Kustflottan

Från Wikipedia
Version från den 24 januari 2016 kl. 22.07 av LarskeBot (Diskussion | Bidrag) (undviker förgreningssida, replaced: FörsvarsmaktenFörsvarsmakten (3) med AWB)
Kustflottan
Kustflottans vapen
Vapen för Kustflottan tolkat efter dess blasonering.
Information
Datum1904–2000
LandSverige Sverige
LojalitetKrigsmakten (1904-1974)
Försvarsmakten (1975-2000)
FörsvarsgrenMarinen
TypSjöstyrka sammansatt av ytattack-, minerings-, minröjnings- och ubåtsförband
RollMarin myndighet
Del avFörsvarsmakten
MarschKustflottans marsch (Dohlin)[1]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga

Kustflottan (Kfl) var till år 1994 en marin myndighet och sjöstyrka. Efter bildandet av myndigheten Försvarsmakten 1994, fanns Kustflottan kvar som förband till år 2000.

Verksamhet

Kustflottan var ett utbildningsförband inom flottan som främst bestod av ytattack-, ubåts-, minerings- och minröjningsenheter. Utöver uppgiften att utbilda och öva fartygsbesättningar i fred, var förbandet en rörlig strategisk resurs som kunde utnyttjas för kraftsamling i ett visst område innan ett läge blev så allvarligt att ledningen övertogs av territoriell chef (chef för marinkommando eller motsvarande). Chefen för kustflottan hade konteramirals grad och disponerade en stab, Flaggen.

Kustflottan sammanfördes till en sjöstyrka under gemensamt befäl första gången på västkusten i samband med unionskrisen 1904.

Chefer för Kustflottan

Högste Befälhavare för Kusteskadern (H.B.K.):

Högste Befälhavare för Kustflottan (H.B.K.):

Chefer för Kustflottan (CKF):

Kustflottans stabsfartyg

Kustflottans baser

  • Gullmarsbasen på västkusten från Göteborg upp till Lysekilstrakten
  • Blekingebasen mellan Karlshamn och Karlskrona
  • Fårösundsbasen på Gotland
  • Orrfjärdsbasen norr om Västervik (Östergötlands skärgård)
  • Södertörnsbasen Ingaröområdet och Hårsfjärdenområdet som även var Kustflottans huvudbas i fred och krig
  • Saxarfjärdsbasen Stockholms norra skärgård
  • Gräddöbasen vid Norrtälje
  • Hemsöbasen mellan Härnösand och Örnsköldsvik

Referenser

  1. ^ Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu: marscher antagna av svenska militära förband, skolor och staber samt igenkännings-, tjänstgörings- och exercissignaler ([Ny uppl.]). Stockholm: Militärmusiksamfundet med Svenskt marscharkiv. sid. 204. Libris 10413065. ISBN 978-91-631-8699-8