Mike Tyson

Mike Tyson

Michael Gerard Tyson, (sedan konverteringen till Islam också under namnet Malik Abdul Aziz) samt alias "Iron Mike" eller "Kid Dynamite" född 30 juni 1966 i Brooklyn, New York, USA, är en amerikansk före detta tungviktsboxare, världsmästare 1986-1990, 1996.

Efter åratal av skandaler, rapporter om misshandel ^{[källa behövs]} och våldtäktsbrott har Mike Tyson numera, förutom att ha konverterat till islam, också gått över till en helt vegetarisk/vegansk livsstil och säger sig vara tacksam för att det hjälpt honom att få balans i livet utan de tidigare så dramatiska återkommande problemen.

Åren som amatör

Skolad av den legendariske boxningstränaren Cus D'Amato blev Mike Tysons karriär inte, tvärtemot vad man kan tro ^{[enligt vem?]}, en enda lång transportsträcka från amatördebuten fram till ett världsmästarbälte. Tyson misslyckades att kvalificera sig till OS i Los Angeles 1984, genom två förluster mot Henry Tillman (den blivande guldmedaljören i tungvikt). Han avslutade därmed sin amatörkarriär efter 48 vinster och 6 förluster ^{[källa behövs]}.

Proffsdebuten

Han debuterade som proffs den 6 mars 1985 genom att i Plaza Convention Center, Albany, New York, slå ut Hector Mercedes i första ronden. Under det kommande året radade Tyson upp inte mindre än 19 KO-segrar på lika många matcher - 12 av dessa tog slut i den första ronden. Den förste som gick tiden ut mot Tyson var erfarne James Tillis, som dock förlorade på poäng över 10 ronder. Tysons bana såg nu spikrak ut och frågan var, enligt massmedia, inte om "Iron Mike" - som den unge boxaren kom att kallas - skulle blir världsmästare, utan när.

Första bältet

Tyson matchades rekordsnabbt, inom loppet av 16 månader, fram till en titelmatch. Den 22 november 1986 mötte han i sin 28:e match (resultat dittills: 27-0, varav 25 KO) kanadensaren Trevor Berbick (för övrigt den siste Muhammad Ali mötte 1981) i Las Vegas. På spel stod Berbicks WBC-bälte. Domaren Mills Lane stoppade matchen i andra ronden i favör till Tyson, efter att Berbick haft golvsyning två gånger. Därmed erövrade Tyson en VM-titel som den yngste någonsin, detta vid blott 20 års ålder.

Titlarna samlas av en man

Året därpå lade han även under sig WBA- (poängvinst 12 ronder över James "Bonecrusher" Smith) och IBF-titlarna (poäng 12 ronder över Tony Tucker), och samlade därmed ihop alla VM-bältena. Tyson försvarade sitt "odiskutabla världsmästerskap" med bravur. Bland annat gjorde gamle mästaren Larry Holmes comeback men denne blev besegrad på KO i rond 4 efter att denne inte lyckats ta sig upp efter tredje nedslagningen. Även Tony Tubbs och Tyrell Biggs fick möta samma öde.

Dock ansågs Michael Spinks fortfarande av många vara den riktige världsmästaren, då han besegrat Larry Holmes men sedan blivit fråntagen sin IBF-titel. Han utsåg sig själv till "folkets mästare" efter att ha slagit ut Gerry Cooney och menade att han var den "riktige" mästaren. I Convention Hall, Atlantic City, New Jersey, 1988 möttes så Tyson och Spinks. Tyson golvade Spinks med ett kroppslag tidigt i matchen. Spinks lyckades ta sig upp på benen och klara räkningen men möttes snabbt av en höger uppercut från Tyson som avslutade matchen och Tyson kunde endast efter 91 sekunder titulera sig obestridd världsmästare. Tyson tjänade 20 miljoner dollar på matchen vilket var ett rekord .

Chockförlusten

Tyson försvarade sin titel ytterligare några gånger innan han 11 februari 1990 i Tokyo mötte den tungt nederlagstippade James "Buster" Douglas. Till hela boxningsvärldens stora förvåning slog Douglas ut Tyson i den tionde ronden. Detta betraktades, och gör fortfarande, som en av de största idrottssensationerna i modern tid då Tyson vid denna tid ansågs snudd på oslagbar. Fram till förlusten hade Tyson boxats 37 matcher, samtliga vinster, varav 33 på KO.

Mike Tyson var nu detroniserad men fick i sin nästa match, drygt fyra månader efter fadäsen i Tokyo, sin efterlängtade revansch på Henry Tillman. Tillman föll, som så många andra, i första ronden.

Våldtäktsdom och fängelse

Efter ytterligare tre matcher dömdes Tyson för våldtäkt på den unga skönhetsmissen Desiree Washington, och Tyson tvingades till ett drygt fyra år långt uppehåll i sin karriär. Under tiden i fängelset konverterade Tyson till Islam och tog sig namnet Malik Abdul Aziz.

