Västerbottens regemente

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Koordinater: 63°50.057′N 20°15.572′Ö / 63.834283°N 20.259533°Ö / 63.834283; 20.259533

Västerbottens regemente
(I 19, I XIX, I 20, I 20/Fo 61)
Västerbottensgruppen vapen.svg
Regementets vapen 1994-2000
Datum 1624–2000
Land  Sverige
Lojalitet Krigsmakten (1624-1974)
Försvarsmakten (1974-2000)
Försvarsgren Armén
Typ Infanteri (1624–1998)
Försvarsområde (1998–2000)
Storlek Regemente
Ingående delar Västerbottensbrigaden (1949–1972)
Lapplandsbrigaden (1949–1997)
Del av Milo ÖN (1942–1993)
Milo N (1993–2000)
Förläggningsort Umeå
Motto "De hafva aldrig wikit eller för sin egen dehl tappadt" [1]
Färger Röd, Blått och vitt [2]               
Marsch "Helenen-marsch"[3]
Maskot Vildmannen[4]
Årsdagar 3:e februari (efter segern i Fraustadt 1706)[2]
Segernamn Landskrona (1677)
Düna (1701)
Kliszów (1702)
Fraustadt (1706)
Malatitze (1708)
Strömstad (1717)

Västerbottens regemente, I 19, I XIX, I 20 och I 20/Fo 61 var ett svenskt infanteriförband inom Försvarsmakten som verkade i olika former mellan åren 1624 och 2000. Förbandet var förlagt till Umeå garnison i Umeå i Västerbotten.[5]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1500-1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Västerbottens regemente har sitt ursprung i de västerbottensfänikor från mitten av 1500-talet, vilka 1615 sammanslogs till Norrlands storregemente, vilket 1624, delades i tre regementen, varav det nordligaste blev Västerbottens regemente.[4] Från 1649 övades regementet på Gumboda hed sex mil nordost om Umeå.[6] Under den första perioden i Nasa silvergruvas historia, togs bergsknektar ut från Västerbottens regemente för att arbeta i gruvan - där hade man för första gången börjat spränga berget med svartkrut.

Officerarna, som under den här tiden vanligtvis var adelsmän, fick bland annat betalt med så kallad naturalön. De fick, efter att de flyttat till länet, gårdar som de själva skulle bo och bruka. Då gårdarna i regel var små i länet kom stora delar av räntorna i form av smör.[7]

Under stora nordiska kriget, då manskapet uppgick till över 1 100 man, blev regementet år 1700 överfört till Baltikum, deltog i slaget vid Düna 1701, Kliszów 1702, Fraustadt 1706, samt Holowczyn och Malatitze 1708. Nästan hela regementet stupade vid slaget vid Poltava varefter regementschefen Anders Lagercrona fråntogs sin titel. Regementet fick omedelbart sättas upp på nytt och rekrytera manskap, och deltog förgäves i försöket att rädda Reval 1710. År 1716 deltog regementet vid försvaret under anfallet mot Strömstad, och skickades till Västerbotten 1719 för att försvara det egna landskapet. Eftersom trakten hyst tusentals finländska flyktingar, vilka härjat och rövat mat och lämnat socknar utblottade, saknades proviant när ryssarna anföll 1720 - soldaterna levde på barkbröd. Rapporteringen om ryssarnas antågande kom för sent och regementet hade inte hunnit till Umeå när staden brändes ner 1720. I kraftigt numerärt underläge stupade flera i regementet vid slaget vid Villmanstrand.[8][död länk]

Finska kriget[redigera | redigera wikitext]

Västerbottens regemente deltog från krigets inledningsskede i Finska kriget. Norra bataljonen slogs med Finska arméns femte brigad under Johan August Sandels under hela året 1808 i Finland, och deltog därmed i slaget vid Virta bro och slaget vid Pulkkila. Major Wilhelm Lagerborg stupade vid Pulkkila. Från den 18 juni höll de stånd mot ryssarna utanför Kuopio, och deltog i strider där men tvingades vid flera slga att dra sig norrut. Under slutet av året 1808 förenades bataljonen med Karl Nathanael af Klercker i Uleåborg. När svenskarna kapitulerade i Kalix den 25 mars 1809 överlämnades bataljonen i ryssarnas händer.[9][10]

