Mike Tyson

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
USA Mike Tyson
Världsmästare i tungviktsboxning
Mike Tyson Portrait.jpg
Mike Tyson 2011
Personlig information
Fullständigt namn Michael Gerard Tyson
Smeknamn Iron Mike
Kid Dynamite[1]
Födelsedatum 30 juni 1966 (46 år)
Födelseplats Brooklyn, New York,  USA
Vikt 99 kg
Viktklass Tungvikt
Längd 1,78 m
Räckvidd 1,80 m
Slagställning Ortodox
Aktiva år 1985-2006
Titlar Världsmästare 22 nov 1986-11 feb 1990 och
16 mars 1996-9 nov 1996
Matchstatistik *
Totalt: 58 Oavgjort: 0 NC: 2
Vinst Utgång Förlust
86% 50 Totalt 6 10%
44 KO/TKO 5

Michael Gerard "Mike" Tyson (sedan konverteringen till islam också under namnet Malik Abdul Aziz), kallad "Iron Mike", född 30 juni 1966 i Brooklyn, New York, är en amerikansk före detta tungviktsboxare, känd som den yngste världsmästaren någonsin 1986-1990, 1996. Tyson försvarade framgångsrikt mästerskapet nio gånger innan han i en chockförlust 1990 förlorade sina titlar till James "Buster" Douglas. År 1992 dömdes Tyson till sex års fängelse för våldtäkt, men släpptes efter att ha avtjänat tre år. Efter frigivningen återupptog han boxningen och 1996 vann han åter WBC- och WBA-titlarna innan han stoppades av Evander Holyfield i november 1996. Returmötet blev omtalat och rönte Tyson en avstängning och böter då han bitit av en bit av Holyfields öra. Tyson gick i personlig konkurs 2003, trots att ha fått över 30 miljoner för flera av sina matcher och över 300 miljoner dollar sammanlagt under sin karriär. År 2006 gick han sin sista match.

Tyson var välkänd för sin våldsamma och skrämmande boxningsstil samt för sitt kontroversiella uppträdande i och utanför ringen. Tyson anses allmänt vare en av de mest hårtslående boxarna genom tiderna då han rankades som nr 16 på ansedda boxningsmagazinet The Rings lista över "The greatest punchers of all time"[2] och som nr 1 i på ESPN.coms lista över "De mest hårtslående i tungviktshistorien".[3]

Mike Tyson är invald i International Boxing Hall of Fame och World Boxing Hall of Fame.

Innehåll

Biografi[redigera]

Åren som amatör[redigera]

Skolad av den legendariske boxningstränaren Cus D'Amato blev Mike Tysons karriär ett triumftåg från amatördebuten fram till ett världsmästarbälte - med ett undantag: Tyson misslyckades att kvalificera sig till OS i Los Angeles 1984, genom två förluster mot Henry Tillman (den blivande guldmedaljören i tungvikt). Tyson hade dessförinnan, genom finalvinster över Joe Cortez respektive Kelton Brown (vars hörna kastade in handduken i 1a ronden), vunnit guld vid Junior-OS både 1981 och 1982 där han vann varje match på knockout eller teknisk knockout. Han slog samtidigt Olympiskt Junior-rekord för snabbaste knockout (8 sekunder)[4]. Han avslutade 1984 sin amatörkarriär efter 48 vinster och 6 förluster[5].

Proffsdebuten[redigera]

Han debuterade som proffs den 6 mars 1985 genom att i Plaza Convention Center, Albany, New York, slå ut Hector Mercedes i första ronden. Under det kommande året radade Tyson upp inte mindre än 19 KO-segrar på lika många matcher - 12 av dessa tog slut i den första ronden. Den förste som gick tiden ut mot Tyson var erfarne James Tillis, som dock förlorade på poäng över 10 ronder. Tysons bana såg nu spikrak ut och frågan var, enligt massmedia, inte om "Iron Mike" - som den unge boxaren kom att kallas - skulle blir världsmästare, utan när.

