Lennox Lewis
 Lennox Lewis
 |
||||||
 |
||||||
| Personlig information | ||||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| Fullständigt namn | Lennox Claudius Lewis | |||||
| Smeknamn | The Lion (Lejonet) | |||||
| Födelsedatum | 2 september 1965 | |||||
| Födelseplats | West Ham, London,  England |
|||||
| Vikt | 111 kg (245 lb) | |||||
| Viktklass | Tungvikt | |||||
| Längd | 1,96 m (6 ft 5,2 in) | |||||
| Räckvidd | 2,13 m (6 ft 11,9 in) | |||||
| Slagställning | Ortodox | |||||
| Aktiva år | 1989-2003 | |||||
| Titlar | Världsmästare 8 maj 1993-24 sep 1994, 7 feb 1997-22 apr 2001 och 17 nov 2001-febr 2004 (avsagd) |
|||||
| Matchstatistik * | ||||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
|
||||||
| Lennox Lewis | ||
| Boxning, herrar
Nation i OS: Nation som proffs: |
||
 Olympiska spel |
||
|---|---|---|
| Guld | Seoul 1988 | Boxning, supertungvikt |
Lennox Claudius Lewis, född 2 september 1965 i West Ham, London, är en brittisk-kanadensisk före detta tungviktsboxare, världsmästare 1993-1994, 1997-2001, 2001-2004. Lewis anses av många vara den bäste brittiske boxaren någonsin oavsett viktklass och en av de absolut bästa tungviktarna någonsin. [1] [2]
Innehåll |
Boxningskarriär [redigera]
Lewis familj flyttade till Kanada 1977 och han har både kanadensiskt och brittiskt medborgarskap. Han representerade Kanada som Supertungviktare när han vid 18 års ålder deltog i de Olympiska sommarspelen 1984 i Los Angeles där han kom till kvartsfinal. I sommar-OS 1988 vann han guld genom att besegra Riddick Bowe.
Efter OS 1988 återvände Lewis till Storbritannien och blev professionell boxare med debut 27 juni 1989. Han vann EM-titeln 1990. År 1991 vann han samväldestiteln. Efter seger mot Donovan "Razor" Ruddock hösten 1992 förklarade WBC honom som världsmästare 14 januari 1993. Han blev därmed den förste brittiske tungviktsmästaren sedan Bob Fitzmmons (mästare 1897-99).
Lewis försvarade sin titel tre gånger. Han besegrade Tony Tucker, Phil Jackson och Frank Bruno. Matchen mot Frank Bruno var den första gången någonsin två brittiska boxare gjorde upp om tungviktstiteln.[3]
Han förlorade sin WBC-titel mot Oliver McCall 1994.[4]
Lewis gjorde en snabb comeback och besegrade 4 månader senare Lionel Butler. Lewis slog sedan ut förre WBO-mästaren Tommy Morrison i oktober 1995. Lewis stämde Mike Tyson för att tvinga denne att försvara sin WBC-titel mot honom (Lewis var försteutmanare) annars skulle Tyson tvingas att avsäga sig titeln. Man förlikades i rätten och Don King fick betala 4 miljoner dollar i ersättning. Tyson valde istället för att möta Lewis ta sig an Evander Holyfield, varvid WBC-titeln inte kom att innehas av någon. Detta ledde till en returmatch mellan Lewis och McCall den 7 februari 1997 i Las Vegas, en match som Lewis vann. Under 1997 försvarade han sin titel mot en annan britt och förre WBO-världsmästaren Henrik Akinwande. Lewis mötte sedan polacken Andrzej Golota och vann. År 1998 vann Lewis en match mot Shannon Briggs och senare Europamästaren Željko Mavrović, två matcher som bägge vanns av Lewis.
År 1999 mötte Lewis och den dåtida innehavaren av IBF- och WBA-titlarna, Evander Holyfield, i New York 13 mars. Matchen förblev oavgjord. [5] De bägge boxarna behöll därför sina titlar. I returmötet åtta månader senare vann Lewis på poäng och fick så de tre stora VM-titlarna.
År 1999 fick Lewis en av de mest prestigefyllda utmärkelserna i Storbritannien, BBC Sports Personality of the Year.
Efter att Lewis besegrat Holyfield skulle Lewis möta först Michael Grant och sedan John Ruiz. Lewis gick inte med på kravet att möta Ruiz först. Don King, som ville att Lewis skulle möta Ruiz först, stämde WBA och vann den rättsliga prövningen. Titeln blev därmed vakant. Lewis mötte sedan Grant och behöll sina titlar genom att besegra Grant vid matchen i Madison Square Garden. Senare samma år slog Lewis sydafrikanen Francois Botha och fyra månader senare David Tua från Nya Zeeland.
Lewis förlorade sina titlar till Hasim Rahman 22 april 2001 i Sydafrika. Han vann dem snart tillbaka genom knockout i fjärde ronden.
2002 mötte Lewis Mike Tyson och vann. Lewis sista match var mot Vitali Klitschko i Los Angeles 21 juni 2003, en match som vanns av Lewis.
6 februari 2004 avsade sig Lewis WBC- och IBF-titlarna och drog sig tillbaka. Han blev därmed den förste mästaren i Tungvikt sedan Rocky Marciano som slutat som världsmästare. Lewis meritlista innehöll i februari 2006 42 segrar, 2 förl, 1 oav, 32 KO.
Referenser [redigera]
Webbsidor [redigera]
Noter [redigera]
- ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/sports_talk/2034088.stm
- ^ http://www.youtube.com/watch?v=jV5AMRL5-Hc
- ^ http://www.nytimes.com/1993/08/10/sports/boxing-bruno-vs-lewis-a-personal-battle-of-britain.html
- ^ http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/2000/Nov-08-Wed-2000/sports/14777088.html
- ^ http://news.bbc.co.uk/2/hi/special_report/1999/03/99/lewis_vs_holyfield/296603.stm
Externa länkar [redigera]
- Wikimedia Commons har media som rör Lennox Lewis.
Externa länkar [redigera]
|
|||||
- Brittiska boxare
- Kanadensiska olympiska guldmedaljörer
- Olympiska guldmedaljörer 1988
- Tävlande vid olympiska sommarspelen 1984 från Kanada
- Tävlande i boxning vid olympiska sommarspelen 1984
- Tävlande vid olympiska sommarspelen 1988 från Kanada
- Tävlande i boxning vid olympiska sommarspelen 1988
- Födda 1965
- Män
- Levande personer
- Världsmästare i boxning
