Jan Björklund

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Jan Björklund

Jan Björklund september 2013.

Ämbetsperiod
7 september 20073 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Lars Leijonborg
Efterträdare Gustav Fridolin

Ämbetsperiod
5 oktober 2010–3 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt
Företrädare Maud Olofsson
Efterträdare Åsa Romson

Innehar ämbetet
Tillträdde ämbetet 
7 september 2007
Företrädare Lars Leijonborg

Född Jan Arne Björklund
18 april 1962 (52 år)
Skene, Västergötland
Politiskt parti Folkpartiet liberalerna
Ministär Regeringen Reinfeldt
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige
Försvarsgren Armén
Tjänstetid 1982-2005
Grad Major
Enhet I 15, K 1 och I 1
Jan Björklund på Svenska Nationaldagen, juni 2014

Jan Arne Björklund, född 18 april 1962 i Skene i Västergötland,[1] är en svensk folkpartistisk politiker som var Sveriges utbildningsminister från 2007 samt vice statsminister från 2010 till 2014. Han efterträdde Lars Leijonborg som Folkpartiets ordförande vid partiets landsmöte den 7 september 2007. I Fredrik Reinfeldts första regeringsbildning 2006 utsågs Björklund till skolminister. Han övertog efter partiledarbytet år 2007 Leijonborgs roll som departementschef på Utbildningsdepartementet och därmed också titeln som utbildningsminister. Som en följd av att Folkpartiet i riksdagsvalet 2010 blivit näst största alliansparti efterträdde Björklund den 5 oktober 2010 Maud Olofsson (C) som vice statsminister.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Jan Björklund med hustru under Svenska Nationaldagen på Skansen 2010.

Jan Björklund växte upp i Skene, som är ett samhälle i Marks kommun i Västra Götalands län (tidigare Älvsborgs län). Hans far drev en järnhandel. Hans mor kom som flykting från Norge till Sverige 1945. Björklund gick ut grundskolan i Skene 1978, där han var ordförande i elevstyrelsen det sista året.[2] Vid Marks Gymnasieskola i Skene läste han treårig samhällsvetenskaplig linje, och var åter aktiv i elevstyrelsen.[3]

Jan Björklund är gift, har två barn och bor i en villa i Bromma.

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Åren 1981-1982 gjorde Björklund värnplikten vid Älvsborgs regemente (I 15) i Borås. År 1982 tog han värvning vid samma regemente och blev fänrik. Detta var början till hans karriär inom försvaret. Han erhöll 1985 examen vid Infanteriets officershögskola (InfOHS) i Halmstad. Åren 1985-1986 gick han Krigshögskolans allmänna kurs vid Krigsskolan Karlberg och blev löjtnant, varefter han värvades till Livgardets dragoner (K 1), där han blev chef för beredskapsplutonen.

År 1988 tog Björklund examen från Krigshögskolans högre kurs vid Infanteriets stridsskola (InfSS), blev kapten och flyttade sedan till Svea livgarde (I 1), där han stannade i olika tjänster under resten av sin militära karriär. Mellan åren 1991 och 1993 studerade han vid Militärhögskolan (nuvarande Försvarshögskolan) och blev major. Efter detta tillträdde han tjänsten som chef vid stadsskyttebataljonen.[4]

Vid samtliga militära examina fick Björklund högsta betyg. Bland befälen ansågs han lysande och förväntades kunna gå mycket långt inom det militära.[4] Bland de värnpliktiga sågs han som ett bra befäl, rak och tydlig. Men det fanns också åsikter om att han var mycket hård och dominant.[4] År 1994 tog Björklund tjänstledigt från armén för att i stället ägna sig åt politik på heltid. Han deltog vid flera militärövningar men övergick 2005 till reserven. Enligt uppgift planerade han att lämna aktiv tjänst inom försvaret den 1 januari 2008.

Politisk karriär[redigera | redigera wikitext]

År 1976 gick Björklund med i Folkpartiets ungdomsförbund (nuvarande Liberala ungdomsförbundet).[4] År 1985 utsågs han till andre vice ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund, och i den egenskapen valdes han 1987 in i Folkpartiets partistyrelse. År 1991 blev han kommunalpolitiker och ledamot av Skolstyrelsen.

Björklund var ledamot i kommunfullmäktige i Stockholms stad 1994–2006, skolborgarråd 1998–2002 och oppositionsborgarråd 2002–2006. År 1995 kom han in i partiledningen och 1997 blev han Folkpartiets andre vice ordförande. Björklund är riksdagsledamot sedan 2006 och skolminister sedan 2006. Sedan 7 september 2007 är han ordförande för Folkpartiet.