Första bältet[redigera]

Tyson matchades rekordsnabbt, inom loppet av 16 månader, fram till en titelmatch. Den 22 november 1986 mötte han i sin 28:e match (resultat dittills: 27-0, varav 25 KO) kanadensaren Trevor Berbick (för övrigt den siste Muhammad Ali mötte 1981) i Las Vegas. På spel stod Berbicks WBC-bälte. Domaren Mills Lane stoppade matchen i andra ronden i favör till Tyson, efter att Berbick haft golvsyning två gånger. Därmed erövrade Tyson en VM-titel som den yngste någonsin, detta vid blott 20 års ålder.

Titlarna samlas av en man[redigera]

Året därpå lade han även under sig WBA- (poängvinst 12 ronder över James "Bonecrusher" Smith) och IBF-titlarna (poäng 12 ronder över Tony Tucker), och samlade därmed ihop alla VM-bältena vilka han sedan försvarade med bravur. Bland annat gjorde gamle mästaren Larry Holmes comeback men denne blev besegrad på KO i rond 4 efter sammanlagt tre nedslagningar. Även Tony Tubbs och Tyrell Biggs mötte samma öde.

Dock ansågs Michael Spinks av många fortfarande vara den riktige världsmästaren, då han besegrat Larry Holmes men sedan på oklara grunder blivit fråntagen sin IBF-titel. Han menade att han fortfarande var den legitima mästaren, vilket också backades upp av boxningstidningen The Ring Magazine som höll Spinks som den sk "linjära" titelhållaren (Från VM-titelns början med första mästaren Jim Corbett följt av den som besegrade honom, följt av den som slog honom, följt av...). I Convention Hall, Atlantic City, New Jersey, den 27 juni 1988 möttes så Tyson och Spinks i en sedan länge emotsedd och extremt upphaussad match: Nu skulle en obestridd mästare koras en gång för alla. Tyson liksom Spinks var dittills obesegrade i sina karriärer, men det var ändå ingen tvekan om att Tyson var storfavorit till en ganska tidig vinst[6] även om bl a de gamla mästarna Muhammad Ali och Joe Louis förutspådde en vinst för Spinks[7]

Tyson fick Spinks ner på knä med ett kroppslag redan tidigt i matchen som nu för första gången i sin karriär tvingades ta en räkning. Spinks verkade ok, tilläts fortsätta matchen, men möttes genast av en vänsterkrok-höger uppercut-kombination från Tyson som fick utmanaren i däck för gott och samtidigt undanröjde alla eventuella tvivel om vem som var "den riktige mästaren". På matchen, som var slut efter endast 91 sekunder, tjänade Tyson 20 miljoner dollar (mot Spinks 13 miljoner dollar) vilket vid tiden var ett rekord.[8]

"När jag kom in i ringen, kunde jag se hans rädsla," sa Tyson till reportrar efter matchen, "Och jag visste att det skulle bli en knockout i 1a ronden. Det var vad jag kom hit för att göra."[8]

Chockförlusten[redigera]

Tyson försvarade sin titel ytterligare några gånger innan han 11 februari 1990 i Tokyo mötte den tungt nederlagstippade James "Buster" Douglas. Till hela boxningsvärldens stora förvåning slog Douglas ut Tyson i den tionde ronden. Detta betraktades, och gör fortfarande, som en av de största idrottssensationerna i modern tid då Tyson vid denna tid ansågs snudd på oslagbar. Fram till förlusten hade Tyson boxats 37 matcher, samtliga vinster, varav 33 på KO.

Mike Tyson var nu detroniserad men fick i sin nästa match, drygt fyra månader efter fadäsen i Tokyo, sin efterlängtade revansch på Henry Tillman. Tillman föll, som så många andra, i första ronden. I ett försök att återvinna sina förlorade titlar, besegrade han Donovan "Razor" Ruddock två gånger 1991, men drog sig sedan ur ett möte med den nya obestridda tungviktsmästaren Evander Holyfield på grund av skada. Tyson fick dock snart annat att tänka på och tvingades nu gå en kanske än tuffare match än de han gått i ringen - en kamp mot rättvisan.

