Kuba

Wikipedia

Kuba var även namnet på en stad i före detta Sovjetunionen, se Kuba (stad).

República de Cuba

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk: Patria y Libertad (spanska för "hemland och frihet")
Nationalsång: 'La Bayamesa'
Huvudstad	Havanna 23,12°N, 82,37°V
Största stad	Havanna
Officiellt språk	spanska
Statsskick President Förste vicepresident	republik Raúl Castro José Ramón Machado
Självständighet  • Deklarerad  • Erkänd	från Spanien 10 oktober 1868 20 maj 1902
Yta  • Totalt  • Vatten	100 860 km² (106:e) försumbart
Folkmängd  • Totalt  • Befolkningstäthet	11 382 820 (73:e) 102,4 inv/km² (75:a)
BNP (PPP)  • Totalt 2006  • Per capita	$39 000 miljoner1 (Inte rankad) $3 5001
Valuta	Kubansk peso, konvertibel peso (CUP, CUC)
Tidszon	UTC -5
Topografi  • Högsta punkt  • Största sjö  • Längsta flod	Pico Real del Turquino 1 974 m ö.h. Zaza Reservoir 113,5 km² Rio Cauto 330 km
Nationaldag	26 juli
Landskod	CU, CUB
Landsnummer	+53
1 Osäker uppskattning

Kuba är den största staten i Västindien, belägen mellan det Karibiska havet, Mexikanska golfen och Atlanten. Norr om Kuba ligger USA och Bahamas, till väster Mexiko, söderut Caymanöarna och Jamaica, och i sydöst Haiti.

Staten Kuba omfattar ön med samma namn, ön Isla de la Juventud och omkring 1600 småöar, "los cayos", som ingrupperas i ögrupperna Los Colorados, Los Jardines del Rey, Los Jardines de la Reina och Los Cannarreos. Kubas samhälle har sedan revolutionen 1959 präglats av Fidel Castro och dennes kommunistiska parti.

Innehåll 1 Historia 2 Geografi 2.1 Klimat och miljö 2.2 Administrativ indelning 3 Kultur 3.1 Machokultur 3.2 Afrokubaner 4 Demografi 5 Ekonomi 5.1 Turism 6 Internationella hjälpinsatser 7 Kubanskt krigsdeltagande 7.1 Algeriet 7.2 Syrien 7.3 Etiopien 7.4 Angola 8 Krigsmakt och värnplikt 8.1 Markstridskrafter 8.2 Flyg- och luftförsvarsstridskrafter 8.3 Sjöstridskrafter 8.4 Polis och säkerhetstrupper 9 Politik 9.1 Kommunistpartiets särskilda ställning 9.2 Kritiska åsikter om Kubas politiska system 9.3 Kubas valsystem 9.4 Kritik av Kubas valsystem 9.5 Revolutionskommittéerna 9.6 Fackföreningar 9.7 Obligatorisk ungdomsorganisation 9.8 Illegala politiska partier 9.9 Kubas presidenter 10 Se även 11 Referenser 11.1 Noter 11.2 Källor 12 Externa länkar och litteratur

[redigera] Historia

Huvudartikel: Kubas historia

Den 28 oktober 1492 steg Christopher Columbus iland på Kuba, som då var befolkat av indianer, och han kartlade öns nordöstra kust samma år. 19 år senare (1511) blev Kuba en spansk koloni vilket den förblev till självständigheten 1898, och tämligen omgående utplånades den indianska befolkningen. Befolkningen utgjordes därefter i första hand av spanjorer och andra europeiska invandrare. Som koloni började Kuba odla socker i stor skala, liksom tobak och kaffe, och ekonomin var uppbyggd på plantagejordbruk med slavar, vilka forslades in från Afrika.

Motståndet mot kolonialismen blev påtagligt först vid tioårskriget 1868-1878 som slutade med avtal om ökat självstyre som kompromiss - ett avtal som Spanien inte infriade - och avskaffande av slaveriet. Vid detta krig utmärkte sig José Martí för första gången, och han var redan en folkhjälte när han 1895 förklarade nytt krig mot Spanien. Av handelsstrategiska skäl och i enlighet med Monroedoktrinen, gick USA med i kriget 1898, och därefter var kriget snart slut. Kriget hade kostat 250 000-350 000 kubaner livet (befolkningen hade uppgått till 1,5 miljoner). Fredsavtalen undertecknades i Paris samma år. Självständigheten blev dock först 1902 realitet eftersom USA behöll sin militär på ön, och då till priset av Platt Amendement som bland annat gav USA militär interventionsrätt och rätt att hysa en marinbas i Guantanamo. Amerikanska affärsmän sökte sig till Kuba, och inriktade jordbruket på socker varmed en monokultur uppstod; 1920 uppgick sockerexporten till 88,6% varmed landet blivit beroende av både USA:s handel, och av sockerproduktionen.^[1]

När USA drabbades av en finanskris 1929, fick detta möjligen i ännu högre grad åverkan på den kubanska ekonomin, och den svåra ekonomiska depressionen ökade oppositionen mot presidenten Gerardo Machado. Han tvingades avgå 1933, och ersattes med amerikanskt gillande av en ny president, Carlos Manuel de Céspedes. Céspedes samröre med USA användes av Fulgenico Batista för att leda en militärkupp mot denne, vari Batista fick stöd av studenterna. Ramón Grau San Martin sattes som regeringschef och genomförde en rad sociala reformer, men Batista var landets egentlige ledare. Parallellt fanns en kommunistisk upprorsrörelse som ville driva en egen framtidslinje. Batista och San Martin slogs mot kommunisterna och blev motarbetade av USA, men med hot om amerikanskt anfall tvingades San Martin till landsflykt, och Batista till att byta politisk hållning mot USA.^[2]