Överstelöjtnantens kompani, Lövångers kompani, Bygdeå kompani och Andra Majorens kompani (södra bataljonen) uppgick 1808 i den så kallade norra fördelningen som leddes av Johan Bergenstråhle (fältherre), och var förlagd i Umeå under början av år 1808. De stred med Jämtlands fältjägarregemente, Jämtlands hästjägare, och två ytterligare batterier. Slaget vid Vasa decimerade kompaniet med hälften. Därefter bytte fördelningen namn till svenska brigaden och ledningen övertogs av Odert Reinhold von Essen d.y.. Den 17 augusti stred fördelningen med finska armén i slaget vid Alavo, och därefter i slaget vid Oravais och slaget vid Ruona. Vid Alavo var Västerbottens regemente avgörande för den svenska segern. Kompaniet vägrade kapitulera i Kalix i mars 1809, men den 15 maj tillfångatogs soldaterna när de räddade svenska förråd vid Lejonströmsbron i Skellefteå. De svenska soldaterna var endast 600 mot 6000 ryssar, men de räddade förråden. Krigsfångarna släpptes 17 september 1809.[9][10]

1829-2000[redigera | redigera wikitext]

Generalmajor Nils Rosenblad inspekterar Västerbottens regemente på Rådhustorget i Umeå 1942.

År 1829 ändrades regementets namn till Västerbottens fältjägarregemente. Regementet delades 1841 upp i två kårer; Norrbottens fältjägarkår och Västerbottens fältjägarkår. År 1892 års härordning gav regementet åter namnet Västerbottens regemente (I 20). År 1898 bytte regementet mötesplats från Gumboda hed till Vännäs läger innan man 1909 flyttade in i kaserner i Umeå.

År 1958 reducerades Norrlands dragonregemente (K 4) till bataljonsstorlek, och med det underställdes Västerbottens regemente. Dragonerna fick det nya namnet Norrlands dragoner, och bibehöll förbandsbeteckningen K 4, samt sin förläggning på Skolgatan i Umeå. År 1966 samlokaliserades det med Västerbottens regemente, dock så skedde en tillbyggnad för dragonerna.[4][11]

År 1973 fick regementet den nya beteckningen I 20/Fo 61, efter sammanslagningen med det lokala försvarsområdet Västerbottens försvarsområde (Fo 61).[12][13] I samband med försvarsbeslutet 1977 avskildes Norrlands dragoner från regementet, samt omlokaliserades till Arvidsjaur, där de bildade Norrlands dragonregemente.[14]

Genom försvarsbeslutet 1996 kom Västerbottens regemente från och med 1 januari 1998 att reduceras till att enbart omfatta en försvarsområdesstab (Fo 61), vilken senare avvecklades den 30 juni 2000, som ett resultat av försvarsbeslutet 2000.[15][16]

Brigader[redigera | redigera wikitext]

Regementet kom genom försvarsbeslutet 1942 att organisera två stycken fältregementen som genom försvarsbeslutet 1948 kom att omorganiseras till infanteribrigader.[17]

Västerbottensbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Västerbottensbrigaden (IB 20) även ibland kallad Vildmannabrigaden bildades 1949 genom att fältregementet Västerbottens regemente (I 20) omorganiserades till brigad. 1964 omorganiseras brigaden till en norrlandsbrigad och i samband med detta gjordes en beteckningsändring till NB 20. Åren 1972 och 1973 splittrades brigaden till tre norrlandsskyttebataljoner F (11, 12 och 13.Nskbat F). Västerbottensbrigaden ersattes av Ångermanlandsbrigaden (IB 51) som norrlandsbrigad. Ångermanlandsbrigaden fick med det NB 51 som ny beteckning.[18]

Lapplandsbrigaden[redigera | redigera wikitext]

Lapplandsbrigaden (IB 50) bildades 1949 genom att fältregementet Lapplands regemente (I 50) omorganiserades till brigad. Brigaden kom att bli Västerbottens regementes huvudbrigad och kom att organiseras efter förbandstyperna IB 49, IB 59, NB 63, NB 85 och delvis efter NB 2000. 1965 omorganiserades brigaden till en norrlandsbrigad och i samband med detta gjordes en beteckningsändring till NB 50. 1994 kom Lapplandsbrigaden att avskiljas från regementet och blev från 1 juli samma år ett kaderorganiserat krigsförband inom Norra militärområdet (Milo N) samtidigt fick brigaden den nya beteckningen NB 20. Brigaden avvecklades den 31 december 1997 i samband med försvarsbeslutet 1996.[18][15]