Våldtäktsdom och fängelse[redigera]

I februari 1992 dömdes Tyson till 6 års fängelse för våldtäkt på den unga skönhetsmissen Desiree Washington, och tvingades nu till ett långt uppehåll i sin karriär[9]. Under tiden i fängelset konverterade han till islam och tog sig namnet Malik Abdul Aziz.

Återkomsten[redigera]

Många trodde nu att Tyson var slut då man anade att 6 år skulle vara för lång tid av frånvaro från ringen för att någonsin skulle kunna komma tillbaka[10]. Men efter att ha tjänat av halva tiden, 3 år, återupptog han boxningen[11]. Tyson lyckades, efter ett antal rostiga matcher, först erövra WBC-titeln genom att vinna över Frank Bruno på TKO i rond (3 mars 1996), och sedan WBA-titeln genom att slå ut Bruce Seldon i första ronden (september 1996).

Dock blev Tysons regim inte långvarig. Den 9 november 1996 mötte Tyson i sin 47:e match (45-1, 39 KO) förre världsmästaren Evander Holyfield som nu gjort comeback efter hjärtbesvär. Matchen stoppades efter att domaren gått emellan i 11:e ronden och tilldömt Holyfield segern på TKO.

Tyson vs Holyfield II -Returmatchen[redigera]

Returmatchen, som gav Tyson 30 miljoner dollar och Holyfield 35 miljoner dollar,[12] skulle genomföras den 28 juni 1997. Matchen benämndes i uppsnacket som "The Sound and the Fury" (efter en roman av William Faulkner) men kom senare att kallas "The Bite Fight". Domare (Mills Lane)diskade nämligen Tyson efter att denne bitit Holyfield i först det ena och sedan i det andra örat.[13]. Som anledning till sitt galna beteende menade Tyson att Holyfield avsiktligen skallat honom under två matcher [14] utan att ringdomaren gjort något åt det och att han därför var tvungen att försvara sig men att han till sist förlorade kontrollen över sig själv. Tyson och Holyfield pratade ut om händelsen många år senare hos Oprah Winfrey [15].

Efter tilltaget blev Tyson av med sin boxningslicens och tilldömdes tre miljoner dollar i böter [16]. 1998 återfick han sin licens och tog genast åter upp boxningen, det enda jobb han någonsin haft[17].

1998-2005[redigera]

Tyson lade sedan av med boxningen, gjorde ett antal "sista matcher", och i ett av comebackförsöken lyckades han manövrera sig fram till ytterligare en titelfight. Denna gång mot engelsmannen Lennox Lewis. Att Tyson överhuvudtaget fick en titelmatch får ändå mest tillskrivas hans namn som fortfarande vägde tungt då en pretendent skulle utses - boxningsmässigt fanns det andra boxare som var högre rankade. Matchen gick i Memphis den 8 juni 2002 och gällde WBC-, IBF- samt IBO-bältena. Tyson var dock en skugga av sitt forna jag och räknades ut i åttonde ronden. Matchen blev pay-per-view historiens dittills mest framgångsrika, med en omsättning på $106,9 miljoner dollar genererat från 1,95 miljoner försäljningar i USA [18]. Tyson ansågs nu vara "färdig" med att vara en allvarlig utmanare om tungviktskronan[19] men hans namn och auran kring personen Tyson drog fortfarande åskådare till ringside.

Slutet[redigera]

Tyson var sedan mycket nära att skriva ett kontrakt med den japanska kampsportsorganisationen K1, vilket dock rann ut i sanden då boxaren hade problem att få ett japanskt visum på grund av sin tidigare våldtäktsdom [20].

Den 30 juli 2004 mötte Tyson den brittiska boxaren Danny Williams i ännu en comeback. Tyson dominerade inledningen men skadade sitt knä allvarligt. Williams skickade sedan Tyson i golvet fjärde ronden som räknades ut.[21].

Den 11 juni 2005 chockade Tyson boxningsvärlden genom att ge upp innan 7:e rondens start mot mycket begränsade boxaren Kevin McBride. Efter att då ha förlorat tre av de fyra senaste matcher sade Tyson att han skulle sluta boxas då han inte längre kände sig motiverad [22].