1940 införde Batista en ny författning, varigenom allmänna val utlystes. Han vann därefter i presidentvalet, men under ytan fanns svåra problem, bland annat oförenlighet med kommunisterna och en svår korruption inom administrationen. I kampen mot kommunisterna ställde sig studentrörelsen på regeringens sida, och kommunisterna ställde sig på USA:s. Den 10 mars 1952 tog Batista makten i en oblodig statskupp, och anmäldes till konstitutionsdomstolen av en ung advokat, Fidel Castro. Efter att ha misslyckats att på laglig väg bli av med Batista, försökte Castro utföra en kupp mot en militäranläggning, vilket likaledes misslyckades. Han blev fängslad, och sade i den berömda rättegången: "Historien skall frikänna mig".^[3]

Batistas styre har betecknats som "ett välde av skurkar och banditer", framför allt eftersom Miamis gangstervärld i stor utsträckning sökte sig dit, och på grund av den omfattande bordellverksamheten.^[4] Styret efter 1952 präglades också av utbredd censur, terror och undantagstillstånd.^[5] Uppgifterna om Kubas BNP per capita före revolutionen varierar mellan cirka 1700 och 2700; i vilket fall tillhörde Kuba ett av de i särklass rikaste länderna i området.^[6] Sjukvården var för området utvecklad före revolutionen, med 1000 invånare per läkare, förhållandevis låg spädbarnsdödlighet och fri sjukvård, men sjukhus fanns bara i städer och för människor på landsbygden var sjukvården i praktiken mycket bristfällig, dyr och geografiskt avlägsen.^[7]

1955 uppstod en väpnad motståndsrörelse mot Batistas styre, i landets bergstrakter och skogsområden, vilken leddes av Fidel Castro som anlände till ön från Mexiko detta år sedan han frigivits efter en allmän amnesti. Samtidigt, 1957-1958, bröt USA sina vänskapsband med Batista samt slutade sistnämnda år exportera vapen till denne, för att sedan samma år igen stödja sittande regering.^[8] Kubanska revolutionen tog makten efter att Batista flytt landet i januari 1959, varmed Castro bildade regering med sina gerillasoldater. Omkring 700 Batista-trogna personer dömdes till döden och avrättades, och 110 präster från Romersk-katolska kyrkan utvisades.^[9]

Det var då okänt vilken ideologi som Castros regering skulle anamma. Visst var att Castro var antiamerikansk och politiskt vänster, men ända till 1961 var det både i östblocket och Vita huset oklart huruvida den nya regeringen på Kuba skulle bekänna sig till den marxistiska socialismen och därmed bli bundsförvant till Sovjetunionen, eller om den bara var nationalistisk-revolutionär.^[10] Ett skäl till tvivel på Castros socialism har varit att han till skillnad från praktiskt taget samtliga andra socialistiska stater, alltid vidhöll diplomatiska relationer med Franco i Spanien.^[11]

Som ansvarig för landets ekonomi, satte Castro Che Guevara. Själv var han fram till 1976 regeringschef, för att därefter bli president; i praktiken var han från 1959 Kubas odiskutable ledare och ansikte utåt. Till de första inrikespolitiska aktionerna som det nya styret vidtog, var 1959 när amerikansk egendom i landet konfiskerades, framför allt sockerplantage och 90% av gruvindustrin, ett företag som slutligen uppgick till en miljard amerikanska dollar. Men ersättningen till de drabbade drog ut på tiden.^[12][13] Att Kuba 1961 anslöt sig till Sovjetunionen brukar ibland förklaras med att USA i juli 1960 slutade köpa kubanskt socker som repressalie - Kubas största exportvara som enligt avtal med de amerikanska plantageägarna översteg världsmarknadspriserna med 50%. Sovjet grep i detta skede in och köpte upp sockerskörden och gav Kuba krediter.^[14][15] I december 1961 förklarade Castro att han anslöt sig till marxism-leninismen, ekonomin började styras med fyraårsplaner, jordbruket, industrin och all handel nationaliserades och Kuba blev en socialistisk enpartistat.^[16][17] Sovjetunionen blev ytterst viktig för landets ekonomiska överlevnad, då de vid USA:s handelsembargo mot Kuba 1962 övertog handeln med landet. Samma år utspelades den så kallade Kubakrisen efter att Sovjetunionen förlade strategiska robotar på ön i ett led av kalla kriget.^[18] Under Guevaras ekonomiska ledning, led landet svåra ekonomiska kriser, vilket han själv var öppenhjärtlig om i intervjuer; Kubas ekonomiska tillväxt var under 1960-talet en av de lägsta i Latinamerika.^[19] Centralt i den castroska politiken var att skapa hombre nuevo, "den nya människan", en socialistiskt sinnad kollektivvarelse, oemottaglig för ekonomiska vinster som inte längre skulle vara samhällets drivkraft, och politiken gick ut på att i stället lösa produktionsproblem med estímulo moral, "moraliska stimuli".^[20][21] 1961, "utbildningens år", genomfördes en omfattande kamp mot analfabetismen, varigenom denna sjönk från 23,6% till 3,9% enligt tillgänglig statistik.^[22] Utbildning fram till universitetet blev gratis, och för universitetsstudier infördes stipendium.^[23] Människor skulle uppfostras till att känna ansvar för landets ekonomi genom medinflytande på sina arbetsplatser. 1971 hade regeringen dock kommit till slutsatsen att demokratiseringssträvandena måste kompletteras med en lag om arbetsplikt: att vara arbetsför men sakna arbete blev därmed olagligt. Som med all brottspåföljd på Kuba var straffet inriktat på "politisk omskolning".^[24]

