Kurt Weill

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Kurt Weill
Kurt Weill 1932
Kurt Weill 1932
Tonsättare
Född 2 mars 1900
Dessau,  Sachsen-Anhalt
Död 3 april 1950 (50 år)
New York,  USA
Bakgrund Kompositör
Aktiva år 1920–50
Webbplats Kurt Weill Foundation for Music

Kurt Weill, född 2 mars 1900 i Dessau, Sachsen-Anhalt, Tyskland, död 3 april 1950 i New York, New York, USA, var en tysk tonsättare (från 1943 amerikansk medborgare). Han var gift med den österrikiskfödda skådespelerskan och sångerskan Lotte Lenya.

Weill studerade komposition för Engelbert Humperdinck och Ferruccio Busoni i Berlin. Busoni fick stor betydelse för Weills senare skapande och för hans operaestetik.

Redan tidigt, för sina första operaprojekt, samarbetade Weill med betydande tyskspråkiga författare som Georg Kaiser och Yvan Goll. Den komiska enaktsoperan Der Zar lässt sich photographieren ("Tsaren låter fotografera sig"; alt. svensk titel: "Ett foto av självaste tsaren") med libretto av Kaiser, uruppförd 1928, var en remarkabel publikframgång. Här, liksom redan i Royal Palace (1927, libretto av Goll) arbetar Weill med en stilblandning, som skulle komma att bli hans kännemärke. I båda de nämnda operorna spelar inslag av tango en viktig roll. Den sofistikerade växlingen mellan det dominerande, närmast expressionistiska tonspråket och det populära i tangons form har i dessa operor inte minst dramaturgiska funktioner.

Det berömda samarbetet med författaren Bertolt Brecht varade i tre år, 19271930, med enstaka gemensamma projekt efteråt. Några av Weills mest kända verk kom till under samarbetet med Brecht, så till exempel den samhällskritiska Tolvskillingsoperan (Die Dreigroschenoper). Detta verk är inte en opera i konventionell mening, utan kallades av upphovsmännen "Stück mit Musik" (skådespel med musik). I Tolvskillingsoperan blandar Weill många olika stilar, från de neobarocka tongångarna i uvertyren till den för tonsättaren karakteristiska kabaré-, jazz- och tangoinspirerade så kallade "Song"-stilen. Även operan Staden Mahagonnys uppgång och fall, kantaten Der Lindberghflug och skoloperan Der Jasager var viktiga resultat av samarbetet med Brecht.

Ett av Weills sista verk innan han tvingades lämna Tyskland 1933 på grund av det nationalsocialistiska hotet var den storskaliga, tragiska operan Die Bürgschaft med ett samhällskritiskt libretto av den kände scenografen Caspar Neher. I fransk exil 1933-1935 skrev Weill bland annat sin andra symfoni och återupptog tillfälligt samarbetet med Brecht i den "sjungna baletten" Die sieben Todsünden, men komponerade också en påtagligt "fransk" musik till Jacques Devals skådespel Marie Galante.

Efter två år i Frankrike flyttade Weill 1935 till USA där han var fortsatt verksam med att komponera musikaler, operett- och filmmusik men även operan Street Scene liksom solosånger, bland annat till texter av Walt Whitman. Till skillnad från sin forne samarbetspartner Brecht, som i mycket hög utsträckning var beroende av språket, och i synnerhet det tyska språket som arbetsredskap, och många andra europeiska intellektuella som flytt till USA, var Weill mycket angelägen om att assimilera sig och bli accepterad som amerikan. När en amerikansk tidning - utan någon som helst pejorativ avsikt - kallade honom "German composer" (tysk kompositör), protesterade Weill i ett särskilt genmäle. Flera av Weills verk från USA-tiden, tydligast Street Scene visar på Weills ambition att åstadkomma en "American Opera", något han själv i flera artiklar beskriver som en syntes mellan den amerikanska musikalen och den traditionella europeiska operan.

Weill var sedan 1926 gift med skådespelerskan och sångerskan Lotte Lenya, en framstående uttolkare och propagandist för hans verk. Efter skilsmässan 1933 gifte paret om sig 1937.

Än idag lever en viss påverkan av Weills musik kvar. Till hans stora beundrare räknas bland många andra Bob Dylan.

