oktober 2006.

Under våren 2007 visade allt fler av partiets länsförbund att de inte stödde Leijonborg som partiledare. Efter att länsförbundet i Stockholm anslutit sig till dessa kritiker meddelade Leijonborg den 23 april att han inte ställde upp till omval som partiledare vid Folkpartiets landsmöte i september 2007.[3]

I samband med Leijonborgs avgång som partiledare övertog hans efterträdare Jan Björklund posten som departementschef. Leijonborg utsågs till biträdande utbildningsminister med titeln högskole- och forskningsminister. Under Leijonborgs tid som högskole- och forskningsminister skrevs forskningspropositionen 2008.[4] Han meddelade den 11 juni 2009 att han skulle lämna Regeringen så fort en efterträdare utsetts.[5] Detta skedde den 18 juni då Tobias Krantz tog över statsrådsposten. Leijonborg avsade sig då också posten som riksdagsledamot efter nästan 24 år i riksdagen.

2010 utsågs Lars Leijonborg till ny styrelseordförande i Utbildningsradion. Detta skedde efter att det inte gått att nå enighet kring att han skulle bli ny ordförande i Sveriges Radio. Han belönades den 2 februari 2011 med Konungens medalj i 12:e storleken i serafimerordens band "för en framstående politikergärning".[6] Sedan juni 2011 är han även styrelseordförande för mediakoncernen Mittmedia.[7]

Dataintrånget[redigera | redigera wikitext]

Den 3 september 2006 avslöjades ett dataintrång i socialdemokraternas intranät Sapnet[8], vilket hade spårats till en ledande företrädare för Liberala ungdomsförbundet. Leijonborg blev hårt trängd då det strax efter avslöjandet visade sig att partisekreteraren Johan Jakobsson i ett halvår hade vetat om att intrånget ägt rum, men Leijonborg hävdade bestämt att han inte känt till något om det innan avslöjandet kom.

Det visade sig även senare att inloggningsuppgifterna hade bytt ägare på frivillig basis mellan personen i det Liberala ungdomsförbundet och en person i SSU.

Uppdrag i riksdagen[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter

  1. ^ [a b c] Sveriges befolkning 1990: Leijonborg, Lars Erik Ansgar
  2. ^ Göteborgs-Posten, 2010 05 12, "Leijonborg gör en Persson"
  3. ^ Alexandra Hernadi, "Leijonborg avgår i höst", Svenska Dagbladet 23 april 2007
  4. ^ Ett lyft för forskning och innovation : Prop. 2008/09:50 (22 oktober 2008)
  5. ^ "Allt roligt måste ta slut någon gång", SR Ekot, 11 juni 2009
  6. ^ www.kungahuset.se - ”Medaljutdelning på Kungliga slottet”. http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aretsaktuellahandelser/medaljutdelningpakungligaslottet.5.40e05eec12926f26304800023455.html. Läst 2 februari 2011. 
  7. ^ Leijonborg ny styrelseordförande för Mittmedia, Dagens media 2 februari 2011
  8. ^ Ny spionskandal mitt i valrörelsen”. Expressen. 2006-09-04. http://expressen.se/expressen/jsp/polopoly.jsp?a=673645. 

Källor

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Företrädare:
Per Gahrton
Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande
1971–1973
Efterträdare:
Johan Schück
Företrädare:
Gunnar Ström
Folkpartiets partisekreterare
1979–1982
Efterträdare:
Birgit Friggebo
Företrädare:
Birgit Friggebo
Gruppledare för folkpartiets riksdagsgrupp
1991–1997
Efterträdare:
Anne Wibble
Företrädare:
Bengt Westerberg
Ordförande för folkpartiets riksdagsgrupp
1995–2007
Efterträdare:
Jan Björklund
Företrädare:
Maria Leissner
Folkpartiet liberalernas partiledare
1997–2007
Efterträdare:
Jan Björklund
Företrädare:
Leif Pagrotsky
Sveriges utbildningsminister
2006–2007
Efterträdare:
Jan Björklund
Företrädare:
Jan Björklund
skolminister
Sveriges bitr. utbildningsminister
högskole- och forskningsminister

2007–2009
Efterträdare:
Tobias Krantz