Som en konsekvens av att Kuba var en enpartistat, förbjöds all opposition. Att bekämpa statens politik eller kommunistpartiet i handling blev straffbart, och övriga oliktänkande erbjöds att lämna landet, undantaget män i värnpliktig ålder, läkare och andra yrkesgrupper som landet led brist på. 1971 hade därför en halv miljon lämnat Kuba, men det året drogs möjligheten in att emigrera lagligt. Under mitten av 1960-talet uppgick enligt officiella kubanska siffror antalet politiska fångar till 25 000.^[25] Omkring hälften av landets läkare flyttade det första årtionet, liksom nästan alla medicinprofessorer.^[26] 1980 hörsammade Castro Jimmy Carters uppmaning att låta de kubaner som vill få komma till USA. 125 000 kubaner anlände då med båt under kort tid till Miami, där den kubanska befolkningen redan uppgick till 600 000 personer.^[27] Sammanlagt har omkring 2 miljoner kubaner flytt sedan 1959,^[28] varav 75% bor i USA, av en befolkning på 10 miljoner.^[29]

Från revolutionen fram till östblockets sönderfall hade Kuba ett nära samarbete med de östeuropeiska länderna. Enligt USA:s utrikesdepartement uppgick det sovjetiska biståndet till Kuba år 1981 till 8 miljoner amerikanska dollar per dag, men den uppgiften har bestridits av Castro som menar att den siffran även inbegriper all handel. Att Kuba sedan brytningen med USA var fullständigt beroende av handeln med Sovjetunionen var dock ovedersägligt, liksom att de öppet tog emot vapen därifrån.^[30] Trots detta var Kuba alltjämt beroende av annat utländskt bistånd, framför allt från FN, och räknades som ett u-land.^[31] Kuba stödde flera väpnade socialistiska grupper, vilka gjorde motstånd mot kolonialismen, som FLN i Algeriet, Vietnam, Kongo, Venezuela och Bolivia, och var från första början (1961) medlem av tredje världens De alliansfria staternas organisation. 1966 bildades Tricontinentalrörelsen på Kuba som skulle verka för en världsomspännande revolution, och ungefär samtidigt bildades Latinamerikanska solidaritetsorganisationen i Havanna av samma skäl. I båda fallen var regeringen drivande kraft bakom. Efter Che Guevaras död tonades gerillastretegin ner,^{[32] [33]} men ännu på 1980-talet var Kuba den största krigsmakten i Afrika bortsett från afrikanerna själva.^[34] 1980 hade Kuba enligt Castro 50 000 civila och militärer utomlands, däribland 1500 läkare och över 100 000 soldater har dittills utomlands "genomfört internationalistiska uppdrag". ^[35]

24 februari 1976 antogs en ny konstitution, och statsskicket genomgick stora förändringar. Semipresidentialismen ersattes av full presidentialism, varmed statschefen även blev regeringschef. I samband med detta samlades makten formellt hos Fidel Castro, som då blev president.

Det ekonomiska stödet från Sovjet försvann vid Sovjetunionens och östblockets upplösning 1991, vilket sammantaget med bland annat svår torka orsakade en kraftig ekonomisk nedgång och utrikespolitisk isolering.^[36] 1992 infördes direkta val till nationalförsamlingen men med kommunistpartiet som enda tillåtna parti.^[37]

I februari 2008 meddelade Fidel Castro att han inte skulle ställa upp för fler omval och 24 februari valde nationalförsamlingen hans yngre bror Raúl Castro till ny president.

[redigera] Geografi

Ön Kuba, på 107 780 km², utgör den största delen av staten Kuba, och ingår i den västindiska ögruppen Stora Antillerna. Den mäter 1200 kilometer i längd, 32 till 145 kilometer i bredd, och har en kustlinje på 3500 kilometer med korallrev i norr. Söder om öns västra kust ligger Isla de la Juventud, som är en av omkring 1600 öar som staten också omfattar. De övriga småöarna grupperas i Los Colorados, Los Jardines del Rey, Los Jardines de la Reina och Los Cannarreos.

I västra Kuba finns flera kalkstensberg. Kubas största bergskedja är Sierra Maestra, vars högsta topp är Pico Turquino, som mäter 1 974 meter över havet. Landet i övrigt är huvudsakligen slättland av savanntyp, utan större vattendrag, men med många bäckar och åar från norr mot söder eller söder mot norr.

Naturtillgångar är kobolt, nickel, järnmalm, koppar, mangan, timmer, petroleum, odlingsbar mark. Socker, tobak och kaffe är de viktigaste odlade växterna. 60% av landet var skog när spanjorerna anlände på 1500-talet, men denna uppgår numera endast till omkring 8%. Viktigaste trädslag är tall, palmträd, mahogny och ebenholts. Fisk är den viktigaste djurarten för ekonomin. Däggdjur finns endast i få arter, men däremot en rik flora på fåglar, insekter, kräldjur och andra små ryggradsdjur.

[redigera] Klimat och miljö

Klimatet är tropiskt men mildras av passadvindarna. Mellan november och april är torrperiod, la seca, och mellan maj och oktober regnperiod, la lluvia. Kuba är hårt drabbat av naturkatastrofer. Mellan augusti och oktober förekommer ofta orkaner och cykloner på östkusten. I genomsnitt drabbas Kuba av en orkan om året. Längre torrperioder är också vanliga.

Några av de få av Kubas miljöproblem är luft- och vattenföroreningar, förlorad biologisk mångfald och avskogning. ^{[källa behövs]} Kuba har skrivit under, men inte ratificerat flera internationella miljöavtal, bland annat Kyotoprotokollet om klimatförändringar. Över 90% av elektriciteten framställs av fossila bränslen.