Matchen blev också verkligen den före detta världsmästarens sista då han i december 2012 ännu inte hade gjort någon comeback.

Boxningsstil[redigera]

Tysons stil var på många sätt inspirerad av idolen och den förre världsmästaren Jack Dempsey[23]. Likt Dempsey gick Tyson ständigt i närkamp med sina motståndare för att komma dem in på kroppen. Väl där överöstes kombattanten med serier av slag, ofta krokar, för att göra största möjliga skada.[24] Boxningsstilen nöttes iträningen med Cus D'Amato, som tidigare tränat Floyd Patterson på samma sätt.

Privat[redigera]

Tysons svårighet att bemästra sin ilska har ett flertal gånger försatt honom i svåra situationer, då han förutom våldtäktsdomen bland annat dömts för misshandel[25].

Mike Tyson var från februari 1988 till februari 1989 gift med Robin Givens. Givens gick snart ut i TV och menade att livet med Tyson var "...tortyr, rena helvetet, värre än något jag skulle kunna tänka mig" men att hon ändå inte skulle lämna sin make då hon var rädd att han då skulle bli helt ensam och då kunde "skada sig själv eller andra". Hon menade också att han var manodepressiv; något han senare i livet också diagnostiserades med[26].[27] Några månader senare ansökte hon om skilsmässa.

Tyson gifte sig på nytt, år 1997, med en Monica Turner, med vilken han fick två barn; Rayna och Amir. Turner ansökte om skilsmässa i januari 2002 hävdande att Tyson begått äktenskapsbrott under fem års tid.[28] Paret skildes 2003. I juni 2009 gifte Mike Tyson för tredje gången, nu med sin flickvän till och från under åren, Lakiha "Kiki" Spicer, med vilken han redan hade två barn - Milan och Morocco. Giftermålet skedde endast 10 dagar efter att hans dotter med en annan kvinna, 4-åriga Exodus, hade dött efter att ha strypts av ett snöre fäst vid ett löpband[29]. Tyson har förutom ovan nämnda fem barn tre andra erkända barn med olika kvinnor.

2003 begärde Mike Tyson sig själv i personlig konkurs med skulder på över 23 miljoner dollar.[30] År 2010 menade han att han fortfarande inte har mycket pengar utan lever månad för månad - men att han istället har funnit frid med sin tredje fru och att han är lycklig.[31] Efter åratal av skandaler, rapporter om misshandel och våldtäktsbrott har Mike Tyson numera (år 2012), förutom att ha konverterat till islam, också gått över till en helt vegetarisk/vegansk livsstil och säger sig vara tacksam för att det hjälpt honom att få balans i livet utan de tidigare så dramatiska återkommande problemen.[32]

Sagt av Tyson[redigera]

Tyson blev snabbt känd för sitt svårtyglade humör och hårda attityd till omgivningen. Inte för inte har han också blivit omnämnd som "The Baddest Man on the Planet"[33] och han fick många boxningsfans att haja till när han sa saker som

” Jag försöker slå dem rakt på nästippen, eftersom jag vill slå näsbenet in i hjärnan[34] „

och "Jag vill slita ut hans hjärta och mata Lennox Lewis med det. Jag vill döda människor. Jag vill slita ut deras magar och äta deras barn."[34] Otaliga är de sk "one-liners" den av livet märkte boxaren delat med sig av: "[Han] kallade mig en "våldtäktsman" och en "enstöring." Jag är inte en enstöring."[35] och "Du är smart för sent och gammal för tidigt."[36] är bara två exempel. Allt kring Tyson och hans uttalanden har dock inte varit våldsamt eller tragiskt, han har också värkt ur sig mer godhjärtade meningar som

” Jag är en drömmare. Jag måste drömma om att nå stjärnorna, och om jag missar en stjärna så tar jag en handfull moln[37] „

och "Gud låter allting hända av en anledning. Allt är en läroprocess, och du måste gå från en nivå till en annan."