Vid Folkpartiets landsmöte den 15 oktober 2011 omvaldes Björklund enhälligt till partiledare.[5]

Partiledarkandidat[redigera | redigera wikitext]

Efter att Bengt Westerbergs tillkännagav sin kommande avgång som partiledare 1994 nämndes Björklund som en tänkbar efterträdare.[6] Även när Lars Leijonborg meddelade sin avgång beskrevs Björklund av många som en tänkbar partiledare.[7] Efter Lars Leijonborgs beslut att avgå som partiledare, framstod Björklund som den starkaste kandidaten. Vissa socialliberaler inom partiet lyfte fram EU-ministern Cecilia Malmström, men sedan hon öppet tackat nej saknades motkandidater. Den 15 juni 2007 bekräftades majoritetsbedömningen, när valberedningen, efter att 22 av 25 partidistrikt nominerat Björklund, utsåg denne som kandidat till höstens landsmöte. Vid landsmötet blev han även vald till ny partiledare den 7 september 2007.

Skolpolitik[redigera | redigera wikitext]

Björklund debatterar med lärare från TV-serien Klass 9A.

Björklund har använt skolfrågan för att profilera sig politiskt och har i sin retorik vänt sig mot det han menar är en socialdemokratisk "flumskola".[8] Med detta menas en skolpolitik som enligt Björklund utmärks av:

  • motstånd mot arbetsro i skolan, exempelvis genom att närvarokrav slopas.
  • ett alltför stort omsorgsperspektiv, som framhävs på bekostnad av skolans roll att förmedla kunskap och färdigheter.
  • motstånd mot att skolan utvärderar elevernas framsteg, genom exempelvis betyg, nationella prov och examina.
  • att lärarnas ledarroll och ämneskunskap nedtonas.

Björklund menar också att historieämnet har minskat kraftigt i den svenska grundskolan, en utveckling han är kritisk till. Han är också kritisk till skolor där eleverna har ett bestämmande inflytande – en ordning han har liknat vid ett sjukhus som drivs av patienterna istället för av medicinskt sakkunniga.[9] Björklund vill införa lärarlegitimation och lät 2008 grunda Statens skolinspektion.[10]

Vid riksdagsvalen 2002 och 2006 ledde Björklund de borgerligas gemensamma skolgrupp och var en självklar kandidat till posten som skolminister vid regeringsskiftet 2006. Högt prioriterade frågor i den befattningen har med hans egna ord varit, att "återupprätta bildningsskolan" och därmed ersätta socialdemokraternas skolpolitik, genom att exempelvis öka undervisningstimmarna i svenska, historia och religionskunskap, minska antalet håltimmar, förbjuda elevstyrda skolor, tvångsförflytta mobbare som en alternativ sista åtgärd, införa betygsliknande omdömen från tidigare årskurser än hittills, samt att ge lärare rätt att beslagta elevers mobiltelefoner om dessa stör arbetsron.[11] Radioprogrammet Kris i skolan i P1 påstod att Jan Björklund fört fram misstolkad statistik för att underbygga sina teser om den socialdemokratiska "flumskolan".[12][13][14][15][16][17] P.J. Anders Linder, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, menar dock att Björklunds uttalanden ligger i linje med många av Skolverkets och Högskoleverkets utvärderingar.[18] Björklund säger själv att nationella och internationella undersökningar ger väsentligt stöd för hans åsikter. [19]

Under Björklunds tid som skolminister infördes terminsvisa betygsliknande skriftliga omdömen år 2008, i samband med utvecklingsamtal från årskurs 1 på grundskolan.[20] Läroplanerna Lgr 11 för grundskolan och Gy 2011 för gymnasiet har införts. Dessa omfattar införande av sexgradiga betyg (A-F). Alla gymnasieprogram ger inte längre högskolebehörighet (tidigare var det endast individuella programmet som inte gav högskolebehörigheet).