Kuba är det enda landet i hela världen som har en hållbar utveckling och inte tär på plutt ekosystemet, enligt de data som Kuba inrapporterat, detta framgår av Världsnaturfondens (WWF) årsrapport "Living Planet Report 2006" . ^[38]

[redigera] Administrativ indelning

Kuba är indelat i en speciell kommun (municipio especial), Isla de la Juventud, och 14 provinser (provincias): Camagüey, Ciego de Avila, Cienfuegos, Ciudad de La Habana, Granma, Guantanamo, Holguin, La Habana, Las Tunas, Matanzas, Pinar del Rio, Sancti Spiritus, Santiago de Cuba och Villa Clara.

[redigera] Kultur

Den kubanska kulturen tillhör på grund av att den indianska befolkningen utrotats, i högre grad än andra forna kolonier i området det europeiska kulturarvet, men det finns också tydlig afrikansk påverkan. Internationellt mest känt är troligen de kubanska danserna, habaneran, mambo, rumba och cha-cha-cha, samt slaginstrumenten maracas och bongos.

Castros styre lade stor vikt vid kulturen som pedagogiskt verktyg. I synnerhet har detta gällt bildkonsten, där affischkonst och väggmålningar fått en framskjuten position. Det kollektiva i skapandeprocessen och stärkande av amatörverksamhet har präglat kulturpolitiken. 1971 utspelades den internationellt uppmärksammade Padilla-affären, i vilken poeten Heberto Padilla för en diktsamling stod åtalad för kontrarevolutionär verksamhet. I estetiskt hänseende tog den kubanska kulturpolitiken tidigt avstånd från den sovjetiska socialrealismen, och inriktade sig i stället på formmässig experimentlusta på marxistisk grundval.

[redigera] Machokultur

Machokulturen är fortfarande stark på Kuba, vilket bland annat leder till kvinnlig underrepresentation i beslutsfattande poster samt till våld mot kvinnor. ^[39]

[redigera] Afrokubaner

Afrokubaner utgör en mycket stor del av Kubas befolkning, trots detta är afrokubaner är underrepresenterade i beslutsfattande poster. Enligt den svenska ambassaden i Havana "förekommer rapporter om att afrokubanska ungdomar i högre grad är utsatta för trakasserier från polisen än andra". ^[39]

[redigera] Demografi

De indianer som levde på ön när spanjorerna kom dit på 1500-talet, tainos och ciboneys, var snart utplånade. Mer än 70% av dagens invånare betraktar sig som ättlingar till européer, huvudsakligen spanjorer, och återstoden till de svarta afrikanska slavar som infördes i landet från 1700-talet: giften mellan dessa grupper har sedan mycket lång tid varit mycket vanligt. Spanska är officiellt språk.

De flesta religiösa tillhör Romersk-katolska kyrkan, men religiositeten är mycket låg dels på grund av att religiositet varit oförenligt med kommunism även om religionsfrihet nominellt varit gällande, dels på grund av att kyrkan på Kuba betraktats som en överklassammanslutning. De praktiserande kristna räknas i enstaka procent av landets befolkning. En del bekänner sig till Yoruba-kulten, samt voodoon från Haiti.^[40][41]

• Befolkningens medelålder: 34,5 år (2002)
• Befolkningens medellivslängd: 76,8 år (2003)

[redigera] Ekonomi

Enligt paragraferna 16 och 18 i Kubas författning ^[42] ska staten styra ekonomin så att resurserna fördelas på ett sätt som tillgodoser människornas och samhällets materiella och kulturella behov. Det fastlås också att folket har rätt till en aktiv del i utförande och planering av statens ekonomi. Staten kontrollerar också all utrikeshandel.

Privatägande avskaffades med införandet av Castros styre.^{[källa behövs]} Jordbruket, däribland sockerrörsodlingarna, är sedan 1961 kollektiviserade,^[43] och små egna jordbruk sattes under statlig övervakning. Gruvor nationaliserades och även butiker och caféer togs från privata ägarna (gamla kasinon populära bland tidigare amerikanska turister stängdes, och prostitution kördes bort från gatorna).^{[källa behövs]} 1962 infördes matransonering i landet, samt ransonering av andra varor, dels av ideologiska skäl, dels på grund av landets svåra ekonomiska situation.^[44] Regimen höjde levnadsnivån för de fattigaste.^{[källa behövs]} Sjukvårdssektorn har byggts ut med hjälp från utländska biståndsorganisationer, framför allt via FN och Kanada. Kubansk musik och kubanska idrottsmän användes för att visa upp en positiv bild av landet, även om avhopp förekommer vid besök utomlands.^[45]

Enligt det svenska utrikesdepartementet har valutareformerna ökat de sociala skillnaderna. Kubaner med tillgång till konvertibel valuta har det bättre ställt än genomsnittskubanen. Regimens företrädare är priviligierade. Medellönen är 10-15 amerikanska dollar per månad. ^[39]

Kuba tillhör de länder som är en angelägenhet för FN:s World Food Programme (WFP), och tar emot utländskt bistånd till följd av att tidigare handelspartners försvann med östblockets fall, att regeringens insatser misslyckats med att hindra svälten, och till följd av bland annat svår torka.^[46] Enligt WFP:s beräkningar lider 11% av befolkningen, 1,3 miljoner människor, av undernäring.^[47] Vissa påstår att de ekonomiska problemen beror främst på USA:s handelsblockad^{[källa behövs]} mot landet, medan andra hävdar att det beror på det socialistiska styret^{[källa behövs]} . Tidigare hade Kuba även problem med höga importpriser på olja, men numera byter Kuba billig olja mot export av läkare, lärare och utbildning till Venezuela. Efter 11 september 2001 uppstod problem med minskad turism. USA:s handelsblockad är mycket omfattande. Sedan 2000 är dock läkemedel och livsmedel undantagna och USA är sedan 2003 största leverantör av livsmedel till Kuba.^[48]