Statistik proffskarriär[redigera]

Under hela sin proffskarriär boxades Mike Tyson 58 matcher; av dem var 16 VM-matcher (det vill säga matcher som varit sanktionerade av något av de tre stora förbunden WBA, WBC eller IBF). Resultatet blev 12 vinster (varav 10 på KO), och 4 förluster.


50 vinster (44 KO, 5 poäng, 1 diskvalifikation), 6 förluster, 0 Oavgjorda, 2 No Contests[38]
Res. Summa Motståndare Typ Rond, Tid Datum Plats Noteringar
Förlust 50–6-(2) Irland Kevin McBride TKO 6 (10), 3:00 2005-06-11 USA MCI Center, Washington, D.C.
Förlust 50–5-(2) Storbritannien Danny Williams KO 4 (10), 2:51 2004-07-30 USA Freedom Hall State Fairground, Louisville, Kentucky
Vinst 50–4-(2) USA Clifford Etienne KO 1 (10), 0:49 2003-02-22 USA The Pyramid, Memphis, Tennessee
Förlust 49–4-(2) Storbritannien Lennox Lewis KO 8 (12), 2:25 2002-06-08 USA The Pyramid, Memphis, Tennessee Om The Ring, WBC, IBO & IBF Tungviktstitlar.
Vinst 49–3-(2) Danmark Brian Nielsen RTD 7 (10), 3:00 2001-10-13 Danmark Parken Stadium, Copenhagen
NC 48–3-(2) Polen Andrew Golota NC 3 (10) 2000-10-20 USA The Palace, Auburn Hills, Michigan Tyson vann matchen men resultatet ändrades till No Contest efter att Tyson testat positivt för cannabis.
Vinst 48–3-(1) USA Lou Savarese TKO 1 (10), 0:38 2000-06-24 Skottland Hampden Park, Glasgow
Vinst 47–3-(1) Storbritannien Julius Francis TKO 2 (10), 1:03 2000-01-29 Storbritannien M.E.N. Arena, Manchester
NC 46–3-(1) USA Orlin Norris NC 1 (10), 3:00 1999-10-23 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Tyson träffade Norris efter rondens slut. Norris slogs ner och skadade knäet i fallet, och kunde sedan inte fortsätta.
Vinst 46–3 Sydafrika Francois Botha KO 5 (10), 2:59 1999-01-16 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada
Förlust 45–3 USA Evander Holyfield DQ 3 (12) 1997-06-28 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Om WBA tungviktstitel
Förlust 45–2 USA Evander Holyfield TKO 11 (12), 0:37 1996-11-09 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Förlorade WBA:s tungviktstitel.
Vinst 45–1 USA Bruce Seldon TKO 1 (12), 1:49 1996-09-07 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Vann WBA:s tungviktstitel.
Vinst 44–1 Storbritannien Frank Bruno TKO 3 (12), 0:50 1996-03-16 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada Vann WBC:s tungviktstitel.
Vinst 43–1 USA Buster Mathis, Jr. KO 3 (12), 2:32 1995-12-16 USA Core States Spectrum, Philadelphia, Pennsylvania
Vinst 42–1 USA Peter McNeeley DQ 1 (10), 1:29 1995-08-19 USA MGM Grand Garden Arena, Las Vegas, Nevada
Vinst 41–1 Kanada Donovan Ruddock UD 12 1991-06-28 USA Mirage Hotel & Casino, Las Vegas, Nevada
Vinst 40–1 Kanada Donovan Ruddock TKO 7 (12), 2:22 1991-03-18 USA Mirage Hotel & Casino, Las Vegas, Nevada
Vinst 39–1 Storbritannien Alex Stewart TKO 1 (10), 2:27 1990-12-08 USA Convention Center, Atlantic City, New Jersey
Vinst 38–1 USA Henry Tillman KO 1 (10), 2:47 1990-06-16 USA Caesars Palace, Las Vegas, Nevada
Förlust 37–1 USA James Buster Douglas KO 11 (12), 1:22 1990-02-11 Japan Tokyo Dome, Tokyo Förlorade The Ring, WBC, WBA & IBF tungviktstitlar.
Vinst 37–0 USA Carl Williams TKO 1 (12), 1:33 1989-07-21 USA Convention Center, Atlantic City, New Jersey Behöll The Ring, WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 36–0 Storbritannien Frank Bruno TKO 5 (12), 2:55 1989-02-25 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll The Ring, WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 35–0 USA Michael Spinks KO 1 (12), 1:31 1988-06-27 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s titlar & vann The Rings tungviktstitel.
