JR-Maglev

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
JR-Maglev på testbanan i Yamanashi

JR-Maglev är ett system av svävande tåg maglevtåg, som har utvecklats av Japan's Railway Technical Research Institute (RTRI), ett forskningsföretag som ingår i Japan Railways. Tågen som fortfarande (april 2007) är på experimentstadiet, provkörs på en 18,4 km lång testbana i Yamanashi.[1] Den 2 december 2003 sattes ett hastighetsrekord på banan då ett JR-Maglev lyckades komma upp i hastigheten 581 km/h.[2]

JR Tokai beslutade 25 december 2007 att verka för att bygget av Chūō Shinkansen, med den teknik man utvecklat för JR Maglev, skall komma igång så snart som möjligt. Detta genom att ta gruppen tar på sig samtliga investeringskostnader för bygget av den första etappen mellan Tokyo och Nagoya.[3]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Det tidigare statliga operatören Japan National Railway (JNR) började utvecklingsarbetet redan 1970[1]. 1977 byggdes en 7 km lång testbana i Miyazaki och under 1979 kördes ett obemannat tåg i 517 km/h på banan.[1] Efter privatiseringen av JNR 1987 ökade trafiken på Tokaido Shinkansen så att linjen går på maximal kapacitet och JR Tokai blev intresserade av att omsätta magnetsvävningstekniken i fullskalig trafik så snabbt som möjligt för att kunna bygga en snabbare järnvägslinje mellan Tokyo och Osaka. För det krävdes en bättre testbana med dubbelspår större lutningar och tunnlar. RTRI och JR-Tokai byggde då gemensamt den nya testbanan i Yamanashi.[1] De första testen på banan gjordes 1997.[1]

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Under åren 1997 till 1999 lyckades gruppen vid försök visa att tekniken fungerar i farter över 500 km/h och även möten mellan två tåg med en relativ hastighetsskillnad över 1000 km/h, utan allvarligare störningar för omgivningen eller passagerarna (d.v.s. lågt buller och inga kraftiga ryck i sidled vid tågmöten). Det största problemet är de tryckvågor som sprids från tunnelmynningen när tåg åker genom en tunnel i hög hastighet.[1] Testerna sedan dess utgörs främst av uthållighetstest. Utvecklingsarbetet är främst inriktat på att göra tekniken billigare[1] bland annat ska man utöka testtågsättet från hittills längsta fem vagnar till tolv.[4]

I april 2007 lyckades franska TGV nästan matcha JR-Maglev genom att köra 574,8 km/h med konventionell teknik (d.v.s. stålhjul på stålräls).[4] För Japans del gäller dock betydligt strängare gränser för buller från tåg än i Frankrike och JR Higashi-nihon som bedrivit ett forskningsprojekt för att få fram tågsätt med största tillåtna hastighet 360 km/h för Tohoku Shinkansen har fått nöja sig med att införa nya tågsätten E5 med största tillåtna hastighet 320 km/h på grund av bullerbestämmelserna.[4] I det ljuset betraktas fortfarande maglev som den mest fördelaktiga tekniken för att bygga Chuo Shinkansen även om det finns skeptiker som inte tror att det är ekonomiskt möjligt.[4]

Se även[redigera | redigera wikitext]

  • Transrapid tyska höghastighetsmaglevtåg.
  • Linimo japansk maglevbana i trafik.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Kazuo Sawada (2000). ”Superconducting Maglev Developed by RTRI and JR Central”. Japan Railway & Transport Review (25): sid. 58-61. http://jrtr.net/jrtr25/pdf/f58_tec1.pdf. 
  2. ^ ”JR Maglev” (på Engelska). houseofjapan.com. Arkiverad från originalet den 3 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140803054808/http://www.houseofjapan.com/auto-moto/jr-maglev. Läst 3 augusti 2014. 
  3. ^ ”Central Japan Railway Company Decides to Promote the Tokaido Shinkansen Bypass (also known as Chuo Shinkansen) on the Premise that the Company Would Bear the Cost for the Project”. JR Tokai. 25 december 2007. http://english.jr-central.co.jp/news/n20071225/_pdf/release.pdf. Läst 2008-02-19. 
  4. ^ [a b c d] Shihichi Mishima (2009). ”Japan faces hurdles in race for super-fast train” (på Engelska). Asahi Shimbun. Arkiverad från originalet den 15 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090515033904/http://www.asahi.com/english/Herald-asahi/TKY200905120046.html. Läst 26 juli 2009.