Till exempel så får inte ett handelsfartyg som angjort en kubansk hamn stanna vid en amerikansk hamn^{[källa behövs]} . Inga amerikanska medborgare får besöka Kuba utan särskilt tillstånd. Sådant tillstånd ges^{[källa behövs]} bara exilkubaner som ska besöka sina närmaste släktingar, på Kuba får de sedan bara spendera en viss summa pengar om dagen.

[redigera] Turism

Den utländska turismen drog igång på allvar under 1980-talet. Vid kommunistpartiets fjärde kongress 1991 beslutades det att turistnäringen skulle byggas ut. Turism svarar numera för över hälften av Kubas inkomster i utländsk valuta.^{[källa behövs]}

Många av turisterna kommer från Kanada, men över hälften av besökarna är numera européer. Det förekommer också amerikanska turister på Kuba, men de amerikanska handelsrestriktionerna gör att den turismen ännu är mycket begränsad. Beslutet år 2000 att lätta på restriktionerna innebar att förbudet för amerikaner att besöka Kuba utan officiellt tillstånd mjukades upp något. Men det tar troligtvis länge innan turistströmmen från USA till Kuba når samma omfattning som den hade före revolutionen 1959. De stora satsningarna har dock gett resultat. 1996 uppnåddes en miljon turister och 2005 var siffran uppe i två miljoner.^{[källa behövs]} Den ökande turismen har medfört en ökande prostitution i turistområdena. ^[39]

[redigera] Internationella hjälpinsatser

Kuba skickar ut läkare, mekaniker och lärare till mindre bemedlade länder som hjälp i allmänhet och vid katastrofer. Till exempel skickades 45 medicinska brigader med 900 läkare till katastrofområden efter orkanerna Georges och Mitch.^[49] Landet var också ett av de första som efter orkanen Katrina erbjöd USA hjälp. Denna hjälp skulle bland annat ske i form av 1 586 läkare och 26 ton mediciner och medicinsk utrustning. USA tackade nej till den hjälpen.^[50][51] Kuba erbjöd även hjälp i liknande omfattning efter 11 september-attackerna, men inte heller då accepterades hjälpen av USA.^[52] Mall:Felciterad källa

För närvarande jobbar 44 000 kubanska hjälparbetare i 83 länder samt tusentals lärare.^{[källa behövs]} All utbildning på Kuba är avgiftsfr^{[källa behövs]} , liksom sjukvård^{[källa behövs]} . Detta gör att många utländska studenter åker till Kuba för att utbilda sig till exempelvis just läkare.^{[källa behövs]}

[redigera] Kubanskt krigsdeltagande

Kubanska trupper har deltagit i militära operationer och som krigförande part i Algeriet 1963, i Syrien 1973-1975, i Etiopien 1977-1989, Angola 1975-1989, Grenada 1983 och i Nicaragua på 1980-talet. Kubansk militär personal har också deltagit i militära operatioer riktade mot Venezuela på 1960-talet och mot El Salvador 1980 samt i hemliga operationer mot diverse länder i Afrika.

[redigera] Algeriet

Efter landets självständighet utbröt krig mellan Algeriet och Marocko. Kuba intervenerade då med trupper (framförallt pansar och artilleri) på Algeriets sida.^[53]

[redigera] Syrien

Under oktoberkriget 1973 och flera år senare medverkade kubanska trupper i form av stridsvagnsbesättningar, Mig-piloter och helikopterpiloter i Syriens krig mot Israel. ^{[54] [55]}

[redigera] Etiopien

En prosovjetisk marxistisk-leninistisk militärjunta under ledning av Mengistu Haile Mariam tog 1974 makten i Etiopien och etablerade en kommunistisk enpartistat. 1977-1978 överfördes med sovjetisk hjälp 17 000 kubanska trupper till Etiopien och användes som spjutspets i det etiopiska kriget mot den somaliska självständighetsrörelsen i Etiopien och mot Somalia. Under det påföljande etiopiska kriget mot den eritreanska befrielserörelsen spelade den kubanska truppnärvaron en avgörande roll för att etiopiskta trupper kunde frigöras från den somaliska fronten och användas i Eritrea. Som ett stöd för den inhemska militärregimen förblev kubanska trupper kvar i Etiopien till 1989.^[56]

[redigera] Angola

Demokratins införande i Portugal 1974 ledde till Angolas självständighet året därpå. Ett inbördeskrig utbröt mellan den marxist-leninistiska befrielserörelsen MPLA, understödd av Sovjetunionen, och dess allierade tog kontrollen över huvudstaden Luanda och större delen av övriga landet. Den USA- och Zaïrestödda FNLA-gerillan marginaliserades snabbt, medan den sydafrikastödda, senare USA-stödda, antikommunistiska UNITA-gerillan höll sig kvar i södra delen av landet och erhöll senare militärt bistånd från Sydafrika. Kuba intervenerade med 35 000 trupper i Operation Carlota som stred mot UNITA. SWAPO, en befrielserörelse i Namibia som slogs mot Sydafrika för självständigheten i grannlandet Sydvästafrika fick nu en fristad i Angola. Detta ledde till ökat sydafrikanskt stöd till UNITA och att den sydafrikanska armén invaderade södra Angola för att eliminera SWAPO-baser i området. Under de följande åren genomförde sydafrikanska styrkor från sina baser i Namibia liknande tillfälliga intrång på angolansk mark vilket ofta ledde till strider med MPLA och kubanska styrkor. Sydafrikanerna förblev i stort sett obesegrade i strid men på grund av det politiska kaoset som pågick i hemlandet och att Israel, som tidigare hade varit deras främsta vapenleverantör, nu ingick i FNs vapenembargo mot Sydafrika, drog sig de sydafrikanska styrkorna 1989 tillbaka och Namibia fick sin självständighet.

