Jägarförband

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Commons-emblem-hand-orange.svg
 Den här artikeln eller avsnittet anses inte leva upp till Wikipedias artikelstandard och behöver kvalitetskontrolleras.
Motivering: Se diskussionssidan (2010-02)
Förbättra gärna artikeln om du kan, och diskutera saken på diskussionssidan. Var uppmärksam på artikelns innehåll.

Jägarförband är en militär enhet med huvudsaklig kompetens och förmåga inom störstrid och underrättelseinhämtning på det operativa-strategiska djupet av en fiendes territorium jämte lågintensiv krigföring. Jägarförbanden saknar generellt tungt pansarskydd samt tunga vapen till förmån för rörlighet och uthållighet. Jägarförbandens organisation, träning och utrustning gör att de är flexiblare, uthålligare och mer självständiga än reguljära infanteriförband. Jägarförband kan självklart lufttransporteras såväl taktiskt som inom högre chefs operativa och strategiska målsättningar.

Jägarförband fungerar också ofta som understöd till olika specialförband som används för specialuppgifter som till exempel utbildning, samverkan, Hearts and Minds, antigerillakrigföring, antiterrorism, gisslanfritagning, HUMINT (human intelligence) etc i de fall där ordinarie militär eller polis inte förmår eller ska lösa ut situationen. Exempel på specialförband är svenska SOG, brittiska SAS, och amerikanska SEAL:s samt Delta force. Eftersom specialförbanden är små och väldigt specialiserade, kräver deras insatser ofta transport, närskydd, understöd samt evakuering som utförs i samarbete med olika jägarförband eller med hjälp av Luftburna soldater. En majoritet av medlemmarna i specialförbanden rekryteras även från befälen i jägarförbanden, vilket gör att förtroende mellan, jägare, luftburna officerare och specialförband är starkt.

Innehåll

Etymologi [redigera]

Det är inte utrett varifrån det militära begreppet jägarförband har sitt ursprung, även om ordet jägare har tyskt ursprung. Ett försök till härledning är att Fredrik den store i Preussen under sjuåriga kriget rekryterade vana skogsmänniskor, förbrytare och skogvaktare för att möta österrikiska lätta trupper. De kom inte från de högsta klasserna i samhället och sågs inte vara stora förluster. Experimentet var en besvikelse eftersom de preussiska jägarna ofta bedrev stråtröveri istället för krigföring, men kom ändå att leda till efterföljd. Jägarna var skickliga skyttar och duktiga på att överleva. Jägare användes framför allt vid fronten som furagerings- och rekognoseringstrupper. Den moderna jägarstriden grundades under vinterkriget, då finska "sissi-förband" utförde nattliga räder och spaningsuppdrag.

En modern härledning av begreppet jägare är kopplingen till de förband som sattes upp under andra världskriget såsom rangers, commandos m. fl. Samtliga svenska, norska och danska jägarförband har sitt omedelbara ursprung i dessa förband, både avseende funktion, förmågor och terminologi.

Äldre historia [redigera]

Under Napoleonkrigen började flera länder använda sig av lätt infanteri, i första hand för att skydda sina trupper mot eldöverfall framför allt under känsliga skeden av uppmarsch och gruppering inför slag när små och rörliga enheter kunde orsaka stor förvirring i leden, samt i andra hand för att utföra sådana eldöverfall på fientliga förband.

Detta var ett bruk som går tillbaka åtminstone till de romerska legionernas lätta specialförband velites, men som inte hade vidmakthållits under medeltiden i någon organiserad skala.

Specialförband med dessa uppgifter, ofta beridna som till exempel kosacker i Polen och Ryssland, hade vuxit fram sedan de stora krigen i Europa på 1700-talet men inte använts i större omfattning. Från ca. 1750 rekryterades så kallade jägarförband i Tyskland från erfarna jägmästare och viltvårdare bland landsbygdsbefolkningen. I regel goda skyttar och vana vid strapatser, utgjorde de spanings- och gerillakrigföringsenheter.

I Sverige [redigera]

I svenska armén dök det första jägarförbandet upp även under Pommerska kriget (1757-1762), då officeren Jacob Magnus Sprengtporten satte upp en lätt blandad frikår med jägaruppgifter i svenska Pommern i Tyskland. Förbandet bestod både av fotburna jägarsoldater och lätta dragoner till häst. Frikåren var klädda i gröna uniformer på preussiskt manér.