Förbandsskolor[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1966 till 1999 var olika förbandsskolor underställda chefen Västerbottens regemente. År 1966 underställdes Kavalleriets kadettskola (KavKAS). Och 1980 övertog Infanteriets och Kavalleriets officershögskola (Inf/KavOHS) kasernerna från Norrlands dragoner som omlokaliserades till Arvidsjaur. Inf/KavOHS blev den 1 juli 1981 Infanteriets och Kavalleriets stridsskola (Inf/KavSS), vilken drygt tio år senare, 1993, bildade Stridsskola Nord (SSN). I samband med att Västerbottens regementes avvecklades genom försvarsbeslutet 2000, kom delar av SSN att omlokaliseras till Bodens garnison, för att där bilda Försvarsmaktens vinterenhet (FMVE).[19][20]

Förbandschefer[redigera | redigera wikitext]

Regementets vapen 1624-1994.

Nedan anges regementetscheferna mellan 1651 och 2000.[21]

  • 1651-1657: Didrik von Cappellen
  • 1658-1662: Günter von Rosenskans
  • 1663-1666: Kristian Urne
  • 1667-1671: Björn Svinhufvud
  • 1673-1676: Jakob Stegman
  • 1676-1683: Evert Horn
  • 1684-1694: Reinhold Johan von Fersen
  • 1702-1710: Anders Lagercrona
  • 1711-1717: Magnus Cronberg
  • 1717-1723: Henrik Magnus von Buddenbrock
  • 1723-1736: Carl Morath
  • 1736-1741: Johan Bernhard Wiedemeijer
  • 1743-1757: Georg Reinhold Palmstruch
  • 1757-1770: Wilhelm Carpelan
  • 1770-1779: Johan August Meijerfeldt
  • 1779-1785: Mauritz Klingspor
  • 1785-1791: Wilhelm Mauritz Pauli
  • 1791-1800: Gustaf Gyllengranat
  • 1800-1804: Otto Wrede
  • 1804-1806: Eberhard Ernst Gotthard von Vegesack
  • 1805-1811: Johan Bergenstråle
  • 1812-1828: Lars Jacob von Knorring
  • 1828-1837: Carl August von Hedenberg
  • 1845-1850: Georg Gabriel Emil von Troil
  • 1864-1868: Ernst von Vegesack
  • 1874-1883: Anders Eberhard Svedelius
  • 1883-1887: Elof von Boisman
  • 1897–1901: Otto Ewert Mautitz
  • 1901–1902: Carl Conrad Vogel
  • 1902–1907: Johan Oscar Nestor
  • 1907–1915: Gillis Bergenstråhle
  • 1915–1921: Bengt Ribbing
  • 1921–1928: Hugo Ankarcrona
  • 1928–1932: Per Erlandsson
  • 1933–1937: Carl Bennedich
  • 1937–1941: Nils Rosenblad
  • 1941–1947: Olof Sjöberg
  • 1947–1952: Per Axel Holger Stenholm
  • 1952–1952: Magnus Wilhelm af Klitenberg
  • 1952–1959: Carol Bennedich
  • 1959–1964: Åke H:son Söderbom
  • 1964–1970: Allan Johan Magnus Månsson
  • 1970–1971: Karl Iwan Eliseus
  • 1971–1973: Dick Ernst Harald Löfgren
  • 1973–1976: Sven Nils Anders Kruse de Verdier
  • 1976–1981: Dick Ernst Harald Löfgren
  • 1981–1983: Olof Gunnar Dackenberg
  • 1983–1990: Erik Olof Forsgren
  • 1990–1993: Jan Olof Lindström
  • 1993–1999: Anders Kihl
  • 1999–2000: Per-Ove Harry Eriksson

Organisation[redigera | redigera wikitext]

1634(?)