Björklund har länge drivit frågan om ett förstatligande av skolan, men inte fått något gehör av de större etablerade partierna.[21]

Forsknings- och högskolepolitik[redigera | redigera wikitext]

Efter att forsknings- och högskoleminister Tobias Krantz 2009 lämnade regeringen och hans ministerpost avskaffades är Björklund som utbildningsminister även ytterst ansvarig för forskning och högre utbildning, trots avsaknad av egen akademisk examen. Emellertid har Peter Honeth, statssekreterare på utbildningsdepartementet, stort inflytande på området, och agerar enligt vissa bedömare i praktiken som forsknings- och högskoleminister.[22]

Under Björklunds tid som utbildningsminister har följande forskningsproposition skrivits:

Under Björklunds tid som ansvarig har takbeloppen reducerats till flertalet lärosäten, bland annat i budgetpropositionen 2011, men ökats till de allra största tekniska högskolorna, trots att sökandetrycket är högt på lärosäten över hela landet till följd av en kort babyboom 1989-1993 och hög ungdomsarbetslöshet. Konsekvensen är att lärosäten utanför storstäderna ställer in allt fler distansutbildningar, fristående kurser och sommarkurser, som i många fall är populära utbildningar men med låg genomströmning. Orsaken till begränsningen är att minskade ungdomskullar gör att antalet sökande förväntas minska om några år, och att man då vill rädda utbildning vid stora lärosäten därför att man tror att den har hög kvalitet. Departementet anser att det finns en överetablering av lärosäten, och Björklund har i samtal med rektorer pekat ut vilka som han anser bör lägga ned eller sammanslås, men vill inte utnyttja sin politisk makt till konkreta nedläggningsbeslut, utan styr istället genom att begränsa takbeloppet till samtliga lärosäten med några få undantag. Till bilden hör att studieavgifter infördes för icke-europeiska gäststudenter 2011, vilket innebär minskning av antalet studenter och avveckling av vissa valbara inriktningar främst på masternivå, i synnerhet på tekniska högskolor som KTH och BTH, om inte omfördelning av antalet studieplatser sker.

Högskoleverket har på Tobias Krantz och Jan Björklunds uppdrag påbörjat en kvalitetsgranskning av lärosätenas grundutbildning enligt en ny metod, där man främst bedömer examensarbetens kvalitet, i förhållande till Högskoleförordningens så kallade nationella examensmål lärandemål det vill säga studenternas resultat istället för att som vid tidigare utvärderingar bedöma lärosätenas interna kvalitetsutvecklingsprocesser. Kritik mot metoden omfattar att bedömningen påverkas av studenternas förutsättningar och tidigare studier, och inte bara av lärosätets undervisning. Högskoleverkets generaldirektör Anders Flodström avgick från verket juni 2010 och verkets huvudsekreterare Lena Adamson lämnade myndigheten kort därefter på grund av konflikten kring utvärderingssystemet. Den europeiska organisationen ENQA (som Högskoleverket idag är medlem i "under review") kritiserar verket för att inte uppfylla de "European Standards and Guidelines" (ESG) för nationella utvärderingssystem som europeiska utbildningsministrar skrivit under inom ramen för Bolognaprocessen [23]. Svenska utbildningar och svenska studenter riskerar därmed enligt kritiker att få svårigheter att bli erkända utanför Sveriges gränser. Sverige avviker[förtydliga] från den europeiska samordningen inom högre utbildning som syftar till att skapa ett European Area of Higher Education (EHEA). Några ideologiska motsättningar mellan regeringen, oppositionen eller akademin finns inte i att utvärderingen av svenska högskoleutbildningar ska ha ett större fokus på resultat än tidigare. Motsättningarna gäller metodiken hur detta görs och att departementet självt har tagit fram en egen modell som enligt den europeiska expertgruppen inte kan betraktas som ett kvalitetssystem pga metodologiska brister. Bristerna beskrivs bland annat i en rapport framtagen på uppdrag av SNS http://www.sns.se/sites/default/files/kvalitetsutvardering_av_hogre_utbildning_0.pdf. Material som rör hela denna process perioden 2008 till 2013 finns på http://kvalitetsutvardering.wordpress.com/[vilka?] [källa behövs] Frågan har väckt tre interpellationsdebatter i riksdagen och Utbildningsutskottet har begärt en särskild granskning av systemets konsekvenser, som utförs av Universitetet i Århus.

Björklund har föreslagit att lärosätenas fasta forskningsresurer (s.k. fakultetsmedel) ska baseras på bibliometri, det vill säga antal citeringar av disputerade anställdas publikationer i internationella forskningspublikationer, något som skulle gynna ämnen där man enbart publicerar sig på engelska, och där man har hög publikationsfrekvens, exempelvis för att varje artikel har många medförfattare. För att premiera kvalitet i forskningen har Björklund dessutom föreslagit en "kvalitetspeng" till lärosäten som utvecklat sin forskningsmiljö snabbt, men förslaget lades på is efter att det visade sig att främst små högskolor och nya universitet uppfyllde kriterierna.[källa behövs]

Försvars- och utrikespolitik[redigera | redigera wikitext]

