Krabbätarsäl

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Krabbätarsäl
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Krabbenfresser.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Rovdjur
Carnivora
(orankad) Sälar
Pinnipedia
Familj Öronlösa sälar
Phocidae
Släkte Lobodon
Gray, 1844
Art Krabbätarsäl
L. carcinophagus
Vetenskapligt namn
§ Lobodon carcinophagus
Auktor (Hombron & Jacquinot, 1842)
Utbredning
Lobodon carcinophagus distribution.png
Synonymer
Lobodon carcinophaga[2][3]
Hitta fler artiklar om djur med

Krabbätarsälen (Lobodon carcinophagus[4][5][2][6][3][7]) tillhör familjen öronlösa sälar[8][9] och lever på kanten av packisen runt Antarktis. Arten är den enda i släktet Lobodon.[10]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Vuxna individer är vanligen 200 till 240 cm långa och når ibland 260 cm längd. Honor är något större än hannar. Vikten varierar mellan 200 och 300 kg.[11] Pälsens färg är olika beroende på årstiden. Efter sommaren är den ovanpå mörkbrun och på buken gulbrun. Sedan bleknar färgen ut och pälsen är ljusbrun eller beige. Fenorna är alltid mörkast.[11]

Tänderna är starkt anpassade för djurets föda som huvudsakligen består av kräftdjur. I underkäken har de rörformiga hål i överdelen. När djuret stänger munnen passar de övre tänderna precis i hålen. Pressar knubbsälen sedan ut vattnet fastnar kräftdjuren mellan tänderna.[11]

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Krabbätarsälen lever huvudsakligen i vid packisen kring Antarktis. Under den antarktiska vintern vandrar sälen långt och når kustlinjerna av Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och Patagonien. Flera individer vandrar även långa sträckor på isen. Levande individer hittades 113 km från det öppna vattnet i regioner som ligger 900 meter över havet.[1] På snö kan de nå en hastighet upp till 25 km/h. När den känner sig hotad roterar sälen ofta flera gånger kring kroppsaxeln.[11]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Krabbätarsälen är den enda sälart som lever av djurplankton. Förutom kräftdjur som krill fastnar ibland mindre fiskar som inte är större än 10 cm mellan tänderna. Födan simmar inte så långt ner i havet, så det räcker för sälarten att dyka till 30 meters djup.

Käken på en krabbätarsäl

Krabbätarsälar lever ensamma eller i små grupper.[11] Med sina tänder kan de inte bygga egna hål i istäcken och därför använder de hål från weddellsälen. På vintern flyttar krabbätarsälar norrut med iskanten. Många unga sälar tappar orienteringen under vandringen och flyttar söderut till antarktiska kontinenten. Tidigare påträffades krabbätarsälar 113 km från kustlinjen och på 1100 meter höjd över havsytan. Sälar som går vilse kommer att dö. Ofta hittade man frusna kadaver i isen.

Honorna föder sälkalven på isflaken. Hos honan finns oftast en hanne som troligtvis inte är far till ungdjuret. Ändå skyddar den kalven mot andra hannar. När hannarna slåss gör de samtidigt olika väsljud. Många hannar har ärr som förmodligen härstammar från kampen.

Naturliga fiender är späckhuggaren och sjöleoparden.[11] För dem är krabbätarsälar huvudbyten i havet runt Antarktis.

Bestånd[redigera | redigera wikitext]

Krabbätarsälen är den sälarten som har flest individer. Uppskattningar varierar mellan 2 miljoner och 75 miljoner individer men IUCN antar att omkring 12 miljoner individer är trovärdigast. Regionen är svår tillgänglig och därför är trenden oklar.[1] Den stora jakten på bardvalar var gynnsam för krabbätarsälen. Den har nu färre konkurrenter om födan.

Tidigare jagades några individer men fångsten var så framgångsrik som till exempel valfångsten. Sedan människan började fånga krill består även här en konkurrens. Under 1950-talet drabbades populationen kring Antarktiska halvön av en sjukdom med många dödsoffer. Vilken sjukdom gick inte att utreda men som möjlig kandidat utpekades valpsjukan. Den globala uppvärmningen betraktas som en potentiell fara för arten.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Southwell, C. 2008 Lobodon carcinophaga. Från: IUCN 2010. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2010.4. <www.iucnredlist.org>. Läst 12 december 2010.
  2. ^ [a b] Rice, Dale W. (1998) Marine Mammals of the World: Systematics and Distribution, Special Publications of the Society for Marine Mammals, no. 4
  3. ^ [a b] Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (2005) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 3rd ed., vols. 1 & 2
  4. ^ (1996) , database, NODC Taxonomic Code
  5. ^ Wilson, Don E., and DeeAnn M. Reeder, eds. (1992) , Mammal Species of the World: A Taxonomic and Geographic Reference, 2nd ed., 3rd printing
  6. ^ (1998) , website, Mammal Species of the World
  7. ^ Wilson, Don E., and F. Russell Cole (2000) , Common Names of Mammals of the World
  8. ^ Bisby F.A., Roskov Y.R., Orrell T.M., Nicolson D., Paglinawan L.E., Bailly N., Kirk P.M., Bourgoin T., Baillargeon G., Ouvrard D. (red.) (2011). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2011 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/services/res/2011AC_26July.zip. Läst 24 september 2012. 
  9. ^ ITIS: The Integrated Taxonomic Information System. Orrell T. (custodian), 2011-04-26
  10. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Lobodon (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  11. ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) s. 871-873 online

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. 6th Edition. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]