Verkförteckning (urval)[redigera | redigera wikitext]

Operor[redigera | redigera wikitext]

Sångspel[redigera | redigera wikitext]

Skådespelsmusik[redigera | redigera wikitext]

Operetter[redigera | redigera wikitext]

Musikaler[redigera | redigera wikitext]

Pantomimer, balletter[redigera | redigera wikitext]

  • 1922Zaubernacht, pantomim för barn i en akt, op. 7
  • 1933Die sieben Todsünden, ballet chanté för sopran, manskvartett och orkester (libretto: Bertolt Brecht)
  • 1938The Judgement of Paris

Kantater[redigera | redigera wikitext]

  • 1920Sulamith, koralfantasi för sopran, damkör och orkester (förlorad)
  • 1927Der neue Orpheus, kantat för sopran, soloviolin och orkester, op.16 (text: Yvan Goll)
  • 1928Das Berliner Requiem, kantat för tenor, baryton, manskör (or tre mansröster) och blåsorkester (text: Bertolt Brecht)
  • 1929Der Lindberghflug, kantat för tenor, baryton och bassolister, kör och orkester (text: Bertolt Brecht, första versionen med musik av Paul Hindemith och Weill, andra versionen, också 1929, med musik endast av Weill)
  • 1940The Ballad of Magna Carta, kantat för tenor och bassolister, kör och orkester (text: Maxwell Anderson)

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1918 – Stråkkvartett i h-moll (utan opustal)
  • 191921 – Sonat för cello och piano
  • 1923 – Stråkkvartett op. 8

Pianomusik[redigera | redigera wikitext]

  • 1917Intermezzo
  • 1937Albumblatt für Erika (transkription av pastoralen ur Der Weg der Verheissung)

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • 1919Suite für Orchester
  • 1919Die Weise von Liebe und Tod, symfoniskt poem för orkester efter Rainer Maria Rilke (förlorad)
  • 1921 – Symfoni nr 1 i en sats för orkester (Berliner Sinfonie)
  • 1922 – Divertimento för orkester, op.5 (ofullbordad, rekonstruerad av David Drew)
  • 1922Sinfonia Sacra, Fantasia, Passacaglia und Hymnus für Orchester, op. 6 (ofullbordad)
  • 1923Quodlibet, svit för orkester ur pantomimen Zaubernacht, op. 9
  • 1925Konzert für Violine und Blasorchester, op. 12
  • 1927Bastille Musik, svit för blåsorkester (arrangerad av David Drew, 1975) ur scenmusiken till Gustaf III av August Strindberg)
  • 1929Kleine Dreigroschenmusik, svit ur Tolvskillingsoperan för blåsorkester, piano och slagverk
  • 1934Suite panaméenne för kammarorkester (ur Marie Galante)
  • 1934 – Symfoni nr 2 i tre satser för orkester
  • 1947Hatikvah, arrangemang av Israels nationalsång för orkester

Sånger[redigera | redigera wikitext]

  • 1919Die stille Stadt, för röst och piano, text: Richard Dehmel
  • 1923Frauentanz op.10, Lieder sångcykel för sopran, flöjt, viola, klarinett, horn och fagott (efter medeltida dikter)
  • 1923Stundenbuch, sångcykel för baryton och orkester, text: Rainer Maria Rilke
  • 1925Klopslied, för hög röst, två piccolaflöjter och fagott ('Ick sitze da un' esse Klops'/Berliner Lied)
  • 1927Vom Tod im Wald, op. 23, ballad för bassolist och tio blåsinstrument, text: Bertolt Brecht
  • 1928Berlin im Licht-Song, slow-fox, text: Kurt Weill; komponerad för utställningen Berlin im Licht
  • 1928Die Muschel von Margate: Petroleum Song, slow-fox, text: Felix Gasbarra för pjäsen av Leo Lania, Konjunktur
  • 1928Zu Potsdam unter den Eichen, sång för röst och piano, alternativt manskör a cappella, text: Bertolt Brecht
  • 1928Das Lied von den braunen Inseln, text: Lion Feuchtwanger, från hans pjäs Petroleum Inseln
  • 1933Der Abschiedsbrief, text: Erich Kästner, tänkt för Marlene Dietrich
  • 1933 –: La complainte de Fantômas, text: Robert Desnos; för en radiosändning av Fantômas i november 1933 (musiken var försvunnen och senare rekonstruerad av Jacques Loussier för Catherine Sauvage)
  • 1933Es regnet, text: Jean Cocteau (direkt på tyska)
  • 1934Je ne t'aime pas, text: Maurice Magre, för sopranen Lys Gauty
  • 1934J'attends un navire, text: Jacques Deval, från Marie Galante
  • 1934Youkali (ursprungligen Tango habanera, en instrumental sats i pjäsen Marie Galante), Text: Roger Fernay
  • 1934Complainte de la Seine, text: Maurice Magre
  • 1939Stopping by Woods on a Snowy Evening, sång för röst och piano, text: Robert Frost (ofullbordad)
  • 194244Propaganda Songs, för röst och piano; skrivna för Lunch Hours Follies framförda förarbetarna på ett varv i New York, senare sänt i radio:
  • 1942Und was bekam des Soldaten Weib?, ballad för röst och piano, text: Bertolt Brecht
  • 194247 Three Walt Whitman Songs, senare Four Walt Whitman Songs för röst och piano (eller orkester), text: Walt Whitman
  • 1944Wie lange noch?, text: Walter Mehring

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Filmer innehållande Weill-musik (urval)[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]