Koreas historia

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koreas historia

Joseon at its end.jpg
Den här artikeln är en del i
serien Koreas historia:
Förhistorisk tid
Jeulmunperioden
Mumunperioden
Gojoseon
Wiman Joseon (194-108 f.Kr.)
Tiden före Koreas tre kungariken
Buyeo
Goguryeo
Okjeo
Dongye
Jinstaten
Samhan
Fyra kommanderier av Han
Koreas tre kungariken
Goguryeo (37 f.Kr - 668 e.Kr.)
Baekje (18 f.Kr - 660 e.Kr.)
Silla (57 f.Kr - 935 e.Kr.)
Gayakonfederationen (42–562)
Norra och södra staterna
Förenade Silla (668–935)
Balhae (698–926)
Senare Koreas tre kungariken
Hubaekje (892–936)
Taebong (901–918)
Silla (57 f.Kr - 935 e.Kr.)
Koreas dynastier
Goryeo (918–1392)
Joseon (1392–1897)
Kejsardömet Korea (1897–1910)
Kolonialtiden
Japanskt styre (1910–45)
Republiken Koreas provisoriska regering (1919-48)
Delat Korea
Militärstyret (1945-1948)
Nordkoreas historia (1948-nu)
Sydkoreas historia (1948-nu)

Koreas historia har traditionellt sett ofta räknats från år 2333 f.Kr., det traditionella årtalet för Gojoseondynastins grundande. De arkeologiska spåren går dock tillbaka till förhistorisk tid (tidigpaleolitikum) med tecken på mer avancerade kulturer från 8 000 f.Kr. och jordbrukskulturer från perioden 1 500-300 f.Kr.


Forntiden och antiken[redigera | redigera wikitext]

Det område som senare blev känt som Korea var under forntiden genomgångsplats för många folkslag, bland annat japanerna, och utvecklades tidigt till ett kulturcentrum som på många sätt påminde om Japan och Kina, men bevarade en egen karaktär och gjorde många självständiga framsteg; den första koreanska skriften härstammar från 704 f.Kr, och den första tryckta skriften exakt 400 år senare.

En legend om att en kejserlig prins Ki omkring 1100 f.kr. skall ha grundat ett rike i Korea saknar histroisk bakgrund.[1]

Politiskt dominerades halvön från 304 f.Kr. av det koreanska kungadömet Chosen, som också länge var den österländska benämningen på Korea, men 108 f.Kr hamnade det under Kinas överhöghet, och mellan 57 f.Kr och 18 e.Kr splittrades Chosen i de tre kungadömena Silla i östra Korea, Koguryo i norra och Paekce i västra, alla vasallstater under Kina. Först 313 e.Kr blev halvön fri från den kinesiska överhögheten, och områdets nya stormakt var Koguryo, som 371 inledde återenandet av halvön genom att erövra Paekce, men även Japan började nu intressera sig för området, och även om en planerad invasion år 343 mer eller mindre misslyckades hade Japan dock lyckats etablera en mindre koloni i dess sydspets.

Medeltiden och tidigmodern tid[redigera | redigera wikitext]

År 535 infördes buddhismen (som funnits i området sedan 372) som statsreligion, 562 togs den lilla japanska besittningen tillbaka, och år 660 blev en viktig vändpunkt i Koreas historia då Silla slutförde det eningsarbete Koguryo påbörjat genom att ena landet; sex år senare återinfördes visserligen Kinas överhöghet, men den var denna gång en rent formell sak, och de följande århundradena var en stor blomstringsperiod i landets historia. År 918 fick Silla namnet Korea, och 1160 trycktes den första bevarade boken. 1170-1270 var Korea ett shogunat på samma sätt som i Japan, då militärerna styrde medan kungahuset uppbar en rent formell ställning, och på 1230-talet blev det en vasall till Mongoliet som använde det som utgångspunkt för två erövringsförsök av Japan, vilket innebar slutet för landets storhetstid; Korea störtades i kaos vid sidan av de svåra inbördes striderna i Kina efter 1294, och 1356 var landet i princip upplöst.

I den officiella kinesiska historieskrivningen beskrivs det mongoliska väldet som att en kinesisk minoritet grep makten i Kina, och sedan utvidgade det kinesiska väldet. Perioden för det mongoliska väldet uppfattas därför i Kina som en kinesisk storhetstid, då Kina sträckte sig från Asien till Europa, snarare än som en tid av kinesisk politisk underkastelse under mongolerna.