[redigera] Krigsmakt och värnplikt

Fuerzas Armadas Revolucionarias (FAR) (den kubanska revolutionära krigsmakten) består av markstridskrafter, sjöstridskrafter, flyg- och luftförsvarsstridskrafter samt paramilitära kårer inklusive Milicias de Tropas Territoriales (MTT) (territorialtruppmilisen), Brigadas de Producción y Defensa (BPD) (produktions- och lokalförsvarsbrigader) och Ejército Juvenil del Trabajo (EJT) (ungdomsarbetsarmén).^[57] Kuba har allmän värnplikt för män och kvinnor i åldern 16-50 år, fastställd i den kubanska författningen artikel 64 och i värnpliktslagen från 1973. I praktiken är dock kvinnlig värnplikt frivillig. Första tjänstgöringen, som är ett till två år lång, avtjänas i FAR eller i polisen. Enligt uppgifter från slutet av 1990-talet föredrog de värnpliktiga att tjänstgöra i FAR, då polistjänsten betraktades som farligare.^[58] Kuba är en av de få länder i världen som inkallar sextonåringar, varför de också kritiserats av människorättsorganisationer. ^[59]

Under Fidel Castro, blev Kuba ett i högsta grad militariserat samhälle. Från 1966 till slutet av 1980-talet erhöll Kuba omfattande sovjetiskt militärt och finansiellt bistånd vilket bland annat möjliggjorde för Kuba att föra krig i Afrika. Utländska observatörer uppskattade att den kubanska krigsmakten 1994 hade 235 000 soldater i aktiv tjänst. Efter Sovjetunionens fall har den kubanska krigsmakten kraftigt minskats. År 2007 anses FAR bestå av 49 000 aktiva soldater.^[60] Den kubanska regeringen upprätthåller dock fortfarande en stor statssäkerhetsapparat under inrikesministeriet, vilket också kontrollerar Tropas Guardas Fronteras (TGF) (de kubanska gränstrupperna). År 1989 genomfördes en stor utrensning inom FAR och inrikesministeriet, då bland annat generalmajor Arnaldo Ochoa och översten i inrikesministeriet Antonio de la Guardia avrättades anklagade för korruption och narkotikabrott. Efter avrättningarna ställdes inrikesministeriet under Raúl Castros informella ledning och ett stort antal arméofficerare överfördes till inrikesministeriet.

[redigera] Markstridskrafter

FAR: s markstidskrafter beräknades 2007 ha en aktiv styrka om 38 000 soldater.^[60]

• 5 pansarbrigader
• 9 panskarskyttebrigader
• 2 fallskärmsjägarbataljoner
• 14 reservbrigader
• 1 luftvärnsartilleriregemente
• 1 luftvärnsrobotbrigad
• Gränsbrigaden vid Guantanamo

[redigera] Flyg- och luftförsvarsstridskrafter

FAR: s flyg- och luftförsvarsstridskrater (Tropas de la Defensa Antiaérea y Fuerza Aérea Revolucionaria, DAAFAR), beräknades 2007 ha en aktiv styrka om 8 000 soldater. Den flygande materielen omfattade 31 stridsflygplan, 12 transportflygplan samt övningsflygplan och helikoptrar. Markorganisationen hade 13 flygbaser.^[60] År 1990 ansåg det kubanska flygvapnet vara det bäst utrustade i Latinamerika. Det var då utrustat med omkring 150 sovjetiska Mig-29. Idag menar utländska analytiker att endast 25 av dessa fortfarande är i flygdugligt skick.^[61])

[redigera] Sjöstridskrafter

FAR: s sjöstridskrafter (Marina de Guerra Revolucionaria, MGR) beräknades ha en aktiv styrka om 3 000 soldater.^[60] Till MGR hör även en marininfanteribataljon, Desembarco de Granma. Nästan alla MGR: s fartyg har avrustats. De flesta patrullfartyg är sjöodugliga på grund av bränslsebrist och avsaknandet av reservdelar.

[redigera] Polis och säkerhetstrupper

Under inrikesministeriet lyder:

• Policía Nacional Revolucionaria (PNR) (den nationella revolutionära polisen), ca 20 000 poliser.^[62]
• Tropas Guardas Fronteras (TGF) (gränstrupperna), ca 6 500 soldater.^[63]

[redigera] Politik

Neutraliteten i detta avsnitt är ifrågasatt. Se diskussionssidan för mer information. Ta ej bort mallen förrän konsensus uppnåtts.

[redigera] Kommunistpartiets särskilda ställning

Kubas författning av år 1992 ^[42] slår i paragraf 5 fast att "Kubas kommunistparti, som följer Martis idéer och marxism-leninismen och som är den kubanska nationens organiserade förtrupp, är samhällets och statens högsta ledande kraft, och organiserar och leder den gemensamma ansträngningen mot målen att bygga socialismen och nå ett kommunistiskt samhälle." Denna motsvarar paragraf 6 i 1977 års sovjetiska författning^[64].