Vinst 34–0 USA Tony Tubbs TKO 2 (12), 2:54 1988-03-21 Japan Tokyo Dome, Tokyo Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 33–0 USA Larry Holmes TKO 4 (12), 2:55 1988-01-22 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 32–0 USA Tyrell Biggs TKO 7 (12), 2:59 1987-10-16 USA Convention Hall, Atlantic City, New Jersey Behöll WBC, WBA & IBF:s tungviktstitlar.
Vinst 31–0 USA Tony Tucker UD 12 1987-08-01 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC, WBA titlar & vann IBF:s tungviktstitel.
Vinst 30–0 USA Pinklon Thomas TKO 6 (12), 2:00 1987-05-30 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC & WBA tungviktstitlar.
Vinst 29–0 USA James Smith UD 12 1987-03-07 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Behöll WBC:s titel & vann WBA:s tungviktstitel.
Vinst 28–0 Kanada Trevor Berbick TKO 2 (12), 2:35 1986-11-22 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada Vann WBC:s tungviktstitel som den yngste världsmästaren någonsin.
Vinst 27–0 USA Alfonso Ratliff TKO 2 (10), 1:41 1986-09-06 USA Hilton Hotel, Las Vegas, Nevada
Vinst 26–0 Kuba José Ribalta TKO 10 (10), 1:37 1986-08-17 USA Trump Plaza Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 25–0 USA Marvis Frazier KO 1 (10), 0:30 1986-07-26 USA Civic Center, Glens Falls, New York
Vinst 24–0 USA Lorenzo Boyd KO 2 (10), 1:43 1986-07-11 USA Stevensville Hotel, Swan Lake, New York
Vinst 23–0 USA William Hosea KO 1 (10), 2:03 1986-06-28 USA Houston Field House, Troy, New York
Vinst 22–0 USA Reggie Gross TKO 1 (10), 2:36 1986-06-13 USA Madison Square Garden, New York, New York
Vinst 21–0 USA Mitch Green UD 10 1986-05-20 USA Madison Square Garden, New York, New York
Vinst 20–0 USA James Tillis UD 10 1986-05-09 USA Civic Center, Glens Falls, New York
Vinst 19–0 USA Steve Zouski KO 3 (10), 2:39 1986-03-10 USA Nassau Coliseum, Uniondale, New York
Vinst 18–0 USA Jesse Ferguson TKO 6 (10), 1:19 1986-02-16 USA Houston Field House, Troy, New York
Vinst 17–0 USA Mike Jameson TKO 5 (8), 0:46 1986-01-24 USA Trump Plaza Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 16–0 USA David Jaco TKO 1 (10), 2:16 1986-01-11 USA Plaza Convention Center, Albany, New York
Vinst 15–0 USA Mark Young TKO 1 (10), 0:50 1985-12-27 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 14–0 USA Sammy Scaff TKO 1 (10), 1:19 1985-12-06 USA Felt Forum, New York, New York
Vinst 13–0 Kanada Conroy Nelson TKO 2 (8), 0:30 1985-11-22 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 12–0 USA Eddie Richardson KO 1 (8), 1:17 1985-11-13 USA Ramada-Houston Hotel, Houston, Texas
Vinst 11–0 Trinidad och Tobago Sterling Benjamin TKO 1 (8), 0:54 1985-11-01 USA Latham Coliseum, Latham, New York
Vinst 10–0 USA Robert Colay KO 1 (8), 0:37 1985-10-25 USA Atlantis Hotel & Casino, Atlantic City, New Jersey
Vinst 9–0 USA Donnie Long TKO 1 (6), 1:28 1985-10-09 USA Trump Casino Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 8–0 USA Michael Johnson KO 1 (6), 0:39 1985-09-05 USA Atlantis Hotel & Casino, Atlantic City, New Jersey
Vinst 7–0 USA Lorenzo Canady KO 1 (6), 1:05 1985-08-15 USA Resorts International, Atlantic City, New Jersey
Vinst 6–0 USA Larry Sims KO 3 (6), 2:04 1985-07-19 USA Mid-Hudson Civic Center, Poughkeepsie, New York
Vinst 5–0 USA John Alderson TKO 2 (6), 3:00 1985-07-11 USA Trump Casino Hotel, Atlantic City, New Jersey
Vinst 4–0 USA Ricardo Spain TKO 1 (6), 0:39 1985-06-20 USA Resorts International, Atlantic City, New Jersey
Vinst 3–0 USA Don Halpin KO 4 (4), 1:04 1985-05-23 USA Albany, New York
Vinst 2–0 USA Trent Singleton TKO 1 (4), 0:52 1985-04-10 USA Albany, New York
Vinst 1–0 Puerto Rico Hector Mercedes TKO 1 (4), 1:47 1985-03-06 USA Plaza Convention Center, Albany, New York Proffsdebut


