Folkpartiet

För andra betydelser, se Folkpartiet (olika betydelser).

Folkpartiet liberalerna
Akronym	FP
Land	Sverige
Partiordförande	Jan Björklund
Partisekreterare	Nina Larsson
Gruppledare i riksdagen	Johan Pehrson
Grundat	5 augusti 19341
Huvudkontor	Stora Nygatan 2 A, Stockholm
Antal medlemmar	18 100 (5:e)
Politisk ideologi	Liberalism Socialliberalism
Politisk position	Center–Höger
Internationellt samarbetsorgan	Liberala internationalen
Nationellt samarbetsorgan	Alliansen
Europeiskt samarbetsorgan	Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiet (ELDR)
Politisk grupp i Europaparlamentet	Gruppen ALDE
Färg(er)	Blå, orange
Ungdomsförbund	Liberala ungdomsförbundet (LUF)
Studentförbund	Liberala studenter (LS)
Riksdagen
Röstandel	7,06 %
Mandattilldelning	24 av 349
Europaparlamentet
Röstandel	13,58 %
Mandattilldelning	3 av 18
Landstingsfullmäktige
Röstandel	7,48 %
Mandattilldelning	117 av 1 662
Kommunfullmäktige
Röstandel	7,92 %
Mandattilldelning	914 av 12 978
Webbplats
www.folkpartiet.se
Svensk politik Politiska partier Val 1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902.

Folkpartiet liberalerna (FP), Folkpartiet, är ett svenskt politiskt parti. Folkpartiet är Sveriges fjärde största riksdagsparti mandatmässigt och landets femte största sett till antalet medlemmar. Folkpartiet är en del av den borgerliga Alliansen och befinner sig i regeringsställning sedan 2006 tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Partiledare är Jan Björklund och Folkpartiet profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.

Folkpartiet som parti bildades 1934, men partiet spårar sina rötter till Frisinnade landsföreningen som grundades 1902 samt till diverse olika historiska liberala föregångare, framför allt rösträttsrörelsen. Partiet var en förening mellan dels så kallade stadsliberaler (som även betecknades som kulturradikaler), dels frisinnade liberaler med bakgrund i väckelse- och nykterhetsrörelsen, vilka tidigare varit starkt oense i frågan om rusdrycksförbud. Alkoholfrågan gjorde också till partisplittring 1923 och att den förbudsfientliga minoriteten bröt sig ut och bildade Sveriges liberala parti. År 1934 återförenades de båda partierna under namnet Folkpartiet.

Under 1940-talet växte Folkpartiet till det största borgerliga partiet, en status som gällde i stort sett ända till 1970-talet. Under den här tiden lanserades socialliberalismen som partiets ideologi för att kombinera frihet med social rättvisa, det vill säga ett fokus på positiv frihet och lika möjligheter oavsett bakgrund. Partiet ville på så sätt formulera ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Under 1970-talet betonades tydligare statens roll för utveckling i form av offentlig styrning av ekonomin och planering, något som i sin tur följdes av en omorientering till den tidigare mer marknadsinriktade politiken under 1980-talet. Den här kluvenheten gjorde att Folkpartiets hemvist av många sågs som otydlig, något som förändrats sedan mitten av 1990-talet då partiet intagit en tydlig borgerlig profil. Folkpartiet beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder.

Folkpartiet har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2010 var partiet starkast i Västra Götalands läns västra och Stockholms kommuns valkretsar. Partiets starkaste kommun är Landskrona kommun där partiet har 11,7 procent av rösterna i riksdagsvalet och 30,0 procent av rösterna i valet till kommunfullmäktige. Överlag har partiet sitt största stöd hos storstads- och förortsbor, men även hos akademiker och unga. Statsvetare brukar i bland kalla Folkpartiet för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.

Historia

Anders Chydenius (1729–1803).

Historiska föregångare

Folkpartiet räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet. Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 grundades ett parti i den svenska riksdagen som kallade sig liberalt. Det är därför förmodligen det första i världen, men blev ganska kortlivat. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868-71. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade man den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902-1934

Folkpartiets partisymbol är en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen.