[redigera] Kritiska åsikter om Kubas politiska system

Kubas kritiker ser landet^[65] som en diktatur som fängslar oliktänkande och begränsar yttrandefriheten. Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch tar upp en del av de vanligaste anklagelsepunkterna i sin bakgrund^[66] om landet: "Den kubanska regeringen förnekar systematiskt sina medborgare grundläggande rättigheter till yttrandefrihet, frihet att bilda politiska organisationer, frihet till församling, rörelsefrihet och rätten till rättvisa rättegångar."

Kritikerna, bland annat Amnesty International påstår ^[67] att yttrandefrihet och pressfrihet är kraftigt begränsade. Man menar att medlemmar i oppositionsgrupper och människorättsgrupper trakasseras, bland annat genom att gripas och hållas fängslade under kortare perioder, och genom att de beläggs med yrkesförbud av politiska orsaker. Samma kritiker menar också att ett antal människor har dömts till långa fängelsestraff för sina politiska aktiviteter.

Paragraf 62 i Kubas författning^[42] slår fast att utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter på ett sätt som går emot landets socialistiska grundval är straffbart i lag.

I juni 2007 beslutade FN:s råd för mänskliga rättigheter att Kuba ej längre skulle finnas med på FN:s lista över länder som granskas extra för brott mot mänskliga rättigheter.^[68]

[redigera] Kubas valsystem

Kubas valsystem karakteriseras av följande^[69]: ^{[opålitlig källa?]}

1. Rösträtt och registrering i röstlängderna är allmänt, automatiskt och gratis för alla medborgare över 16 år.
2. Kandidaterna utses i sin valkrets av medborgarna där under ett offentligt möte. Kommunistpartiet är ingen valorganisation och får därför inte som parti nominera kandidater.
3. Inga valkampanjer tillåts.
4. Valet är ett transparent förfarande. Valurnorna vaktas av barn och unga frivilliga. Urnorna förseglas offentligt och rösterna räknas offentligt. Nationell och utländsk media, diplomater, turister och alla andra som så önskar får övervaka valets alla delar.
5. Absolut majoritet krävs för att en kandidat ska väljas. Om ingen kandidat får minst 50% går de två kandidaterna med flest röster vidare till en andra valomgång.
6. Rösterna är fria, likvärdiga och hemliga. Alla kubanska medborgare har rätt att välja och att bli valda. Eftersom det inte finns politiska partier röstar man direkt på kandidat.
7. Alla representativa organ är valbara och förnybara.
8. Alla valda måste möta sina väljare och föredra vad de åstadkommit.
9. Alla valda kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare.
10. Nationalförsamlingen väljs för 5 år.
11. Valkretsarna består av mellan 10 000 och 20 000 medborgare.
12. Nationalförsamlingen utser regering och president. Presidenten är regeringens ordförande och statschef.
13. Nationalförsamlingen är statens högsta organ. Nationalförsamlingen delegerar den lagstiftande och verkställande makten till regeringen.
14. I lagstiftningen deltar många olika delar av samhället. Dels de folkvalda, högsta domstolen och åklagarmyndigheten, men också fackföreningar, studentorganisationer och kvinnoorganisationer. Medborgarna kan själva skapa en remissinstans genom att samla 10 000 i en organisation för detta ändamål.
15. Lagar röstas igenom med majoritetsval i nationalförsamlingen. Lagarna diskuteras normalt sett inte i plenum som i de flesta länder. Detta för att de folkvalda inte ska påverkas av varandra när de utövar den lagstiftande makten.

I alla val sedan 1976 har minst 95 % av medborgarna deltagit. Som minst har 94,98 % av rösterna godkänts..^{[källa behövs]}

[redigera] Kritik av Kubas valsystem

Mot det kubanska valsystemet har Sveriges:s regering, det oberoende forskningsinstitutet Freedom House, och Människorättsorganisationen Human Rights Watch och Amnesty International riktat följande kritik: ^{[70] [71] [39]}

• Kuba är en diktatur där en liten elit utövar makten genom ett totalitärt system.^{[72] [39]}
• Utöver kommunistpartiet kan till staten kopplade massorganisationer föra fram kandidater till valen. Eftersom kommunistpartiet i praktiken styr alla organisationer så saknas det dock alternativ.^[39]
• Internationella valobservatörer varken inbjuds eller accepteras.^[39]
• Det finns bara makteliten trogna kandidater att rösta på.^[73]
• Alla valda kan när som helst få sitt mandat återkallat av sina väljare. Detta sker endast när makteliten så påkallar genom revolutionskommittéerna och säkerhetspolisen.
• Lagarna diskuteras normalt sett inte i nationalförsamlingen, som i de flesta länder. Detta för att delegaterna måste rösta som de blir tillsagda.
• I alla val sedan 1976 har minst 95 % av medborgarna deltagit. Enligt den svenska ambassaden i Havanna är folkets engagemang i valprocessen svag.^[39]

[redigera] Revolutionskommittéerna

Comités de Defensa de la Revolución (CDR) är en grundläggande del av den politiska strukturen på Kuba. Revolutionskommittéerna har till uppgift att genomföra nationella kampanjer för sjukvård, utbildning och andra mål, samt att rapportera "kontrarevolutionära aktiviteter" ^[74]. Revolutionskommittéernas funktionärer har till uppgift att övervaka varje individ som bor i det kvarter som funktionären ansvarar för. Ett individuellt registerkort förs för varje kvartersinnevånare. En del av dessa registerkort sägs innehålla uppgifter som avslöjar de olika familjernas inre förhållanden. Enligt Maida Donate-Armada vid Cuban American National Council, måste kubanerna vara försiktiga med vad de säger och gör, eftersom de är ständigt övervakade. ^[75] Männsikorättsgrupper har anklagat revolutionskommittéerna för att delta i förföljelse av politiska oppositionella. Detta framförallt genom vad som på Kuba kallas actos de repudio, dvs. när stora folkmassor överfaller och misshandlar politiska oppositionella. Männsikorättsorganisationer misstänker att dessa aktioner genomförs i samarbete med den kubanska säkerhetspolisen. Antalet sådana aktioner har ökat markant sedan 2003. ^[76]