1775 i och med att Jacob Magnus Sprengtportens bror, Göran Magnus blev chef för Savolaxbrigaden utvecklades jägarkonceptet ytterligare bland annat vapentekniskt med framtagandet av den så kallade "savolaxstudsaren" som Göran Magnus Sprengtporten själv bidrog till att utveckla.

1788-1789 sattes Wermlands Fältjägare upp på order av Gustav III för skydd av den Värmländska gränsen mot Norge och även en del av Jämtlands lätta infanteriregemente utrustades i Stockholm och sändes till Finland som jägare.

I den svensk-finska armén 1788-1790 sattes även förband som Kajana, Karelska, och Sandelska jägarkårerna upp. Även andra mer eller mindre temporära krigsförband av jägarkaraktär sattes upp under kriget. Under napoleonkriget användes förbanden flitigt, det mest berömda av dem är Savolax jägare som deltog i många strider under finska kriget som avantgard (förtrupp). Små grupper som stridsspanade mot fienden.

År 1802 bildades Jämtlands hästjägare av Jämtlands kavalleri - eller dragonkompani och deltog i striderna i Finland och Sverige 1808-1809 både som infanteri och kavalleri.

En modern bakgrund [redigera]

Den moderna bakgrunden är de olika commandoförband som upprättades under det andra världskriget, men självklart man spåra förbandstypen via tyska Stosstruppen under det första världskriget längs sydafrikanska commandos eller spanska gerillor vidare bakåt i historien. Militära system håller ofta traditioner och historiskt vunna lagrar högt varför till exempel amerikanska rangers söker sina rötter i frigörelsen från britter och fransmän före 1770-talets oro.

I Sverige [redigera]

I samma anda spårar svenska jägarförband sina rötter från Finska kriget mot Ryssland 1808-1809. De stora skogarna och de dåliga vägarna i Finland medförde att små och snabba förband, som inte slogs traditionellt utan snarare genomförde eldöverfall och överfall, hade god verkan på båda sidor.

Det första elitförbandet med modern jägarkaraktär i Sverige sattes upp i Boden 1910 och blev Norrbottens regementes (I 19) fjärde bataljon med namnet Skidlöparbataljonen (I 19/IV). 1943 flyttades den till Kiruna och bildade 1945 Arméns jägarskola (AJS) som sedermera 1975 ombildades till Lapplands jägarregemente (I 22).

De olika svenska jägarna äger sina första förlagor i Storbritannien där fallskärmsjägare skapades efter brittiska "Paras" mönster. Däri ligger även förklaringen till legenderna och symboliken kring röda baskrar. Svenska kustjägare inklusive attackdykare har sedermera hämtat mycket från bland andra Royal Marine Commandos, liksom svenska jägarförband använt US Army Rangers som referens. Idag ingår svenska jägarförband i såväl den skandinaviska som den NATO-baserade gemenskapen av jägarförband, med olika typer av till exempel utbyte och samövningar.

Aktuell definition [redigera]

Militär vid jägarförband med innebörden att soldaten är speciellt tränad i att lösa underrättelse- och stridsuppgifter på djupet av en fiendes territorium (störstrid) utom manöverförbandens räckvidd och mot annat särskilt identifierat mål, såsom ledningsplats, brohuvud, nyckelpersonal etc.

Jägarförband ingår eller angränsar till definition om hur man tränar och organiserar olika elit- och specialförband, men definitionerna kring vad som är vad är oklara. Termen elitsoldat är inte direkt felaktig, men omfattar även andra typer av militär personal på vilka höga fysiska och/eller psykiska krav ställs. I allmänna ordalag avsågs även tidigare med benämningen jägare i Sverige även attackdykare.

Svenska jägarförband [redigera]

I Sverige har det funnits (och finns) ett antal olika typer av jägarförband t.ex. Lapplandsjägare, Norrlandsjägare, Fallskärmsjägare och Kustjägare[1].

Förutom jägarförbanden har det funnits (och finns) andra typer av elitförband av jägarkaraktär de s.k. säkerhetsförbanden såsom flygvapnets Flygbasjägare, arméns Militärpolisjägare och marinens Bassäkerhetsförband[2]. Dessa förband är inte jägare i enlighet med den aktuella definitionen ovan, utan bedriver istället stridsspaning inom ramen av övervakningsuppdrag låsta till specifika objekt eller områden som inte befinner sig bakom fiendens linjer. Idag har samtliga ovanstående säkerhetsförband, förutom Flygbasjägarna samlas i ett Försvarsmaktsgemensamt förband som kallas för Säkerhetsbataljonen. Flygbasjägarna har istället utvecklas till ett undsättningsförband (Personnel Recovery) åt Försvarsmakten och agerar numera bakom fiendens linjer.[3].