Återkomsten

Många trodde nu att Tyson var slut men efter uppehållet återupptog han boxningen, det enda jobb han kände till ^{[enligt vem?]}. Tyson lyckades så, efter ett antal rostiga matcher, först erövra WBC-titeln genom att vinna över Frank Bruno på TKO i rond (3 mars 1996), och sedan WBA-titeln genom att slå ut Bruce Seldon i första ronden (september 1996).

Dock blev Tysons regim inte långvarig. Den 9 november 1996 mötte Tyson i sin 47:e match (45-1, 39 KO) förre världsmästaren Evander Holyfield som nu gjort comeback efter hjärtbesvär. Matchen stoppades efter att domaren gått emellan i 11:e ronden och Holyfield vann på TKO.

Tyson vs Holyfield II -Returmatchen

Returmatchen gick av stapeln den 28 juni 1997. Matchen fick namnet The Sound and the Fury men kom senare att kallas "The Bite Fight". Tyson fick 30 miljoner dollar och Holyfield fick 35 miljoner dollar . Domare (Mills Lane)diskade Tyson, efter att denne bitit Holyfield i först det ena och sedan i det andra örat.. Som anledning till sitt galna beteende menar Tyson att Holyfield avsiktligen skallat honom i två matcher utan att ringdomaren gjort något åt det och att han förlorade kontroll över sig själv. Tyson och Holyfield pratade för första gången ut om händelsen många år senare hos Oprah Winfrey .

Efter detta tilltag blev Tyson av med sin boxningslicens samt fick böter på tre miljoner dollar . Han fick 1998 sin boxningslicens tillbaka .

1998-2005

Tyson lade sedan av med boxningen, gjorde ett antal "sista matcher", och i ett av comebackförsöken lyckades han manövrera sig fram till ytterligare en titelfight. Denna gång mot engelsmannen Lennox Lewis. Att Tyson överhuvudtaget fick en titelmatch får ändå mest tillskrivas hans namn som fortfarande vägde tungt då en pretendent skulle utses - boxningsmässigt fanns det andra boxare som var högre rankade. Matchen gick i Memphis den 8 juni 2002 och gällde WBC-, IBF- samt IBO-bältena. Tyson var dock en skugga av sitt forna jag och räknades ut i åttonde ronden. Matchen blev pay-per-view historiens mest framgångsrika, med en omsättning på $106.9 miljoner dollar genererat från 1.95 miljoner försäljningar i USA . Detta rekord blev dock slaget 2006 när Oscar de la Hoya mötte Floyd Mayweather Junior. Den 22 februari 2003, slog Tyson ut Clifford Etienne 49 sekunder in i rond ett. 2003 begärde Mike Tyson personlig konkurs . Tyson var mycket nära att skriva ett kontrakt med den japanska kampsportsorganisationen K1, dock rann detta ut i sanden då Mike Tyson hade problem att få ett japanskt visum på grund av sin tidigare våldtäktsdom .

Den 30 juli 2004 mötte Tyson den brittiska boxaren Danny Williams i ännu en comeback.Tyson dominerade inledningen men skadade sitt knä allvarligt. Danny Williams skickade Tyson i golvet fjärde ronden och Tyson blev uträknad . Han opererade sitt knä 4 dagar efter matchen .

Den 11 juni 2005 chockade Tyson boxningsvärlden genom att ge upp innan 7:e rondens start mot mycket begränsade Kevin McBride. Efter att ha förlorat sin tredje av sina senaste fyra matcher sade Tyson att han skulle sluta boxas eftersom han inte längre kände sig motiverad .

Tysons stil

Tysons stil var på många sätt inspirerad av idolen och den förre världsmästaren Jack Dempsey. Likt Dempsey gick Tyson ständigt i närkamp med sina motståndare för att komma dem in på kroppen. Väl där överöstes kombattanten med serier av slag, ofta krokar, för att göra största möjliga skada ^{[källa behövs]}.

Boxningsstilen kom från träningen med Cus D'Amato, som tidigare tränat Floyd Patterson på samma sätt.

Tyson är känd för sitt svårtyglade humör och tuffa attityd till omgivningen, också privat ^{[enligt vem?]}. "Jag ska slå in näsbenet i pannan på honom" är ett av de mer kända citaten han fällt om en blivande motståndare.

Hans svårighet att bemästra sin ilska har ett flertal gånger försatt honom i svåra situationer ^{[enligt vem?]}, då han förutom våldtäktsdomen bland annat dömts för misshandel ^{[källa behövs]}.

Statistik

Fram till 31 juli 2004 hade Tyson boxats 57 matcher: 50 vunna (varav 44 på KO), 5 förluster och 2 no-contests. Av de 44 KO-vinsterna har 22 slutat i första ronden. Tyson har gått 16 VM-matcher (det vill säga matcher som varit sanktionerade av något av de tre stora förbunden WBA. WBC eller IBF). Resultatet är 12 vinster (varav 10 på KO), och 4 förluster.

Externa länkar

• Matchfacit (eng)
• Mike Tyson Fan Page (eng)