Björklund anser, liksom folkpartiet officiellt, att Sverige bör gå med i NATO. År 2002 tog Björklund ställning för ett svenskt deltagande i invasionen av Irak under villkor att den fick stöd av FN. Han är även en stark förespråkare för ett djupare och starkare samarbete inom EU.[24] Björklund har även under flera intervjuer sagt att han vill se ett starkare svenskt försvar och att avmilitarisera Gotland var ett misstag.[25]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Sveriges befolkning 1990: Björklund, Jan Arne
  2. ^ Fotokatalog Ängskolan - Skene 77/78
  3. ^ Fotokatalog Marks Gymnasieskola 80/81
  4. ^ [a b c d] Garme, Cecilia & Haeberlein, Paul (9 september 2007). ”En officer och ­gentle­man?”. Dagens Nyheter: s. 8-11 (söndagsbilagan). Arkiverad från originalet den 12 september 2007. http://web.archive.org/web/20070912234139/http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=690404. 
  5. ^ Idling, Lillemor (15 oktober 2011). ”FP-ledaren Jan Björklund omvald”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/fp-ledaren-jan-bjorklund-omvald. Läst 7 november 2011. 
  6. ^ Kamp, Kristina (24 september 1994). ”En partiledarkandidat på marsch”. Aftonbladet: s. 14. 
  7. ^ Henriksson, Dick & Sköld, Maria (24 april 2007). ”Björklund troligaste kandidaten”. Göteborgs-Posten: s. 46. 
  8. ^ Björklund & Leijonborg (2002), ss. 13–15
  9. ^ Björklund & Leijonborg (2002), s. 35
  10. ^ Björklund & Leijonborg (2002), s. 110
  11. ^ Olsson, Lova (20 februari 2007). ”Svenskan måste få en särställning”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_14664072.asp. Läst 29 augusti 2010. 
  12. ^ ”Kris i Skolan? ”Världens största ordningsproblem””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2249994. 
  13. ^ ”Kris i Skolan? ”Sverige ligger långt ner i tabellerna””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2250145. 
  14. ^ ”Kris i Skolan? ”Bluff att Sverige är bäst i världen””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2250176. 
  15. ^ ”Kris i Skolan? ”Svenska elever ägnar mindre tid åt skolarbete än eleverna i något annat industriland””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2250077. 
  16. ^ ”Kris i Skolan? ”Gymnasiet, en stor utslagningsmaskin””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2250104. 
  17. ^ ”Kris i Skolan? ”Utslagningen i grundskolan tilltar””. Sveriges Radio P1. http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/artikel.asp?ProgramID=3238&Artikel=2250098. 
  18. ^ Linder, P.J. Anders (30 augusti 2008). ”Björklund förtjänar den djupaste respekt”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_1639345.svd. Läst 29 augusti 2010. 
  19. ^ Björklund, Jan (26 augusti 2008). ”Skolans utmaningar är på riktigt”. Folkpartiet. http://www.folkpartiet.se/Jan-Bjorklund/Nyhetsbrev_old/Skolans-utmaningar-ar-pa-riktigt/. Läst 29 augusti 2010. 
  20. ^ Nu införs skriftliga omdömen för alla elever, Pressmeddelande, utbildningsdepartementet, 10 juni 2008
  21. ^ Björklund: "Förstatliga skolan!"2014-01-04
  22. ^ [1]
  23. ^ Sveriges utvärderingssystem av högre utbildning underkänns, ENQA-rapport, Sveriges universitets- och högskoleförbund, 2012
  24. ^ ”Björklund vill se ett starkare EU”. Svenska Dagbladet. 14 oktober 2011. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/bjorklund-vill-se-ett-starkare-eu_6552405.svd. Läst 7 november 2011. 
  25. ^ http://www.svt.se/nyheter/sverige/bjorklund-i-svt-intervju-ge-forsvaret-mer-pengar

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Politiska ämbeten
Företrädare:
Ibrahim Baylan
skolminister
Sveriges bitr. utbildningsminister
skolminister

2006–2007
Efterträdare:
Lars Leijonborg
högskole- och forskningsminister
Företrädare:
Lena Hallengren
förskole- och ungdomsminister,
minister för vuxnas lärande
Företrädare:
Lars Leijonborg
Sveriges utbildningsminister
2007–2014
Efterträdare:
Gustav Fridolin
Företrädare:
Maud Olofsson
Sveriges vice statsminister
2010–2014
Efterträdare:
Åsa Romson
Partipolitiska uppdrag
Företrädare:
Lars Leijonborg
Folkpartiet liberalernas partiledare
2007–
Efterträdare:
Innehar posten