Valfångst

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Besättningen på Albert Grimaldis (senare Albert I av Monaco) forskningsfartyget Princesse Alice poserar vid resterna av en fångad val.
Valfångst vid slutet av 1800-talet.

Valfångst eller valjakt, är fångst av valar. Valfångst har förekommit eller förekommer i organiserad form i bland annat Japan, Island och Norge. En organisation som behandlar valfångst är IWC, Internationella valfångstkommissionen. I modern valfångst skjuter man en granat med harpun mot valen. Granaten exploderar trettio centimeter inuti valens kropp, och försätter den i chock tills den avlider. Tidigare sköt man harpuner med en mindre kanon och man har också jagat val med harpuner som kastats med handkraft. Sedan 1986 är kommersiell valfångst förbjuden.

Tidig valfångst[redigera | redigera wikitext]

Under medeltiden jagades valar för deras kött, tran som användes som bränsle och de stora gomlisterna, barder, som användes för husbygge. Redan vid slutet av medeltiden var stora flottor ute för att jaga de stora valarterna, huvudsakligen rätvalar som grönlandsval och nordkapare Anledningen var att rätvalar flyter sedan de dör, vilket övriga valar inte gör. Till exempel hade den nederländska flottan under 1500-talet och 1600-talet cirka 300 valfångstskepp med 18 000 män i besättning. Under 1700-talet och 1800-talet jagades huvudsakligen bardvalar, för att få gomlisterna som användes i korsetter och krinoliner. Dessutom användes kaskelotens spermaceti som smörjmedel för maskiner och dess ambra som grundämne för farmacin och parfymframställning.

Industriell valfångst[redigera | redigera wikitext]

Efter uppfinnandet av sprängharpunen ökade jakten betydligt. Stora skepp omvandlades till moderskepp och där förädlades valen till olika produkter. Ungefär vid början av 1900-talet hade valar en stor betydelse som råvarukälla för industrin, framför allt valoljan som kokades ur späcket och även ur kött och ben. Det var fettbrist i världen, både på grund av militär rustning (tillverkning av sprängmedel) och på grund av dåtidens bristande tillgång på vegetabiliska fetter för matfett och tvål. Under denna tid pågick därför en intensiv industriell jakt. Till exempel jagades på 1930-talet varje år omkring 30 000 valar. Den japanska jakten var ett undantag, då den huvudsakligen skedde för användning av köttet till livsmedel.

Flensning[redigera | redigera wikitext]

En flensare har påbörjat styckningen av en val på flensplan vid landstationen i Grytviken 1916.

Flensning innebär själva styckningen av den dödade valen. Under 1800- och 1900-talens stora industriella valfångst vid fasta landstationer skedde flensningen på ett så kallat flensplan, vilket var förbundet med en slip där man drog upp valen. Flensarna var de bäst betalda arbetarna på valstationerna. Flensning kunde även ske vid flytande kokerier som var förankrade vid tillfälliga ankringsplatser. Då flensades det i sjön - den uppblåsta valen skars i stycken av flensare som gick omkring på den flytande valen, och späck- och köttstycken vischades ombord till kokeriet. Flensarna arbetade med stora knivar på långa skaft som såg ut som felvinklade hockeyklubbor. När den pelagiska fångsten utan landstationer utvecklades på 1920-talet, flensades till att börja med i öppen sjö. Det var farligt och ineffektivt och ledde till att de flytande valkokerierna i slutet av 1920-talet utrustades med öppna slipar i aktern för upphalande av valskrotten till speciellt inrättade flensplan upp på fartygsdäcket. Då blev valfångsten en verkligt effektiv industri, vilket under andra hälften av 1900-talet ledde till överfångst och närmast utrotning av flera stora valarter.

Konsekvenser[redigera | redigera wikitext]

De flesta valarters bestånd är idag hotade. Några större valarter blev nästan utdöda. Fullständigt utrotade blev till exempel gråvalspopulationen i Atlanten och biscayavalen. Av arten nordkapare finns troligtvis bara 300 till 600 individer. Populationen av blåvalen uppskattas till maximalt 14 000 individer.

De första skyddsåtgärderna för valar fastställdes 1931. Tydligt hotade arter som knölvalen, som vid denna tid bara hade hundra djur, blev skyddade. Dessutom skapades de första skyddszonerna. 1946 grundades den internationella valfångstkommissionen, som ska säkra valarnas bestånd. Denna organisation förbjöd 1985 dödandet av valar fram till 2005. Ändå bedrivs valfångst huvudsakligen av japanska flottor som anger forskning som anledning,[1] vilket av de flesta anses vara en lögn, för att de ska kunna fortsätta jaga valar för köttets skull.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Japan’s research whaling in the Antarctic, Institute of Cetacean Research, läst 3 augusti 2011.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]