Judas Mackabaios

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Judas Mackabaios, Juda mackabeen, (hebreiska יהודה המכבי, Yehudah HaMakabi, övers. Juda hammaren), död 160 f.Kr., var tredje son till den judiske prästen Mattathias av Jojarivs släkt från Jerusalem.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Han ledde den mackabeiska revolten mot seleukiderna (167-160 f.Kr.). Epitetet "mackabaios" kommer från det syriska ordet maqqaba, hammare, och gavs honom som erkännande för hans hårdhet vid slagfälten.

175 f.Kr. blev Antiochos IV Epifanes kung över seleukidiska riket och påbörjade en assimilationskampanj mot judarna. I syfte att sammanbinda riket med de grekiska elementen i imperiet, försökte han utplåna den judiska tron och hellenisera judarna. En präst från Modein vid namn Mattathias gjorde uppror och vid hans död 167 f.Kr. tog hans söner Judas, Simon Thassi, Elasar Avaran, Johannes Gaddi och Jonathan Apfus över kampen; som befälhavare över militären utsåg Mattathias Judas, som rekryterade soldater till upproret. De var dock så få att de inte kunde starta krig, utan bedrev till en början ett gerillakrig. Efter en stor framgång vid ett större slag i Nahal el-Haramiah ökade tillströmningen till den judiska armén.

164 f.Kr. kunde Judas Mackabaios återta tempet i Jerusalem. I den judiska traditionen berättas det att vid invigningen hade de endast olja för att hålla ljuset tänt i ett dygn, men oljan räckte mirakulöst i åtta dagar. Till minne av detta firar judarna Hanukkah. Invigningen återberättas även i Första Mackabeerboken 4:36-61 och Andra Mackabeerboken 10:1-8.

Judas Mackabaios stupade i ett slag mot Bakchides, och till hans efterträdare valdes brodern Jonathan Apfus.

Han är omnämnd i Dantes Divina Commedia.