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Gustav Rosén för att hjälpa Liberala samlingspartiet, som var ett rent riksdagsparti, med valkampanjer. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför numera ingår i folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni". Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917-1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i frisinnade landsföreningen frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, som i riksdagen kallade sig liberala riksdagspartiet. Medan frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

1934-1944

Folkpartiets valaffisch 1936.

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i folkpartiet. Folkpartiet stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.

1944-1967

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956, hamnade man mellan 23-24%, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967-1983

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte man få till stånd en partisammanslagning med centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Efter valet 1976 medverkade folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978-1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983-1994

Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerberg ledning där Folkpartiet gick fram.

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991-94 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1994-2006

I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 % av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 % av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och blev därmed tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 16 till 48 mandat. Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.

2006-2010

Jan Björklund har varit partiledare sedan 2007.

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5% (en tillbakagång med 5,9%). Alliansen erhöll tillsammans 48,1% av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.

2010 och framåt

Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5% till 7,1% varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även vice statsministerposten i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.

Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.

Ideologi och idéutveckling

Folkpartiet definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan marknads- och nyliberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Folkpartiets liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer marknadsorienterat och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.

Valresultat

Resultat i riksdagsvalet 2010 på kommunnivå.

Resultat i riksdagsval per kommun

• 

  1973

• 

  1976

• 

  1979

• 

  1982

• 

  1985

• 

  1988

• 

  1991

• 

  1994

• 

  1998

• 

  2002

• 

  2006

• 

  2010

Riksdagsval Se även Resultat i val till Sveriges riksdag. Val Andel (%) Mandat Karta Ref 1908  ? 99 / 230 1911 40,2 % 102 / 230 1914 (vår) 32,2 % 71 / 230 1914 (höst) 26,9 % 57 / 230 1917 27,6 % 62 / 230 1920 21,8 % 47 / 230 1921 18,7 % 41 / 230 1924 13,0 % 28 / 230 1928 12,9 % 28 / 230 1932 10,0 % 20 / 230 1936 12,9 % 27 / 230 1940 12,0 % 23 / 230 1944 12,9 % 26 / 230 1948 22,7 % 57 / 230 1952 24,4 % 58 / 230 1956 23,8 % 58 / 231 1958 18,2 % 38 / 231 1960 17,5 % 40 / 232 1964 17,1 % 42 / 233 1968 15,0 % 34 / 233 1970 16,2 % 58 / 350 1973 9,4 % 34 / 350 1976 11,1 % 39 / 349 1979 10,6 % 38 / 349 1982 5,9 % 21 / 349 1985 14,2 % 51 / 349 1988 12,2 % 44 / 349 1991 9,1 % 33 / 349 1994 7,2 % 26 / 349 1998 4,7 % 17 / 349 2002 13,4 % 48 / 349 2006 7,5 % 28 / 349 2010 7,1 % 24 / 349

Landstingsval Val Andel (%) Ref 1910 42,5 % 1912 35,7 % 1914 33,7 % 1916 29,3 % 1918 27,3 % 1919 25,4 % 1922 17,1 % 1926 16,1 % 1930 13,5 % 1934 12,5 % 1938 12,2 % 1942 12,4 % 1946 15,6 % 1950 21,7 % 1954 21,7 % 1958 15,6 % 1962 17,1 % 1966 16,7 % 1970 15,3 % 1973 9,5 % 1976 10,9 % 1979 10,4 % 1982 5,7 % 1985 13,2 % 1988 12,3 % 1991 10,8 % 1994 7,4 % 1998 6,1 % 2002 12,0 % 2006 8,1 % 2010 7,5 %

Kommunalval Val Andel (%) Ref 1970 16,1 % 1973 10,4 % 1976 11,3 % 1979 10,5 % 1982 6,0 % 1985 12,4 % 1988 11,3 % 1991 9,6 % 1994 6,9 % 1998 6,0 % 2002 11,5 % 2006 8,1 % 2010 7,9 %

Europaparlamentsval Val Procent Mandat Ref 1995 4,9 % 1 / 22 1999 13,9 % 3 / 22 2004 9,9 % 2 / 19 2009 13,6 % 3 / 18

Lista över partiföreträdare

För en lista över folkpartiets nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2006-2010.