[redigera] Fackföreningar

Enligt den svenska regeringens rapport om de mänskliga rättigheterna på Kuba, finns det "ingen föreningsfrihet i Kuba. Medlemskap i fristående illegala partier, fackföreningar eller skrån kan bestraffas." ^[39] Central de Trabajadores de Cuba (CTC) är det enda statligt erkända fackförbundet. Det är underställt statens och kommunistpartiets ledning. Medlemskap i CTC är obligatoriskt för alla arbetare. Innan en arbetare blir anställd, måste han underteckna ett anställningsavtal där han lovar att stödja det kubanska kommunistpartiet och dess ideologi. Fria fackföreningar är uttryckligen förbjudna. Oberoende arbetaraktivister förföljs och trakasseras. Försök att bilda fria fackföreningar har lett till fängelsestraff. Strejker är förbjudna. ^{[77] [78]} CTC fungerar inte som en facklig organisation som tillvaratar medlemmarnas intressen, "utan agerar inom ramen för kommunistpartiet i syfte att uppnå produktionsmålen". Lönerna bestäms av staten utan föregående förhandlingar. Enligt det svenska utrikesdepartementet betalas inte skäliga löner.^[39]

[redigera] Obligatorisk ungdomsorganisation

Alla ungdomar i årskurserna 1-9 är obligatoriskt medlemmar av ungdomsorganisationen Organización de Pioneros José Martí (OPJM). Organisationen som har 1,5 miljoner medlemmar är indelade efter årskurser. 1-3 klass är Moncadistas, med blå halsdukar; 4-6 klass är primer nivel José Martí; 7-9 klass är segundo nivel José Martí. Organisationens motto är: “Pioneros por el comunismo ¡Seremos como el Che!” ("Pionjärer för kommunismen - vi är som Che!").^[79] Efter nionde årskursen ersätts OPMJ av Unión de Jóvenes Comunistas (UJC), där medlemskapet är frivilligt och selektivt, dvs. inte alla som vill bli medlemmar får det.^{[80][opålitlig källa?]}

[redigera] Illegala politiska partier

Enligt den svenska regeringens rapport om mänskliga rättigheter på Kuba, är "Kommunistpartiet är det enda legala partiet" och inga oberoende grupper "har - trots upprepade försök - beviljats legal status. Möten och aktiviteter saboteras, bland annat genom tillfälliga frihetsberövanden och infiltration. ^[39] Fria partier har inte rätt att bedriva valkampanjer eller politiska aktiviteter.^[81]

• Partido Demócrata Cristiano de Cuba (Kubas kristdemokratiska partiet).^[82] Anses vara det största oppositionspartiet på Kuba. ^[83]

• Partido Social-Revolucionario Democrático de Cuba (Kubas demokratiska socialrevolutionära parti).^[84]

• Partido Solidaridad Democrática (det demokratiskt solidariska partiet) är ett kubanskt liberalt oppositionsparti. Det är medlem i den Liberala internationalen.^{[85] [86]}

• Coordinadora Social Demócrata de Cuba (Kubas socialdemokratiska samordning) är ett kubanskt socialdemokratiskt parti.^[87]

[redigera] Kubas presidenter

• Tomás Estrada 1902 – 1906
• ockuperat av USA 1906 – 1909
• José Miguel Gómez 1909 – 1913
• Mario García Menocal 1913 – 1921
• Alfredo Zayas 1921 – 1925
• Gerardo Machado 1925 – 1933
• Carlos Manuel de Céspedes 1933
• Ramón Grau San Martín 1933 – 1934
• Carlos Hevía 1934
• Carlos Mendieta 1934 – 1935
• José A. Barnet y Vinageras 1935 – 1936
• Miguel Mariano Gómez 1936
• Federico Laredo Brú 1936 – 1940
• Fulgencio Batista 1940 – 1944
• Ramón Grau San Martín 1944 – 1948
• Carlos Prío Socarrás 1948 – 1952
• Fulgencio Batista 1952 – 1959
• Manuel Urrutia 1959
• Osvaldo Dórticos 1959 – 1976
• Fidel Castro 1976 – 2008
• Raúl Castro 2008 –

[redigera] Se även

• Kommunism
• Socialism
• Kubakrisen

[redigera] Referenser

[redigera] Noter

[redigera] Källor

• Bell, Philip, Världen efter 1945, Stockholm Prisma 2003
• Bjøl, Erling, Världshistorien efter 1945:
  • I. Den internationella politiken, Bonniers och Utrikespolitiska institutet 1975
  • III. Revolutionens och svältens tid, Bonniers och Utrikespolitiska institutet 1975
• Halkjær, Eivor, Cuba. Beskrivning av ett u-land, Utbildningsförlaget i samarbete med Utrikespolitiska institutet och SIDA 1972

[redigera] Externa länkar och litteratur

• Svensk-Kubanska föreningens webbplats Stödjer revolutionen.
• Revista de Asignaturas Svenskbaserad Castro-oppositionell webbplats med artiklar på spanska och svenska
• Cuba NuestraEn oberoende kubansk tidskrift i Sverige
• Kuba Svensk nyhetsblogg om Kuba
• Debatt om USA:s dollar till Kubas demokratisering