Referenser[redigera]

Webbsidor[redigera]

Noter[redigera]

  1. ^ SI article on Mike Tyson. Sportsillustrated.cnn.com (9 september 1991). Läst 25 november 2011.
  2. ^ boxing.about.com, läst 3 dec 2012
  3. ^ sports.espn.go.com, läst 3 dec 2012
  4. ^ KO på 8 sek, film
  5. ^ Tysons amatör-resultat på boxingscene.com, läst 3 dec 2012
  6. ^ "He rules the planet" New York Times, 28 juni 1988. Läst 4 dec 2012
  7. ^ [1]
  8. ^ [a b] http://sports.espn.go.com/sports/boxing/columns/story?columnist=rafael_dan&id=2079563
  9. ^ nytimes.com, läst 3 dec 2012
  10. ^ Om Tysons våldtäktsdom på philly.com, läst 3 dec 2012
  11. ^ usatoday.com, läst 3 dec 2012
  12. ^ http://www.canoe.ca/BoxingTysonHolyfield/jun25_hol.html
  13. ^ http://www.canoe.ca/BoxingTysonHolyfield/jun28_fightstory.html
  14. ^ http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/1997/Jun-29-Sun-1997/sports/5628945.html
  15. ^ http://www.oprah.com/pressroom/Mike-Tyson-and-Evander-Holyfield-Reunite-On-The-Oprah-Winfrey-Show
  16. ^ http://www.reviewjournal.com/lvrj_home/1997/Jul-10-Thu-1997/news/5687709.html
  17. ^ http://articles.chicagotribune.com/keyword/nevada-athletic-commission
  18. ^ http://www.multichannel.com/article/128028-De_La_Hoya_Bout_Could_Set_a_PPV_Record.php
  19. ^ sportsillustrated.com, läst 3 dec 2012
  20. ^ http://www.tysontalk.com/article48.html
  21. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/3935121.stm
  22. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/4084744.stm
  23. ^ Doghouseboxing.com
  24. ^ Coxcorner.com
  25. ^ chicagotribune.com, läst 3 dec 2012
  26. ^ abcnews.go.com, läst 3 dec 2012
  27. ^ nytimes.com 1988-09-30, läst 3 dec 2012
  28. ^ thesmokinggun.com, läst 3 dec 2012
  29. ^ cnn.com, läst 3 dec 2012
  30. ^ http://news.bbc.co.uk/sport2/hi/boxing/3120237.stm
  31. ^ business.time.com, läst 3 dec 2012
  32. ^ Tyson vegan, Daily Mail
  33. ^ [2], läst 3 dec 2012
  34. ^ [a b] Tyson på Brainyquote.com
  35. ^ sportsillustrated.com
  36. ^ usatoday.com
  37. ^ Tyson på wikiquote
  38. ^ ”Mike Tysons proffsstatistik”. BoxRec.com. http://boxrec.com/list_bouts.php?human_id=000474&cat=boxer. 

Externa länkar[redigera]

Hämtad från "http://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Mike_Tyson&oldid=21732462"