För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.

För övriga personer, se Svenska folkpartister.

Partiledare genom tiderna (Felix Hamrin och Ola Jeppsson, ordföranden i förtroenderådet respektive verkställande utskottet, 1934–1935) Gustaf Andersson, 1935–1944 Bertil Ohlin, 1944–1967 Sven Wedén, 1967–1969 Gunnar Helén, 1969–1975 Per Ahlmark, 1975–1978 Ola Ullsten, 1978–1983 Bengt Westerberg, 1983–1995 Maria Leissner, 1995–1997 Lars Leijonborg, 1997–2007 Jan Björklund, 2007— Partistyrelseledamöter (nuvarande) Jan Björklund, partiledare, vice statsminister och utbildningsminister Helene Odenjung , 1:a vice partiledare Erik Ullenhag, 2:a vice partiledare, Integrationsminister Jonas Andersson Lotta Edholm Anna Ekström Roger Haddad Carl B Hamilton Frida Johansson Metso Claes Jägevall Ulrika Landergren Håkan Lindh Britt-Marie Lövgren Birgitta Ohlsson, EU-minister Johan Pehrson Mats Persson Birgitta Rydberg Nyamko Sabuni, Jämställdhetsminister Carina Sándor Olle Schmidt, Europaparlamentariker Torkild Strandberg Jens Sundström Sverker Thorén Staffan Werme Partisekreterare genom tiderna Oscar Carlström, 1934–1936 Gunnar Hammarlund, 1936–1943 Birger Lundström, 1943–1960 Olle Dahlén, 1960–1964 Cyril Olsson, 1964–1967 David Wirmark, 1967–1969 Carl Tham, 1969–1976 Gunnar Ström, 1976–1980 Lars Leijonborg, 1980–1982 Birgit Friggebo, 1982–1984 (tillförordnad) Peter Örn, 1984–1994 Susann Torgerson, 1994–1995 (tillförordnad) Torbjörn Pettersson, 1995–2001 Johan Pehrson, 2001–2002 Johan Jakobsson, 2002–2006 Helena Dyrssen, 2006 (tillförordnad) Erik Ullenhag, 2006-2010 Nina Larsson, 2010— Europaparlamentariker genom tiderna Hadar Cars, 1995–1999 Marit Paulsen, 1999–2004, 2009- Cecilia Malmström, 1999–2006 Olle Schmidt, 1999-2004, 2006- Maria Carlshamre, 2004–2006 Cecilia Wikström, 2009- Talespersoner (förutom statsråden) Fredrik Malm, utrikespolitik Johan Pehrson, rättspolitik Eva Flyborg, arbetsmarknadspolitik Carl B. Hamilton, ekonomisk politik samt klimatpolitik

Samverkande organisationer

Som samverkande organisationer räknas dem som tilldelats adjungerad plats i partistyrelsen.

• Liberala ungdomsförbundet (LUF)
• Liberala kvinnor (LK)

Mer betydande nätverk och föreningar närstående Folkpartiet liberalerna

• Liberala studenter (verkar inom Liberala ungdomsförbundet)
• Gröna Liberaler
• Folkpartister i Svenska kyrkan
• Homo-, bi- och transliberaler (HBT-liberaler)
• Liberal Mångfald (LM)
• Liberala företagare

Liberala ledarsidor

Folkpartiet är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen Nu. Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala, se Listan över liberala tidningar.

Litteratur

• Nilsson, Torbjörn (2010). ”Upp och ner i opinionen.”. Populär Historia (nr. 5): sid. 38-41. ISSN 1102-0822. 

Externa länkar

• Folkpartiet liberalerna – officiell webbplats
• Partiprogram
• Dagens Nyheters samlingssida för Folkpartiet