  • Livkompaniet
  • Överstelöjtnantens kompani
  • Majorens kompani
  • Lövångers kompani
  • Kalix kompani
  • Bygdeå kompani
  • Skellefteå kompani
  • Piteå kompani

1841

Övrigt[redigera | redigera wikitext]

Vid etableringen av regementet i Umeå upprättades ett kungligt brev, undertecknat av Oscar II, där det stadfästes att staden Umeå vid en eventuell nedläggning av regementet skulle ha option på byggnader och mark. Numera ligger företagsparken Umestan, flera skolor, Totalförsvarets skyddscentrum och Västerbottensgruppen (UG 61) på det gamla regementsområdet. Överstelöjtnantens kompanis historia lever idag vidare genom Kongl. Wästerbottens Regemente, ett reenactment av Föreningen interaktiv historia i Sävar, där man söker återuppliva det sista slaget på svensk mark, som en del av Märkesåret 1809.[22]

Namn, beteckning och förläggning[redigera | redigera wikitext]

Namn
Västerbottens regemente 1624 1829-12-11
Västerbottens fältjägarregemente 1829-12-12 1841
Västerbottens fältjägarkår 1841 1892-12-11
Västerbottens regemente 1892-12-12 2000-06-30
Beteckningar
I 19 1816 1841
I XIX 1841 1892-12-31
I 20 1893-01-01 1973
I 20/Fo 61 1973 2000-06-30
Förläggningsorter, detachement och baser
Gumboda hed (F) 1649 1898
Vännäs läger (F) 1898 1909-03-31
Umeå garnison (F) 1909-04-01 2000-06-30
Umeå skjutfält (Ö) 19?? 2000-06-30
Tåme skjutfält (Ö) 19?? 2000-06-30

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ H., Carola (20 november 2008). ”Historik”. Västerbottensgruppen. http://ug61.hemvarnet.se/?action=visaenhet;enhetid=1654. Läst 29 mars 2010. 
  2. ^ [a b] ”Överstelöjtnantens kompani -Reenactmentgruppen”. Interaktivhistoria.se. http://www.interaktivhistoria.se/reenactment/index.html. Läst 13 juli 2011. 
  3. ^ ”Kungens födelsedag firades på Yttre borggården”. Kungahuset.se. http://www.kungahuset.se/kungafamiljen/aktuellahandelser/aktuellt2012apriljuni/kungensfodelsedagfiradespayttreborggardensefilmhar.5.4a3da1313658e148c310a3.html. Läst 18 augusti 2012. 
  4. ^ [a b c] Braunstein (2003), s. 89
  5. ^ Kjellander (2003), s. 326
  6. ^ Braunstein (2003), s. 91
  7. ^ Thisner, Fredrik. [fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:456451/FULLTEXT01.pdf ”Indelta inkomster: En studie av befälets indelning vid Upplands och Västerbottens infanteriregementen 1721 – 1833”] (PDF). Uppsala universitet/Försvarshögskolan. sid. 5-6. fhs.diva-portal.org/smash/get/diva2:456451/FULLTEXT01.pdf. Läst 8 februari 2014. 
  8. ^ http://www.tjarnen.se/bucht/images/stories/docs/redigerad_kronika.pdf
  9. ^ [a b] http://www.interaktivhistoria.se/reenactment/historia.html
  10. ^ [a b] Högman
  11. ^ Berg (2004), s. 375
  12. ^ Holmberg (1993), s. 15
  13. ^ Holmberg (1993), s. 76
  14. ^ Holmberg (1993), s. 20
  15. ^ [a b] prop. 1996/97:4
  16. ^ prop. 1999/2000:30
  17. ^ brigadmuseum
  18. ^ [a b] Braunstein (2003), s. 325
  19. ^ Holmberg (1993), s. 56
  20. ^ Holmberg (1993), s. 59
  21. ^ Kjellander (2003), s. 326-328
  22. ^ Kongl. Wästerbottens Regemente

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Granberg, Harry, red (1976). Under vildmannafanan: Kungl. Västerbottens regemente efter 1 världskriget. Umeå: Historiekomm. vid Västerbottens regemente och försvarsområde. Libris 255414. ISBN (Inb.) 
  • Bennedich, Carl; Belfrage, Nils G.; Steckzén, Bertil (1924). Västerbottens och Norrbottens fotfolk: minnesskrift med anledning av Kungl. Västerbottens regementes 300-årsjubileum 1924. Stockholm: Hæggström. Libris 8216249 
  • De sista åren: Västerbottens regemente. Umeå: Försvarsmakten, Västerbottens regemente. 2001. Libris 8412975. ISBN (Inb.) 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]