Under 80-talet fanns följande krigsorganiserade jägarförband/säkerhetsförband:

  • I22 - Lapplands jägarregemente i Kiruna krigsorganiserade åtta gränsjägarkompanier, ett mindre antal fristående gränsjägarplutoner, sex fristående jägarkompanier och två fördelningsunderrättelsekompanier för norra Sverige. Gränsjägarförbandens stridsuppgifter var främst övervakning av riksgränsen, men kunde också också användas för underrättelseinhämtning och störstrid. De fristående jägarkompaniernas stridsuppgifter var främst underrättelseinhämtning, men också störstrid inom Kalix eller Kirunas försvarsområde. Fördelningsunderrättelsekompaniernas stridsuppgifter var främst underrättelseinhämtning, men kunde också användas för störstrid på fördelningsnivå i norra Sverige. Det gjordes också försök med ett s.k. fjärrjägarkompani som skulle vara avsedda främst för underrättelseinhämtning, men också störstrid på operativ nivå.[4][5][6]
  • K4 - Norrlands dragonregemente i Arvidsjaur krigsorganiserade åtta norrlandsjägarbataljoner för norra Sverige med huvudinriktning mot störstrid, men kunde också användas för underrättelseinhämtning.[7][8][9]
  • K3 – Livregementets Husarerna i Karlsborg krigsorganiserade sex jägarbataljoner (även kallad för Jägarbataljon Syd) och fyra fördelningsunderrättelseskvadroner för södra och mellersta Sverige. Stridsuppgifterna för jägarbataljonen var främst störstrid, men kunde också användas för underrättelseinhämtning och fördröjningsstrid. Fördelningsunderrättelseskvadronernas stridsuppgifter var främst underrättelseinhämtning, men kunde också användas för störstrid på fördelningsnivå i södra och mellersta Sverige.[10][11][12]
  • FJS – Fallskärmsjägarskolan i Karlsborg krigsorganiserade två fallskärmsjägarbataljoner som var en nationell resurs med huvudinriktning mot underrättelseinhämtning, men också störstrid på operativ/strategisk nivå.[13][14][15]
  • KustJS – Kustjägarskolan i Vaxholm krigsorganiserade åtta fristående kustjägarkompanier utmed Sveriges kuster med inriktning mot rensningsoperationer, störstrid, underrättelseinhämtning samt begränsade anfallsuppgifter för att ta ett brohuvud.[16][17][18]
  • FbjS – Flygbasjägarskolan i Såtenäs krigsorganiserade drygt 30 flygbasjägarplutoner som ingick i flygvapnets basbataljoner (Basbat 85 i Bas 90-systemet) i hela Sverige med inriktning mot stridsspaning, fördröjningsstrid och eskorttjänst[19][20].

Idag finns följande jägar- och specialförband:

Se även [redigera]

Referenser [redigera]

  1. ^ Elitförband i Norden
  2. ^ Elitförband i Norden
  3. ^ http://www.forsvarsmakten.se/f17/Flygbasjagarkompaniet/
  4. ^ Elitförband i Norden
  5. ^ Lapplands Jägare 1945-1995
  6. ^ Lapplands Jägare Del 2 1995-2000
  7. ^ Elitförband i Norden
  8. ^ Norrlands Dragonregemente - Jägarregementets 25 år i Arvidsjaur
  9. ^ Umeås Blå Dragoner
  10. ^ Elitförband i Norden
  11. ^ K3 - 25 år i Karlsborg
  12. ^ Livhusarerna
  13. ^ Elitförband i Norden
  14. ^ K3 - 25 år i Karlsborg
  15. ^ Arméns Fallskärmsjägarskola Del 1: 1952-1991
  16. ^ Elitförband i Norden
  17. ^ Kustjägare 1956-1996
  18. ^ Kustjägarna 50 år - ett halvt sekel i vaksamhet
  19. ^ http://www.forsvarsmakten.se/f17/Flygbasjagarkompaniet/Flygbasjagarnas-historia/
  20. ^ Elitförband i Norden
Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Jägarförband&oldid=21564934"