Korea återupprättades och återhämtade sig till ett högt pris vid det viktiga årtalet 1392, då det politiskt bekräftades som en kinesisk vasallstat en gång för alla, och lagarna skrevs om och samhället organiserades efter konfucianismen, som infördes som statsreligion. Införandet av denna nya religion hade en enorm betydelse för Korea som inte kan underskattas då man vill förstå landet, inte bara i historiskt perspektiv utan i också i nuet; inte bara i kulturellt, utan också i socialt och politiskt avseende. Fram till denna punkt hade Korea, trots påverkan utifrån, behållit en egen ursprunglig kultur, men nu blev hela samhällslivet omformat på ett genomgripande sätt som saknar motstycke; konfucianismen hade bestämda åsikter om politik, samhällsklasser, könsroller och regler för hur i stort sett allt i livet skulle skötas, och inom alla dessa områden blev nu Korea omformat för att fullt ut motsvara lärans ideal. Konfucianismen har haft en mycket stor roll också i Kina, men trots att det var en kinesisk ideologi, blev den aldrig lika genomförd i Kina som i Korea, som från år 1392 omvandlades till ett konfucianskt mönstersamhälle. Det tydligaste exemplet på detta är kvinnans ställning; medan kvinnan i den tidigare koreanska kulturen hade haft en relativt jämlik ställning, mer påminnande om den japanska än den kinesiska kvinnans (i både dessa länder hade kvinnans ställning varit fri i antiken men försämrats med tidens gång därefter), och haft flera regerande drottningar, så fick hon i det konfucianska idealsamhället en roll som gränsade till utplåning; år 1400 uppmanades alla kvinnor att om möjligt hålla sig inomhus under dagtid, 1412 påbjöds kvinnor att täcka över sitt ansikte om de nödvändigtvis måste gå ut, 1450 förvisades de även inomhus till en särskild kvinnoavdelning och förbjöds vara närvarande i manliga gästers närvaro (med undantag av hovet) och 1554 förbjöds kvinnor ärva eller äga egendom, såvida de inte var prostituerade.

Den stabilitet den nya samhällsordningen medförde innebar dock en möjlighet till utveckling som ledde till en ny blomstringstid i andra avseenden, och vetenskapen utvecklades starkt, upptäcktsresor uppmuntrades, och 1402 kartlade Korea världen ända till Sydafrika; det kinesiska överväldet var också en rent formell sak, och landet var i realiteten självständigt. Nedgången började 1592, då Japan under några år utsatte landet för en rad brutala erövringsförsök; det sista av dessa inträffade 1598, och trots att man misslyckades plundrades och härjades landet svårt ända upp till nuvarande Kinas gräns och kunde aldrig återhämta sig helt. 1637 stängdes landet helt och isolerade sig från all kontakt med yttervärlden, och i över tvåhundra år var det känt för yttervärlden som "Det slutna kungadömet".

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

Strider under Koreakriget.

År 1876 tvingade Japan Korea att öppna sig för omvärlden igen, men det hamnade då snabbt under en hårdhänt japansk dominans; det japanska inflytandet spred sig inom alla sidor av samhället, och ledde till japanfientliga upplopp 1882 och 1884. Kinas formella övervälde utbyttes efter första kinesisk-japanska kriget 1894-95 mot ett reellt japanskt, och även om de inhemska makthavarna försökte hävda sig, särskilt under ledning av drottning Min Myongsong (som dog vid ett japanskt attentat 1895), och trots att Korea förklarades som kejsardöme 1897, var den japanska övermakten så genomgripande att landet inte själv kunde hävda sig. Istället kastade sig den koreanske kungen helt i Rysslands armar, som vid denna tid tog upp koloniala anspråk i denna del av Asien, och under två års tid bodde kejsaren på den ryska ambassaden, oåtkomlig för japanska påtryckningar. Efter rysk-japanska kriget då Korea på nytt blev krigsskådeplats kunde inget hindra att landet blev ett japanskt protektorat 1905. Sedan Hirobumi Ito mördats av en korean 1909 blev Korea 1910 formellt annekterat av Japan.[2]

Japansk ockupation och Koreas splittring[redigera | redigera wikitext]

Den japanska annekteringen skedde genom ett kontrakt mellan Japan och Korea. Denna tid är tyvärr ofta misstolkad inom historien, men annekteringen startade genom en förhandling mellan Koreas kung och den Japanska staten. Trots att några brutala handlingar skedde, bidrog japanerna till att utveckla Korea genom industrialisering, byggandet av en modern infrastruktur och genom att totalt öppna 5 000 skolor och universitet för båda könen. Efter annekteringen 1945, hade Koreas befolkning vuxit till dubbla antalet, och medelåldern hade ökat från 24 till 46 år.

Efter andra världskriget blev Korea fri från annekteringen. Sedan gick Sovjetunionen in i Korea från norr, och USA från syd. På den 38:e breddgraden möttes de två arméerna och där drogs gränsen som skulle dela Korea i två; Syd- och Nordkorea. Avsikten var att Korea snart skulle bli ett självständigt land. I ett val 1948 som bojkottades av vänstern valdes den av USA stödde Syngman Rhee till president för Republiken Korea. I norr utropades Demokratiska folkrepubliken Korea senare samma år.

Koreakriget[redigera | redigera wikitext]

Koreakriget startade 1950 till följd av att Nordkorea hade invaderat Sydkorea. Kriget utkämpades utan direkta framgångar från endera sidan fram till 1953, då en vapenvila trädde i kraft. Teoretiskt sett pågår kriget än idag, men gränsen bevakas av FN-soldater vilka bland andra ser till att vapenvilan upprätthålls.

Officiellt är både Nord- och Sydkorea för en framtida återförening, vilket i dagsläget dock hindras bland annat av politiska motsättningar mellan länderna.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1072 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1073